Kvällsbabbel (eller vad ska man annars kalla det?)

Det var den helgen det. Nu är den slut. Snart i alla fall. Vi ska gå och lägga oss snart maken och jag. Barnen ligger redan och har förhoppningsvis somnat snart. Både maken och jag känner oss lite krassliga idag och har bestämt att vi ska lägga oss tidigt och förhoppningsvis sova oss pigga, friska unga och snygga. (Nja, maken nöjer sig nog med att bli pigg. Och frisk. Det är jag som tycker att det andra är minst lika viktigt.)

Jag hoppas att jag sover gott i natt och vaknar pigg och utvilad! Full av kraft och energi. Gud vad härligt det hade varit! Om sen påsarna under ögonen har försvunnit, liksom rynkorna och de gråa stråna är lyckan gjord! Tack!

I morgon är det måndag. Måndag. Det är så... onödigt. Onödigt svårt att gå upp ur sängen, onödigt svårt att hitta kläder att ta på sig, onödigt jobbigt att tjata upp barnen, tjata på dem kläder, tjata ner dem till frukost, tjata i dem frukosten, tjata på dem tandborstning ytterkläder och få med skolväskan.

Sen är det springa till bussen, svettas på bussen, klä av sig kappan, koftan, halsduken och ändå svettas på bussen. Vilja gå fram och skälla ut busschauffören och ge honom en fet smäll. Eh, moget! Han kan ju inte hjälpa att bussarna är undermåliga. Men det hjälper ibland att bara tänka de där elaka och aggressiva tankarna... Moget eller ej.

Det bästa är när barnen och jag kommit oss i väg i skaplig tid, så pass att vi hinner säga hejdå ordentligt och de hinner vinka till mig på bussen. Det är inte alltid de ser mig (rutorna är tonade och ibland är bussen nersläckt), men de vinkar alltid ändå. Men när de ser mig, och vi vinkar.. då värmer det i mitt mammahjärta, då får jag lite extra energi!

Peppar peppar, men det var länge sen jag hade sådana där tokmorgnar. Som jag bloggat om. då. Och som gjorde mig gammal i förtid. Herregud vad jag har gapat och skällt. Stackars barn. Stackars mig.

Jag har kommit till jobbet och nästan gråtit av ilska, besvikelse, stress och misslyckande. Allt i samma kropp och själ. Känt mig som världens i särklass sämsta normala mamma. (Jag vill inte påstå att jag känt mig sämre än de som misshandlar sina barn. De är jordens avskum.) Men det där är liksom glömt nu. Eller gömt, i en vrå någonstans i minnet.

Nu har jag otroligt duktiga och hjälpsamma barn och oftast när det skiter sig är det nog ändå jag som missbedömt tiden. Inte alltid, för mina barn kan verkligen vara långsamma som tre sniglar. Sen har jag nog blivit lite bättre på att *harkel* faktiskt planera. Ja, planera! Visst, det skiter sig alltsomoftast big time men däremellan funkar det riktigt bra också! *klappar på axel*

Eh... vad skulle detta inlägg handla om egentligen? Ingen aning. Det är väl som de flesta av mina inlägg är, ostrukturerade, röriga och med total avsaknad av röd tråd.