Det var la himla onödigt

Vaknade 7.40 pigg och utvilad och kände för att ge mig ut och springa. Sagt och gjort, jag smög upp och bytte om och gav mig ut. Men oj vad halt det var! Jättehalt. Den svarta asfalten var inget annat än blankis.

Jag sprang i kanten, på gruset, men en bit ner i backen blev jag tydligen odödlig för då sprang jag på det svarta helt plötsligt. Och som jag ramlade. Benen försvann framåt under mig och jag kände medan jag flög i luften att det här kommer att göra ont! Det kommer göra så ont! Jag tror faktiskt att jag skrek aj, redan innan jag slog i backen. Och som jag slog mig. Helvete vad ont det gjorde i rumpan!

Jag satt en stund och bara ojade mig - sket fullständigt i om folk såg eller hörde mig - sen vände jag mig om och stod på alla fyra tills jag fått ordning på andningen. Sen reste jag mig försiktigt och gick hem. Jag var så besviken på min joggingtur som inte blev att jag ville gråta.

Och gud vad ont i rumpan jag har. Klarar knappt att sitta i mjuka soffan ens. Men shit vad glad och tacksam jag är att jag inte slog mig värre eller att jag skadade mig! Att mina handleder höll, och att min svanskota verkar hel, att jag inte slog i bakhuvudet, eller min armbåge. Lite värk i mjukdelarna kan jag stå ut med. (Men det får fan inte bli värre än vad det är nu, tack.)
   .