En hemmatisdag

När jag vaknade i morse klockan nio (Japp, sovmorgon!) var min första tanke att jag kanske ändå skulle åka och jobba. Lillsnosan kanske var feberfri?

Kroppen gick upp i varv, jag kände stressen trigga igång pulsen, direkt. Jag behövde i så fall komma med en buss senast ... ja, tio i elva hade räckt. Dåligt samvete började med en gång att pumpa runt i blodet. Jag är för fan gjord av dåligt samvete.

Skyndade mig ur sängen och upp till allrummet. En enda blick på hjärtat räckte för att se att hon fortfarande hade feber. Och ja, febertermometern ljuger inte heller. Så. Lugna ner mig. Få lite dåligt samvete för att jag tänkte på jobbet i första hand, och sen lite dåligt samvete för att jag är så kass, rent allmänt. Nej, inte ska jag vara sådan. Jobbet överlever utan mig.

Min lilla tjej är sjuk och hon behöver sin mamma. Ute skiner solen och jag sitter bara inne och då får jag dåligt samvete över det. Något som lever kvar sen jag var liten och mamma tyckte det var "synd att vara inne en solig dag".

Nu ska jag döva mitt dåliga samvete med att hänga tvätt. Sedan ska jag göra mig en kopp kaffe till.

  .