onsdag 9 oktober 2013

Att inte räcka till

Det jag ogillar mest (näst efter höga och plötsliga gallskrik) är att inte räcka till. Att hela tiden behöva säga "vänta lite, så kommer jag, jag ska bara [infoga vilket verb som helst] först ..."

Idag satte vi på en film på eftermiddagen. Lite lyx för barnen, tänkte vi. Alla satt tysta i soffan och tittade. Förutom två killar som gungade på en liten gunghäst. De skrattade och hade jätteroligt!

Det som var så roligt (eller kanske sorgligt) var att den ene killen sällan skrattar och leker ... Oftast hänger han sin storasyster i hasorna, med napp i munnen och ett nästan skrämt uttryck i ögonen.

Jag är ganska säker på att det har att göra med ljudnivån och stressen som brukar vara på avdelningen. Vi har några killar som tillåtits ta lite för stort utrymme, som får lov att skrika lite för högt och lite för mycket.

Många kanske tycker att jag har fel, men jag tycker inte att det är okej, eller att det är deras jobb, att springa omkring och skrika. Varför ska de det? De tröttar ut sig själva och sin omgivning.


Ibland, när jag jobbar sent och är kvar vid mellanmålet, tvingar jag barnen att sitta tysta när de äter. De får gärna prata, men inte gapa. Och de brukar hålla med om att det blir mycket trevligare då, och att maten smakar mycket godare.
.

5 kommentarer:

  1. Fattar inte grejen med att folk inte kan/får säga åt barn som bara skriker rakt ut utan anledning. På vilket vis skulle det vara fel?

    SvaraRadera
  2. Kati: Jag upplever det som att många föräldrar är ängsliga, rädda för att göra fel. (Vad kan gå fel för att man säger ifrån?!) Att sätta gränser är inte fel! Barn mår bra av det.

    Ibland ryter jag till (och barnen hoppar högt för jag kan ryta!) och då lyssnar de! Men det finns pedagoger som tycker att man ska resonera med barnen istället ... Men jag anser att allt går inte att resonera kring. Och under tiden man resonerar och innan resonemanget går in i deras hjärnor så gapas det och skriks och bråkas och har sig ...

    Jag tror att små barn är mer stressade än vad vi vuxna kan föreställa oss.

    SvaraRadera
  3. Jag håller helt med. Många är för mjäkiga i sitt föräldraskap. Som du säger, barn mår inte illa av att du sätter gränser, tvärtom!

    SvaraRadera
  4. Bara för en jämförelse: Bägge de senaste gångerna jag varit i milano har jag kunnat promenera runt på stan i en hel vecka utan att en enda gång höra barn skrika som de gör här ute bland folk. Det finns liksom inte.

    SvaraRadera
  5. Kati: Tänkte detsamma när vi var i USA i somras ... Som tur är är mina barn inte gapiga och skrikiga heller, så de passar alltid in på restauranger och caféer och elsewhere. (De har fått gränser och såvitt jag vet mår de bra!)

    SvaraRadera