Mhm

*gulp*

Här kommer ett litet smakprov på det jag skriver... Jag har bara klippt ut och klistrat, utan tanke på att det ska gå att få något grepp om någon handling eller så... Och risken är stor att detta inlägg inte finns i morgon. Det känns lite otryggt att lägga ut texten, lite som att jag blottar mig... men ska jag våga att skriva en bok måste jag våga att lägga ut lite av min text också... kan man tycka. Men bli inte förvånade om detta inlägg är borta innan solen går upp.

Inget att vänta på? Ingen tid att försöka igen alltså? Ingen andra chans i äktenskapet. Skulle det bara ta slut? Bara så där? Var han beredd att bara ge upp allt de hade tillsammans utan att hon skulle få en andra chans.

”Men… vi då? Jag då? Menar du att this is it, att jag inte får en andra chans? Får jag ingen möjlighet att ändra på mig? Jag lovar, jag kan ändra på mig. Jag kan gå i terapi eller vad som helst. Snälla, jag lovar, jag kan ändra på mig!” Hon skämdes över sig själv. Hon hade alltid trott att om Johan någon gång skulle dumpa henne skulle hon stå rakryggad och stolt och låta honom gå. Och han skulle inse vilket misstag han hade gjort. Nu, när det faktiskt blev verklighet fanns ingen stolthet kvar inom henne. Hon ville inte det här, hon ville inte skiljas från Johan. De skulle ju bo kvar i det här huset för alltid och se barnen växa upp och se barnbarnen komma och hälsa på och leka i trädgården.

”Kristin. Jag vill skiljas och det finns inga löften i världen som kan få mig att ändra på det beslutet. För jag vet att du skulle inte hålla dem, hur gärna du än vill. Det är för sent. Jag har tröttnat på alla gånger du lovat att du ska bättra dig. Jag har hoppats och trott på att det skulle bli en förbättring. Men det har det inte blivit. Jag är lika ledsen som du över att det blivit så här men jag har tröttnat på att vänta och hoppas.”