Tjugo över nio vaknade jag av ett högt ljud som påminde om en ringsignal som jag inte är bekant med. Jag kan ha drömt, eller hört något annat som förvrängdes i mina sovande öron. Tittade på klockan och konstaterar att vi har försovit oss, eller åtminstone maken som har fotbollsträning klockan tio på lördagar. Han fullkomligt flög upp ur sängen, slängde på sig kläder, kastade i sig frukost och for iväg som ett jehu.
Jag tände lampan och sträckte mig efter min bok. Skuld av Karin Alvtegen. Sen steg jag inte upp förrän den var utläst. Då hade maken hunnit hem från träningen och ställt sig i duschen. Men jäklar vilken bra bok! Åh vad jag önskar att jag kunde skriva så som hon! Ett väldigt enkelt och lättläst språk, men så fängslande! Nu har jag börjat på Saknad.
Nu ska jag ha mer kaffe. Svart och starkt - dimmorna i huvudet har hopat sig ordentligt. Så fort de är borta ska jag dra på mig träningskläderna och ge mig ut och springa!
2 kommentarer:
Då ska jag genast spana in den boken. Är boklös för tillfället och LIDER på kvällarna. Tack för tipset!
Mockapocka: Gör det! Jag sträckläser hennes böcker!
Skicka en kommentar