Dag 08 - Ett ögonblick

Blott en dag, ett ögonblick i sänder ...

Det här inlägget har jag grunnat på länge. Jag tror att när det var aktuellt första gången var när farfar var dålig, men jag orkade inte skriva om det då.

Så jag har struntat i att skriva det.

Men så har jag vid något tillfälle kommit på vad jag ska skriva om, och tyckt att jag varit smart! Gott så. Bara det att jag minns fan inte vad det är för ögoblick jag tänker på.

Det kan vara det svindlande ögonblick precis innan portarna till Örgryte Gamla Kyrka skulle slå upp 15:05 (ja, jag var fem minuter sen) den 1 augusti 1998 - jag stod och stirrade på den bruna dubbeldörren med min arm på pappas; bakom mig stod min syster i vacker sidenklänning (dagen till ära bakoframpå) och på andra sidan porten satt vänner, bekanta, släkt och familj. Och så min blivande man, Per.

Vår präst, härliga Agneta Olsson (fd Karlsten) känd från tv numera ... hade skojat med min man och sagt att han kunde ta med henne på bröllopsresa, eftersom vi hade samma namn och så.

Min mamma satt i hatt (jo, för det hade en väninna sagt att hon minsann skulle ha på sin förstfödda dotters bröllop) och var säker på att utryckningfordonen som precis ljudit i ilfart utanför kyrkan... ja ni kan fatta: hispig mamma med nerver way utanför kroppen. Suck. Herregud jag var bara försenad från frissan som gjorde fel frisyr! No big deal. Fem minuter hit eller dit.

Just det ögonblicket - när kyrkklockorna börjar klämta - och bröllopsmusiken precis ska till att börja spela, när jag har min pappa till vänster om mig. Älskade fina pappa. Och min fina fina syster precis bakom mig. Med klänningen som var bakoframpå, vilket jag som tur var inte visste i det ögonblicket. Jag hade dött, jag hade gråtskrattat och skrattgråtit. Det hade inte gått. (Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag var med henne när misstaget uppdagades - vi var på toa och jag hade redan kissat!)

Det var stort och det var fint. Men också så självklart. Det rådde inga tvivel om att vi skulle gifta oss. När jag förstod att jag var kär i honom (då när vi bara var kolleger och jobbarkompisar, och han var sambo och så vidare) så visste jag att han var mannen i mitt liv. Jag visste att det skulle bli vi två. Jag visste inte hur och jag visste inte när, men att det skulle bli vi var jag helt säker på.


Det här var egentligen inte det Ett ögonblick jag hade tänkt skriva om. Men det var ett fint ögonblick. Fullt av känslor. Fullt av lycka.
    .