söndag 26 september 2021

Sista helgen när det är finhöst?

Idag skiner solen, åtminstone än så länge, och kanske blir det en lika härlig dag som igår. Hoppas det! Nästa vecka ser ut att bli regnig varenda dag.

En del har hänt sedan förra inlägget, trots att jag skriver lite oftare nu än förr. 


Det har varit lite för mycket jobbet ett tag så i tisdags bröt jag ihop, typ. Huvudet kändes helt konstigt, som att jag led av yrsel men utan att det snurrade och plötsligt försvann känseln i axlarna! Det var faktiskt läskigt. Jag gick hem och stannade hemma resten av veckan. (Men var och jobbade på fredagen, på studiedagen.)

Nu gäller det att ta det lugnt, på riktigt. 


Hälen utsatte jag för lite mer belastning igår genom att ta en PW i Gallhålan. Kunde inte låta bli att springa några få, korta sträckor - vill så gärna få upp pulsen men det fick jag inte igår eftersom jag inte vågade springa vare sig långt eller fort. Hälsenan känns som vanligt idag på morgonen, den stramar men inte mer än tidigare. (Kanske kommer surt om några dagar? Hoppas inte!)


Manuset kämpar jag vidare med och kan eventuellt ha kommit på en inledning som får funka tills vidare. Jag vill skriva, tror jag. Eller så önskar jag att jag ville ... (Men vad kan jag annars?! Inte mycket ...)


söndag 19 september 2021

Och nu har jag något att kanske bygga på?

Någon gång i natt kom en idé till ett manus till mig. Bara sådär, plötsligt, och som vanligt när man minst anar det och gärna när man precis ska somna, har somnat eller är mitt i en sömn ...

Jag orkade inte skriva ner den, trots att det är förenat med att den faller i glömska, men som tur var fanns den kvar i morse när jag vaknade. Filade lite på den medan jag gick hem från gymmet och nu har jag skrivit ner det viktigaste. 

Nu behöver jag bara få en lite starkare kropp (axlar och rygg) och sedan sätter jag igång. Jag ska ge skrivandet en ny chans. För att jag vill och för att jag tror att jag kan.


onsdag 15 september 2021

Jag vill ha lusten tillbaka

I förra inlägget skrev jag om min tappade skrivlust. Ganska snart därefter blev jag påmind om något en känd författare lär ha sagt om motivation - minns inte vad - men något i stil med att man måste öva på det ... Jag får kolla upp och återkomma.


Ergo: Jag vill ha tillbaka skrivlusten. Jag gillar ju att skriva!


söndag 12 september 2021

Tappad skrivlust men vill jag ha den tillbaka?

Jag sa upp mig från en trygg tillsvidaretjänst för att skriva en bok. Och för att undvika att gå in i väggen. 

Än idag vet jag inte om jag använde författardrömmen som en anledning att få sluta jobba. Men eftersom det blev en utgiven roman tycker jag att jag fattade rätt beslut.


Det är nu tvivlen och tankarna kommer ... Vill jag skriva en bok till? Har jag skrivkramp eller har jag tappat skrivlusten? Och vill jag ha den tillbaka? Är det drömmen om författare jag tycker om snarare än att bli författare? Jag vet inte.


När jag sa upp mig var mina barn fortfarande ganska små och krävde mycket tid och ork. Nu är de mer eller mindre unga vuxna och självgående. Jag behövs inte i deras liv på samma sätt som förr. Så nu finns alla möjligheter för mig att göra sådant som jag tycker om att göra! Synd bara att jag inte vet vad det är. Eller att orken inte räcker till, till något. (J***a klimakteriet.)

Att veta vad jag vill hade underlättat ...


lördag 11 september 2021

11 september

Den här dagen för 20 år sedan. Glömmer den aldrig.

Min tvååring sitter intill mig och tittar på Teletubbies och jag ammar mina tvillingar. Vi hade precis haft mysigt besök av min syster.

Mamma ringer och jag hör direkt att något har hänt. "Har du [utländska nyhetskanaler]? Ett plan har flugit in i ett av tvillingtornen i World Trade Center."

"Du skämtar!" säger jag men hör på henne att hon är helt allvarlig. 

Till dotterns stora protester stänger jag av Teletubbies och slår över till annan kanal. Samtidigt fortsätter mamma berätta att två andra plan har kapats och ett har störtat och ett annat var på väg mot Pentagon, eller om det var tvärtom. Ordningen kan vara en efterhandskonstruktion.

"Vi ska titta på flygplan!" Jag försöker låta glad och positiv men vill bara gråta över bilderna som visas. Ofattbart. Helt ofattbart.

