What went wrong, liksom?

Något fuckade upp mitt humör nu på kvällen. Det var som om bägaren med tålamod stöttes omkull och rann ut och avdunstade. Shit vad jag tjatade och skällde på barnen, inte skälla som i gapa och skrika (som jag så ofta gjorde förr, i bloggens begynnelse, eller i slutet av - eller under hela kanske? - den gamla bloggen...? Oj vad jag kunde gapa och skrika och skälla då! Usch... stackars mina barn. Och stackars mig...) utan mer irriterat tjatig och lite småarg.

Men jag vet, ingen är perfekt, och jag skulle nog inte vilja att mitt liv var som en film som gick i ett slags rosa skimmer. Men ändå. Det är ju skit att behöva vara irriterad när jag säger godnatt till mina barn. Det känns inte bra för mig, och det känns säkert inte bra för dem heller. Den stressade och stirriga mamman, med ett humör från hell.

Nu behöver jag fixa kvällsmat också. Och trots att jag varit och handlat idag "har jag inget hemma", det är ju skit det också. Jag ska aldrig mer åka och handla mätt och belåten. Inte heller hungrig, det funkar ju inte, men lite lite småhungrig är nog bra. Då hade jag haft en massa gott hemma nu. Fast jag har ju slutat med sådant...