onsdag 27 februari 2019

Lust att skriva

Jag känner lust att skriva, och färdigställa, manus 2 nu. Det var länge sedan jag kände så. På sistone har det mest känts motigt och jobbigt, och tvivlen har infunnit sig. Men igår skrev jag faktiskt en hel del och det kändes både roligt och bra.

Jag ska försöka få in lite bra rutiner kanske ... rutiner är bra.

Och att göra kursuppgift i god tid är också bra. Idag har jag suttit i två timmar och transkriberat! Inte helt lätt kan jag berätta, helst inte när två personer talar i mun på varandra! Men det är faktiskt riktigt roligt.

Nu ska jag skriva manus en stund.

tisdag 26 februari 2019

En ovanligt skön tisdag

Idag blev det pga anledningar inget jobb utan jag fick promenera hem igen. Det gör mig inte det minsta! Tvärtom. Jag hinner plugga, skriva, tvätta och kanske plantera om lite plantor och promenera, innan det är dags för min svenskkurs ikväll.

Nackdelen med att jag får en massa tid är att jag tror att jag får ENORMT mycket tid och hinner inte en bråkdel av allt jag planerar och/eller drar igång. Men känslan är väldigt skön!

lördag 23 februari 2019

Lite fler bilder

Kök och vardagsrum. (Som ju synes ...)

Baksidan, perfekt att sitta på när det inte är sommar. Eller tidiga sommarmorgnar om det skulle blåsa på taket. 

Vårt lilla men väldigt mysiga kök.

Framsidan kan man sitta på om man är sällskapssjuk. Eller vill njuta av praktfull blomster. (Måtte inte den nye grannen rensa bort sin jasmin, som inte syns i bild.)

Vårt spanska smultronställe!

I lite drygt en vecka har vi ägt det här söta lilla radhuset i Spanien.

Utsikten från takterassen. Svårt kanske att se på bilden kanske, men vi ser Medelhavet! Och klippan i Calpe.


Framsidan med entrén.

Invändigt.

En bougainvillea växer vid grinden. Den klipptes ner rejält i höstas, men förväntas vara i full blom när vi kommer ner i sommar. Lovely!

Här syns grannens generöst blommande bougainvillea. Hos grannen till höger växer en ljuvligt doftande jasmin.

söndag 17 februari 2019

Ett lite (mycket) ovanligare sportlov

I år blev det inget Norge på sportlovet. Förutom för sonen som åkte upp med kusinerna, moster, morbror, mormor och morfar. Tjejerna valde att stanna hemma.

Maken och jag åkte till Spanien för att köpa hus.

Nu äger vi ett litet gulligt radhus i La Nucia, strax utanför Benidorm, fem mil norr om Alicante. Med två uteplatser, en på var sida om huset och en takterass med utsikt över Medelhavet, Calpeklippan, Altea Hills och berg.


För bara några år sedan lockade inte Spanien mig över huvud taget. Italien däremot! Där har jag drömt om att ha ett litet hus på en bergssluttning, med utsikt över Medelhavet och egen citronodling, tomatplantor och mängder med pelargoner ...


Men för knappt tre år sedan fick vi erbjudande om att hyra ett hus i Spanien via en bekant till maken. Ett par tusen för en vecka, med tillgång till pool och inte jättelångt till havet. Varför inte, tänkte vi och tackade ja. Vi flög till Alicante, hyrde bil och körde norrut.


Spanien var fult, tyckte jag. Torrt och tråkigt. Men havet var underbart och alla blommande buskar var otroligt vackra. I övrigt var det fult.

La Nucia kändes som dels ett stort övergivet område, dels en stor byggarbetsplats. Svårt att få grepp om och jag tror att jag tänkte att hit behöver jag inte åka igen.

Men området vi bodde i var lite trevligt. Framför allt grannarna var väldigt trevliga! På ena sidan bodde våra bekanta och på andra sidan ett norskt par som vi så smått började lära känna.

Poolen var stor och fin och stranden och havet var fantastiskt!

Året efter (sommaren -17) blev vi återigen erbjudna att hyra ett hus och vi tackade ja. Vi hade trots allt gillat området och vi visste att människorna var trevliga.

Inför semestern 2018 blev vi återigen erbjudna att hyra huset vi hyrde första gången och vi tackade ja. Barnen var väl sådär glada. De ville hellre åka till Italien eller Kroatien ... Men maken och jag lockades av den billiga hyran och det faktum att vi faktiskt ville tillbaka till just La Nucia.

Den här gången såg jag Spanien på ett nytt sätt. Och La Nucia hade blivit lite finare. De många arbetena första och andra sommaren hade resulterat i färdiga byggnader. Vi gjorde fler och nya utflykter. Lärde känna fler restauranger och affärer, vi hittade i Benidorm och Altea. Kände oss hemma.

Promenadstigarna på berget intill började bli bekanta och jag behövde inte längre vår granne för att hitta hem. (Att hon var trevligt sällskap var förstås en bonus.)

Vi började så smått känna att vi ville ha ett eget hus där nere. Och eftersom vi visste att våra bekanta skulle sälja ett av sina två hus fanns faktiskt möjligheten på riktigt ...

Nu, lite drygt två och ett halvt år efter att vi var där första gången och tre semesterveckor senare, äger vi ett hus där nere!

Och skulle vi längta efter Italien, Kroatien eller något annat medelhavsland någon sommar hyr vi bara ut vårt hus och hyr ett annat istället. Men just nu längtar jag bara efter att fylla bilen med packning och familjen och åka ner till vårt La Nucia.