”Kristin! Hej!”
Kristin vände sig om när hon hörde sitt namn. Det tog en tiondels sekund att känna igen ansiktet som log mot henne. Charlotte, hennes bästa väninna från studietiden log med hela ansiktet. Det var länge sedan de sågs, men hon var sig lik med sin ljusa hy och sitt långa lockiga röda hår.
”Men hej! Det var inte igår. Vad kul att se dig! Hur är det?”
De kramade om varandra.
”Jo, tack, det är bara bra. Själv då? Du ser fortfarande oförskämt fräsch ut”. Charlotte log stort mot Kristin.
”Tack. Jo, det är bra med mig. Det rullar på”. Kristin kände hur hon rodnade, hon hade alltid haft svårt för att ta komplimanger.
Charlotte började fråga ut Kristin om Johan och barnen och Kristin svarade glatt. Hon visste att Charlotte aldrig önskat sig egna barn och inte heller skaffat några, men hon hade alltid varit intresserad av och tyckt mycket om Kristins barn. Det var genom Charlotte som hon och Johan träffades för femton år sedan. Charlotte var sedan många år gift med en flera år äldre man och Kristin hade aldrig riktigt lyckats klura ut om hon var lycklig med honom eller inte. Men han var förmögen och verkade väldigt snäll så hon antog att de hade det bra. Charlotte pratade hellre om andra än om sig själv.
”Hur är det på jobbet då? Är det mycket att göra?” Charlotte bytte ämne.
”Ja, det är rätt hektiskt just nu. Eller ja, som alltid, faktiskt” Kristin skrattade och himlade med ögonen.
”Själv då? Jag läste att du hade ett jobbigt mål just nu.”
”Om jag har! Det är fruktansvärt jobbigt just nu, men samtidigt otroligt spännande.
Jag går och längtar efter att helgen ska ta slut så jag får ta mig an målet igen!
”Det betyder ju att du har ett jobb som du trivs med” sa Kristin.
”Ja och det är jag väldigt tacksam för. Fy för att jobba med något som inte är roligt. Jag hade aldrig stått ut!”
”Nä, det hade varit jobbigt...” Kristin visste att hennes ansiktsuttryck avslöjade henne och hon såg i Charlottes ansikte att hon såg det.
”Hur… trivs du?”
”Bra, antar jag…” Kristin tvekade. Hon hade funderat mer och mer över sin situation de senaste månaderna. Vaga tankar hade vuxit sig stora och starka och börjat ta över hennes
medvetande. Hon kunde inte längre blunda för det faktum som började te sig allt mer klart.
”Jag vet att jag inte ska klaga, egentligen. Jag har en bra tjänst på en väldigt bra byrå. Det händer alltid något kul och spännande. Jag trivs med mina kolleger och jag tjänar bra…”
”Men…?” Charlotte såg uppriktigt intresserad ut.
”Men… jag vet inte.” Kristin tystnade och stirrade i fjärran. ”Jag känner… jag känner att jag vill göra något annat ibland.”
”Som..?”
Kristin tvekade. Skulle hon öppna sig för Charlotte och berätta om sin dröm eller skulle hon låta det stanna hos henne själv, som en hemlig dröm? Hon tittade på Charlotte och mötte hennes blick. Den var stadig och den såg rakt in i Kristin. Innan hon hann tänka färdigt började hon berätta.
”Jag vill bli keramiker.”
”Oj! Keramiker? Det var oväntat!”
”Ja, jag vet. Jag är förvånad själv. Men det är något som jag alltid älskat att göra och något
som jag alltid velat syssla med, mer än bara som hobby. Jag vill ha en egen keramikverkstad och helst flytta ut från stan och ha en gårdsförsäljning. Kanske hyra ut plats till andra konstnärer för att få ihop till hyran. Kanske jobba med juridik på distans. Ha några hönor som värper färska ägg. Odla sallad och grönsaker och frukträd.” Kristin blev nästan förvånad över den starka längtan som for genom henne när hon berättade. Hon tittade på Charlotte för att se hennes reaktion. Hon såg uppriktigt intresserad ut. Inte en tillstymmelse till arrogans eller nedlåtenhet.
”Kan du dreja?”
”Ja. Jag gick en kurs när barnen var riktigt små. Jag behövde komma hemifrån ibland så jag gick på söndagarna. I två år höll jag på och jag har saknat det oerhört mycket sen jag slutade.”
”Vad är det som hindrar dig?”
”Från att flytta ut från stan? Det är ju först och främst Johan och barnen. Och så är det mitt
jobb. Och kraven från omgivningen. Det skulle inte anses korrekt i våra kretsar att säga upp sig från sitt liv och flytta ut på landet och leva som en bohem eller konstnär. Inte när man lever det perfekta livet.”
Kristin viftade med bägge händernas pek- och långfingrar i luften när hon uttalade de sista orden.
”Nej, det förstås. Men om du struntar i vad vänner och bekanta tycker och tänker då? Vad
säger Johan?”
”Jag har inte berättat för honom.”
