Det här med uppvärmning

Ikväll behövde jag inte fundera så värst mycket på uppvärmningen - jag hade sprungit ner och var lite varm när passet började. Till och med om fötterna trots att jag trampat mig genomblöt och kall i ett par vattenpölar. Och inte hade jag torra sockar att byta till heller.

I vanliga fall - när jag inte sprungit - kan jag irritera ihjäl mig på uppvärmningen. Den är viktig, för att kroppens olika muskler ska bli varma. Ja, vad annars?! Då förstår jag inte varför den måste vara så förbannat komplicerad?

Vad är det för fel på hoppa sig varm? Springa på stället och efter en stund köra lite höga knän? Hoppsasteg om man nu måste röra sig runt i rummet? Skidhopp, för även jag fattar ju att även armarna måste få sitt. Va, va, va?

Nehejdå. Det ska hoppas, i sidled, singel singel och sen singel singel dubbel. Så länge det är enbart singel singel (alltså ett kliv åt vardera hållet åt gången) går det bra och jag kan till och med vifta lite (aningens lite) med armarna. Men så kommer refrängen och då jädrar ska det bli singel singel dubbel! Det kan nu, efter tre eller fyra gånger, funka även för mig! Så länge jag är väldigt koncentrerad och så länge jag slipper veva med armarna. För när armarna ska med i takt skiter sig allt. Då är varken armar eller ben med. Och i det läget måste jag snabbt bestämma mig för om jag vill bli varm i benen eller i överkroppen.

Undrar om det är ok att köra skidhopp nästa gång?
   .