Jag ringer min syster som fortfarande sitter på bussen hem efter besöket hos oss. Jag berättar och hör hur hon flämtar till och jag minns att jag tänker på de på bussen som säkert hörde henne. 

En stund senare flyger ett till plan in i det andra tornet och något går sönder inom mig. Jag tittar på min tvååring och mina femmånadersbebisar och undrar vilken värld de kommer att växa upp i.


lördag 28 augusti 2021

Jag behövde något humörhöjande!

Gymmet!

Jag har inte varit där på nästan ett år. Eller är det rent av längre än så? Minns inte. Evigheter har passerat i alla fall.

Det var få människor där så då vågade jag mig in. Och herregud vad jag har saknat det. Vad min kropp har saknat det! Jösses. Det var så skönt att få göra vissa rörelser. Så skönt och så jobbigt! 

Och just idag behövdes det lite extra ... Hade en ofattbart jobbig förmiddag med mig själv. (Stress, hormoner, oro och hopplöshet. I en salig röra. Allt ville ut. Usch.)

Nu hoppas jag bara att mina händer och handleder inte straffar mig och börjar göra ont. Jag behöver verkligen kunna styrketräna. Jag behöver det så innerligt.


Förutom att ha gymmat har jag även bokat tid för massage. Behöver få loss lite spänningar och behöver få lite hjälp mot stresshantering vilket hon brukar vara bra på. Hon ger små tips och råd. Välbehövligt för mig som har minne som en guldfisk.


fredag 27 augusti 2021

Fredagskänslan är: trötthet

Det är så skönt med helg! Även om jag gillar mitt jobb och trivs med det jag gör sliter det på krafterna just nu. Allt känns nytt och rörigt innan allt sitter - schema, lektioner, elever som skolas in ... Det är mycket att komma ihåg och hålla reda på. Och dessutom är vi en person kort den här veckan.

Jag hoppas innerligt att kollegan är tillbaka nästa vecka och stärker upp. 

Det blir en tidig kväll ikväll och jag hoppas att jag är piggare i morgon.


fredag 20 augusti 2021

Helg!

Min syster och vägen till jobbet.

Första helgen efter att vi har kommit igång och jobbat "på riktigt", med elever, visserligen bara inskolning i tre korta dagar och med två elever åt gången - men ändå riktigt skönt! 

Det tar en del energi att vara lite extra på tårna så här i början, när allt är nytt och eleverna är nya för oss och för varandra. Men det har gått hur bra som helst. (Nästan så att det har gått lite för bra!?) Nyhetens behag säkert, lite blyghet och så vidare. Det blir säkert en annan sak när vi ska börja ställa krav på dem. Men det blir spännande. Och elevgruppen känns bra.

Jag trivs så bra med mitt jobb, även om jag känner mig väldigt ny fortfarande (första uppstarten), lite virrig och glömsk.


söndag 15 augusti 2021

Livet

Ibland hejdar sig livet lite, stannar upp och förvirrar. Marken skälver till och för vissa dras den undan helt. Man famlar, faller, kravlar sig fram. Söker efter svar och efter trygghet. Oftast reser man sig igen, man stärks och kanske förändras. Man orkar fortsätta - kanske för att man måste - förhoppningsvis för att man vill.

Ibland delar livet ut en käftsmäll. Kanske behöver vi få en sådan ibland? Vi blir bekväma, tar saker och människor för givna, glömmer bort att livet är bräckligt och kort. Vi rusar fram, men mot vad? Och varför?

Livet. Så fint, så jobbigt, så skört. 

 

fredag 13 augusti 2021

Då var man igång igen

Första arbetsveckan är nu avklarad. Visserligen var den bara tre dagar lång, men ändå. Lyxigt som bara den att vara i lokalerna och inte ha några elever. Det är tyst, lugnt och vi vuxna tillåts prata utan att bli avbrutna.

På onsdag kommer eleverna och det ska såklart bli jättekul att träffa dem. Några är helt nya medan andra har gått där ett läsår. Det kommer att bli en spännande höst. Vi börjar med att vara en person kort några veckor. Lite småjobbigt, men det blir nog bra. Vi är ett bra arbetslag tycker jag. Jag ser fram emot att börja jobba på allvar. 

Extra kul att få vara med från start och vara någon, en i gänget - och inte vara istället för någon.

söndag 8 augusti 2021

Att göra:

Stamma upp syrenhortensia (när blommat över)

Köpa en japansk lönn - fundera först ut var den ska stå (om jag verkligen vill ha en?)