Tystnad uppstod. Kristin kände en blandning av lättnad och skam bröstet. Hon ångrade att hon berättat för Charlotte, men var samtidigt glad över att ha lättat sitt hjärta.
”Charlotte, snälla, säg inget till någon. Det är bara en fånig dröm jag har. Livet går i vågor och ja… jag vet inte men just nu är jag väl lite låg. Det går över.”
”Men snälla du, såklart att jag inte säger något. Vill du prata fler gånger så är det bara att höra av dig. Jag lyssnar gärna och kan jag hjälpa dig på något sätt så gör jag gärna det.”
”Tack.” Kristin nästan viskade. Tårarna brände bakom ögonen och känslorna var i ett enda kaos. Vad var det med henne? En fånig dröm kan väl alla ha. Hon visste att många andra advokatfruar längtade bort ibland. Varför denna häftiga känslostorm.
”Snälla Kristin, vi kan väl ses i nästa vecka. Kanske nästa helg? Gå ut och äta, eller träffas hemma hos mig och bara prata. Dricka vin och prata ännu mer. Jag tror du behöver det, och jag lyssnar mer än gärna. Jag tycker att din dröm låter underbar.
Kristin kunde inte svara, hon bara nickade medan strupen snörde ihop sig. Hon kramade sin väninna hårt och länge.
”Vi hörs. Ringer inte du så ringer jag. Okej?”
Charlotte tittade på Kristin och hennes blick sa att hon trodde på henne. Kristin log och nickade och blinkade bort några tårar som envist ville tränga fram i ögonvrån.
”Ta hand om dig.”
Charlotte försvann snabbt i folkmängden och Kristin försökte få kontroll över gråten som hotade ta över hela henne. Hon svalde hårt och blinkade hastigt medan hon banade väg genom fredagsglada människor. Ungdomar med klirrande systemkassar och förväntansfulla miner och medelålders män och kvinnor som var på väg någonstans, antingen hem eller till restauranger.
Kristin funderade på vad Charlotte tänkte om henne just nu. Tyckte hon att hon var en drömmare, en svag person som inte orkade med helt vanliga krav i sin egen vardag? Kanske tyckte hon att hon fick skylla sig själv som skaffat man och barn. Kristin skakade av sig de negativa tankarna och försökte sondera sina känslor. Var hon egentligen orolig för vad Charlotte kunde tycka? Eller var det något annat som låg och tryckte? Kanske var det oron över att hon faktiskt inte pratat med sin egen man om sina drömmar. Hon visste att han helst ville att hon utbildade sig till advokat. Att det faktiskt klingade lite högre än jurist. För hennes egen skull, hade han sagt. Hon visste inte om han menade det för hennes skull eller om det var han själv som ville ha en advokat som hustru. Just nu struntade hon i vilket. Hon insåg att hon var evigt trött på allt vad juridik och rättsfall hette och om hon fick bestämma skulle hon säga upp sig från jobbet med omedelbar verkan. Det hade funnits en tid i hennes liv då hon verkligen brann för rättvisa i samhället. Men nu, många år senare, gjorde det henne bara trött. Livet var inte rättvist och skulle aldrig bli det heller. Hon kunde inte förändra världen. Handväskan surrade till mot revbenen. Ett SMS. Förmodligen Johan som undrade varför hon inte kom hem.
Hej! Så kul att träffa dig. Måste ses snart igen! Måste spinna vidare på din dröm – låter underbar. Ha en trevlig helg så hörs vi i veckan. Kram kram Ch.
Kristin log och kände värmen från väninnan sprida sig i bröstet. Hon insåg hur mycket hon tyckte om Charlotte och hur mycket hon hade saknat henne. Ett styng av dåligt samvete högg till i bröstet. Hon hade låtit man, barn, hem och karriär ta all hennes tid. Hon hade nästan helt struntat i de få vänner hon hade. En tacksamhetens tanke till slumpen eller ödet, eller vad det nu var som sett till att de båda väninnorna befann sig på samma plats vid just det ögonblicket. Återigen fick hon svälja hårt för att mota bort gråten som ville upp i halsen och hon fick blinka några gånger för att hindra tårarna från att välla ut över kinderna.
Hon skyndade på stegen, hon ville hem och krama sin familj och sen berätta för Johan. Det var inte mer än rätt att han fick höra om hennes tankar och drömmar. Men hon skulle nog inte kunna berätta hela sanningen med en gång. Det fick komma lite i omgångar, så att han vande sig vid tanken på att hans fru närde konstnärsdrömmar. Kanske skulle hon ta och anmäla sig till en keramikkurs också, för att friska upp minnet och kanske knyta lite värdefulla kontakter. Hon kände sig upprymd vid tanken på keramikkurs och fick hejda sig för att inte springa sitt snabbaste sista biten hem. Den nya energin som hon kände överraskade henne och för en sekund kände hon sig stark och oövervinnerlig. Nu skulle hon ta tag i sitt liv, börjar göra saker som hon tyckte om och som var roliga. Det skulle även Johan och barnen vinna mycket på.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar