Jodå, det gick bra!

Bussen kom före utsatt tid, tackolov att jag sprang till bussen (mest för att hålla värmen faktiskt) annars hade jag missat den. Det hade inte blivit roligt. Inte roligt alls.

På bussen, två säten fram, sitter en yngling med mössa och freestyle-hörlurar (de heter säkert något coolare nuförtiden) och lyssnade på heavy metal eller vad det nu var. Hårdrock är rena balladerna i jämförelse med detta. Jag kände att mitt blodtryck rusade i höjden och jag hade lust att bli en tant och gå fram och be honom sänka! Nej, jag ville gå fram och slå honom.

Men det gjorde jag ju såklart inte.

Väl i centrum skulle jag skrapa bilrutan. Hej och hå vad det inte gick. Det gick inte att få bort isen! Och jag tog ändå i för allt vad jag var värd. Till slut böjde jag mig fram och andades så mycket jag bara orkade på rutan. Då blev det en millimeterstor vak. Jag höll på så några gånger och hoppades att kvinnan en bit bort, som skrapade sin bil, inte tittade på mig. Jag övervägde även att spotta på rutan. (Jag vet, det är något konstigt med mig idag, jag har varit odräglig hela dagen, sen jag började jobba alltså. Hemma, i förmiddags var jag from som ett lamm. Vem släppte ut mig?)

Till slut, efter många långa och kalla minutrar, när jag fick anstränga mig för att inte skrika könsord det högsta jag kunde, hade jag såpass stor isfri fläck på rutan att jag kunde köra hem. Men jag kände mig som en trafikfara. Hängande fram med näsan precis i höjd med ratten, nästan framme i rutan. Med pyttelite sikt åt bägge hållen i sidled och lite sikt rakt fram. Tuffande fram i 30 km/h.

Jag tror inte att jag hade någon bil bakom mig. Jag såg inte backspegeln där jag låg fram över ratten. Nästa gång lägger jag tidningar över framrutan. Eller struntar i bilen.

Nu ska jag snart gå och lägga mig så denna eländiga dag tar slut någon gång.