Dag 17 - Mitt favoritminne

Ursvårt. Jag har ju hur många favoritminnen som helst ju. Minnen av min barndom, när mamma och pappa helt överraskande tog med oss på Liseberg! Bara sådär, helt plötsligt utan att ha förberett oss på det i veckor. Nu låter det som att vi aldrig var på Liseberg, och det var vi ju, men då visste vi alltid om det långt i förväg och så längtade man ihjäl sig.

Jag minns när vi firade 17 maj. Varje år firade vi det. Har man en morfar (eller hade) som är stolt norrman, då firar man 17 maj så det står härliga till! Liseberg bland annat. När vi inte firade i Norge förstås, vilket vi gjorde några gånger.

Jag minns också när vi var i Småland, hos farmor och farfar och farbröder och kusiner. Min syster och jag och vår äldsta kusin på pappas sida brukade hoppa i hö och en natt sov vi över i höt. Ett tidigt minne har jag också från när jag åkte hölass.

Eller när min syster och jag tjuvred på hästarna i hagen hemma. Eller när jag gick på ridläger och hade tjafsbyxor trots att det precis blivit heeelt omodernt.

När vi åkte skidor på stormossen hemma. Då när det alltid var snö på vintrarna.

När jag trillade och slog sönder mitt knä i ishallen (aj, minns fortfarande hur förbannat ont det gjorde och nu för tiden klarar jag inte att titta på konståkning) och fick gips - den lyckan! Den lyckan att hoppa på kryckor och alla på skolan var avundsjuka eller nyfikna på mig. Jag fick åka taxi till och från skolan då. Den känslan!

Jag minns också när vi åkte land och rike kring för att tävla orientering, skidor och skidorientering. Nästan varje helg var vi ett gäng kompisar som åkte iväg.

Alla tävlingsresor. Alla invigningar då jag gråtit i smyg när alla deltagande nationers flaggor hissades. När min pappa vann en etapp på 5-dagars (O-ringen) och hur glad och stolt jag var!

Alla bilresor genom Sverige och Norge. När vi bodde sju personer i vår husvagn; jag var tonåring och vi hade bilat till Nordkap hela familjen och där mött upp min mormor och morfar. Det kändes så där att spana på och bli flirtad med snygga italienare när mormor och morfar satt tio meter bort och tittade på mig.

Jag har ju självklart färskare minnen också. När jag träffade maken och förstod att han skulle bli min. När jag gifte mig, och att jag typiskt nog var fem minuter sen till mitt eget bröllop! När jag födde mitt första barn, när jag fick beskedet att jag väntade tvillingar. När sedan de föddes (angenäm förlossning alltså! Ärligt alltså, inte ironisk)

Så nej, något favoritminne har jag inte, inte som jag kan komma på just nu i alla fall. Fråga mig igen om sisådär femtio år, då kanske jag har ett!
    .