Klippa gräsmattan - CHECK!

Rensa pallkrage och så sallat

Töm låda på murgröna och jord för lagning 


lördag 7 augusti 2021

Ny dag ny huvudvärk

För fjärde dagen i rad kommer nu huvudvärken smygande, men inte lika illa som tidigare dagar. Och idag undrar jag om det inte är vädret som orsakar det? Så kan det - snälla - komma en rejäl urladdning snart?!

Trots lite molande värk går jag ändå lös på aroniabuskarna. Igen. Fick blodad tand efter att ha ansat en av buskarna igår.

Jag skulle lätt kunna gallra ut och få lika mycket som här, flera gånger om, om jag vill. Det vill jag egentligen men orkar inte. Och alla pinnar, kvistar och bär ska få plats också. (Kors i taket, att jag sansar mig! För att jag redan tagit mig vatten över huvudet, ja.)


Mitt i klippandet slog det mig att gräsmattan måste klippas innan det kommer regn, så jag släpade upp allt på altanen, klippte gräset och ska nu släpa tillbaka allt på gräsmattan för att klippa ner det i mindre bitar.

Varför är städandet aldrig lika roligt som klippandet? 


fredag 6 augusti 2021

Lyckat trädgårdsfixande!

 Sista tiden har det skavt i mig när jag har betraktat min trädgård och jag har känt att det varit något annat, något mer, än att tallen vid gatlyktan är borta. Att gå på altanen, från baksidan till framsidan, är inte alls samma trevliga upplevelse som tidigare år. (Jag älskade verkligen utsikten innan de tog ner tallen.) 

Trädgården har känts lite väl vildvuxen sista tiden och rent av ful. Tråkig känsla. Idag bestämde jag mig för att ansa lite och se om det var det som behövde göras. (Att klippa träd och buskar är bland det bästa jag vet. Bästa terapiarbetet!)

Att stamma upp syrenhortensian, som jag tänkte igår, får vänta tills efter blomning - jag vill ge humlorna och bina möjlighet att samla på sig nektar eller vad det nu är de hämtar. 

Men aroniabuskarna kunde nog må bra av att klippas lite? Det gjorde de. Åtminstone mådde jag väldigt bra av att gå lös med klipparen! 

När jag var klar (vilket jag inte är och förmodligen aldrig blir) gick jag över till att ansa det japanska körsbärsträdet. Det slutade med att jag nästan slaktade det. (Jösses. Inte kom jag åt överallt heller, så det är lite snett nu och en kvist är retsamt lång fortfarande. Gaaaah!) Men så himla bra det blev! Det är en helt annan känsla att gå från växthuset mot gräsmattan och slippa se den mörka, höga långsmala trädkronan.

Nu sitter jag i uterummet och tittar ut och känner mig ganska nöjd med vad jag ser. Det är nästan så att jag inte längre saknar tallen. Märkligt faktiskt. Men skönt! 

I morgon ska jag gå lös på aroniabuskarna igen. Korta in, glesa ur och föryngra. Det blir bra.


torsdag 29 juli 2021

Long time no see

Hej bloggen!


Jösses vad usel jag har blivit på att blogga. Har jag vuxit ifrån det? Vill jag fortsätta? Är det min grej?

För några år sedan (ganska många år sedan) var bloggen mitt allt. Tankar, känslor och upplevelser skulle delas och allt jag gjorde (nästan) resulterade i ett blogginlägg. Inget var för ointressant för att inte delas med resten av bloggvärlden. 


Jag har fortfarande behov av att skriva av mig, som jag hade då om än inte i samma stora omfattning, men jag inte samma stora behov av att bli läst och bekräftad. När barnen var små och jag ofta var ensam med dem, samtidigt som jag hade ett hushåll att ta hand om och ett jobb att sköta. Då var bloggen min stora och livsviktiga ventil. Och alla läsare jag hade - vad kul vi hade ihop! Jag kan sakna det ibland. Samtidigt växte barnen upp och blev känsligare för att "hängas ut" - och jag förstår dem. När jag inte längre kunde raljera över småbarnslivet fanns inte mycket kvar att blogga om ...


Nu är barnen på väg in i vuxenlivet, de är hjälpsamma och självständiga och jag har mer tid för mig själv. Vad finns då att blogga om? Trädgården? (Se min trädgårdsblogg!) Hormoner? (Usch, elände.) Jobb? (Tystnadsplikt.)

Vi får se. Kanske ger jag bloggen en ny chans, kanske faller den i glömska. Var sak har sin tid och det var roligt så länge det varade. Men man vet aldrig. Infall kan komma.