Fjorton år senare...

Idag är det fjorton år sen min man blev min! Jag hade spanat in honom ett tag och jag visste att han skulle bli min. Jag visste inte hur och jag visste inte när. Och det faktum att han hade flickvän och var sambo med henne bekom mig inte för fem öre. Hon var bara en person som ... jag höll på att skriva 'röjas ur vägen' men så var det inte... eller jo. Så var det. Hon skulle ur vägen. Fast inte med våld förstås.

Vi jobbade ihop tillfälligt, maken och jag. Först var vi bara vänner, vi var ett gäng som ofta gick ut och festade på fredagarna. Eller som satt kvar på jobbet och drack vin efter arbetstid. Vid jul drack vi (vin)glögg på arbetstid - företaget bjöd - huuur trevligt som helst!

Efter ett tag insåg jag att jag ville mer än bara vara kompis. Och det var då känslan kom: Han är min! Han ska bli min! HONOM SKA JAG HA!

Och efter några månader blev det så. Just den här kvällen. Det var en fredag och vi var på After Work. På Nivå på Avenyn. Av alla ställen.

Han följde med mig hem och sov över. Och nej, inget hände! Han ville dumpa sin tjej först. (Mina ord, hans var lite snällare)

Och på den vägen är det.

Vi började med att köpa sommarstuga. Om någon undrade. Fast först sa han upp sin lägenhet, när alla viktiga möbler och elektronik hamnat i min lägenhet. Vilket de gjorde bara några veckor efter vi blivit tillsammans!

Efter knappt ett halvår pratade vi om att förlova oss, men kom fram till att vi ska nog ha varit tillsammans ett år först. Sagt och gjort. Idag för 13 år sen förlovade vi oss. Dock inte på Nivå.

Min man är väldigt romantisk av sig och jag vet inte hur många fång med röda rosor han kommit hem med, eller budat hit och dit! Massor med långstjälkade vackra rosor. Som jag torkade. Till slut bad jag honom sluta köpa rosor... Nu får jag sällan rosor. Men det gör inte så mycket. Jag vet att han älskar mig och det är huvudsaken. Jag uppskattar mer att han lagar mat och handlar än kommer hem med rosor. Sån är jag.

Kyrkobröllop sommaren -98, trots att maken är ateist. Jag var fem minuter sen till mitt eget bröllop.

Nio månader senare föddes barn nr 1. I samma veva flyttade vi in i radhuset... Bara det är ett inlägg för sig.

När barn nr 1 var ett år ville jag ha barn nr 2. Två barn tätt är perfekt!

Jag fick sladdisen, barn nr 3 alltså, fyra minuter efter barn nr 2. Tre barn inom loppet av ett år och tio månader. Bra där! Bara det är ett blogginlägg till. (Jag håller fortfarande på med den mentala återhämtningen!)

Idag är jag jätteglad att jag fått mina tre gullungar tätt! Tre fantastiskt fina barn, som ibland är så artiga och väluppfostrade så jag får tårar i ögonen! Fan - vårt tjat har gått fram! (Och herrejävlar vad vi har tjatat... tjatat, gapat, skällt och skrikit) (men även kramat, pussat, uppmuntrat och berömt) (och hotat och mutat!)

Nu. Dags att sova.

Tack till älskade maken för att han orkat stå ut med mig i så många år! Nobels fredspris till honom!

Och till sist. Om någon undrar: De torkade rosorna är sedan länge slängda.