Tillägg till förra inlägget. (Lite gladare sådant!)

Jag kom på en bra sak: När jag är lugn och allt flyter på, då är jag riktigt trevlig mot folk, och jag märker att de blir glada.

Några gäster har liksom dröjt sig kvar bara för att prata, och jag har varit bekväm med det. 

Och när jag fick totalt hjänsläpp och inte kom på hur man tog betalt för en vara, skyllde jag på tekniken (!) och medan han fick iväg en kort stund, lyckades jag klura ut hur man gjorde, och när han kom tillbaka för att betala kunde jag med ett leende säga "Det funkade så fort du gick iväg" och så skrattade vi lite.

Jag hade dessutom lyckats underlätta en hel del för dem, så jag var åtminstone fyrstjärnig.

En annan gäst, som jag kände igen från tidigare dagar, blev glad att jag kände igen honom och vi småpratade om ditten och datten och det var på riktigt, inte serviceprat enbart, utan ett riktigt samtal. Jag tror att han uppskattade det lika mycket som jag.

Så, det finns massor med ljusglimtar i mitt jobb, jag behöver bara ("bara" ...) andas, le och se van ut. Och jag måste försöka lugna ner mig ... andas, sluta stressa och inse att jorden går inte under för att jag gör saker lite långsamt.

Det kommer att komma, det är jag övertygad om. Jag tror att jag är gjord för det här jobbet.

Luras de bara? Varning för gnäll!

Igår igen fick jag höra att det nog blir lugnt på kvällen. Det blev det inte. Jag kände mig sönderstressad. 

Jag minns inte ens vad det var jag höll på med, jag vet bara att det var väldigt krångligt och tog väldigt lång tid, och jag tänkte medan jag stod där vid datorn "nu väntar de andra sysslorna på mig, hur ska jag hinna med?!" 

Men det var så många ... krångliga saker som jag hade att ta i.

Jag hatar att vara ny på jobbet och jag hatar att jag inte är coolare och tänker "shit happens, nu hann jag inte och tyvärr får det bli liggande till någon annan". Varför är jag så rädd att låta andra vänta några minuter extra?! Jag jobbar inte på akuten direkt. Hatar att jag tillåter mig själv att köra slut på mig.

En utskällning fick jag också, som jag inte skulle ha. (Men vi löste det till slut och sa hejdå och önskade varandra trevlig helg.)

Några saker glömde jag, samt missade pga hann inte. Och det hatar jag också. Eller Duktiga Flickan hatar det. Och jag hatar henne. Men om jag ska vara lite positiv så känner jag att jag klarar mer och mer för varje arbetsdag. Och jag har folk att ringa - tack och lov! Men hade gårdagen kommit någon av mina första dagar hade jag nog gått gråtande därifrån ... Så illa var det. Men som sagt, jag lär mig. Sakta men säkert.

Idag blir det att slicka mina sår, försöka lindra huvudvärken och i em/kväll ska jag jobba på mitt lilla mysiga extrajobb. Där brukar det vara lugnt - på riktigt. Nästan så man jublar när det kommer någon kund som vill ha hjälp.

Lite trist bara att jag missar en afterwork med jobbet. Inte för att jag vill festa, eller ens gå ut, men jag skulle vilja träffa fler av mina kollegor och lära känna dem. Kommer kanske fler tillfällen. Mitt huvud skulle ändå inte klara restaurangmiljö ...

"Det blir nog lugnt"

Jag vet inte om jag bara är väldigt långsam eller om jag lägger upp arbetet fel, för jag hinner inte med! 

De två senaste passen när jag jobbat eftermiddag har jag mötts av:

"Det blir nog lugnt ikväll." 

"Hoppas du tog med dig något att läsa."

Skönt, då hinner jag kanske sitta ner och andas lite, har jag tänkt.

Men nej! Det har funnits massor av grejer att göra och jag har inte hunnit göra allt, hur mycket jag än försökt. 

Naturligtvis har jag gjort det viktigaste, och självklart finns det saker som inte måste-måste göras, men flera icke-akuta saker har jag fått strunta i - för att jag inte hinner med. 

Och då kan jag med gott samvete säga att jag verkligen inte rullar tummarna. Jag kollar enbart mobilen om det kommer sms och inget som helst surfande.

Men det får nog vara så. Jag har ju bara jobbat åtta dagar hittills, varav fyra har varit upplärning. 

För varje dag jag jobbar känner jag mig allt säkrare. Mitt tunnelseende börjar vidgas och jag kan prata med mer än en gäst åt gången. Och jag dör inte av stress om någon ringer och undrar om vi har lediga rum om en månad. Och nu vet jag med säkerhet hur jag gör bokningar. 

Igår bokade jag till och med in en gäst på plats. (Tack vare att kollega gått igenom detta med mig dagen innan, tack och lov! Hade blivit såå pinsamt annars. Nu blev jag bara lite stressad, men allt gick bra. Och jag tror att det blev rätt.)

Men det finns en hel del kvar att lära ... en väldigt massa ... men det får komma när det kommer.

Jag är såå glad att jag har ett jobb som känns rätt. Och som jag tror att jag är helt rätt för.

En lite smått hysterisk dag

Första ensamma förmiddagspasset hade jag idag. Egentligen skulle jag jobbat eftermiddag men bytte med en kollega som ville ha sovmorgon eftersom hon jobbade sent igår.

När jag kom till jobbet trodde jag först att jag skulle ta hand om frukosten helt själv, men som tur var dök det upp en person till. Lättnaden!!

Sedan insåg jag att jag inte visste hur man gjorde vissa uppgifter ... Så när mailet från en kollega dök upp "bara att ringa om det är några frågor" kastade jag mig lättad över luren och ringde. Om och om igen. Såå skönt att ha någon som hjälper en när allt är nytt, krångligt och svårt.

Därefter dök det upp en matleverans och både budet och jag stod som två frågetecken, eftersom vi båda var helt nya ... Men det löste sig det också.

Bäst av allt var när kollegan som jobbar sena passet dök upp drygt tjugo minuter tidigare och kunde hjälpa mig med en massa frågetecken som jag hade samlat på mig. Så tacksam för det! 

Och eftersom maken slutade en halvtimme efter mig stannade jag kvar lite och passade på att lära mig lite mer.

Jag är världssämst på att vara ny på jobbet - jag hatar att inte kunna eller veta eller minnas vad jag ska göra. Jag blir begränsad och det är en oskön känsla. Men det är bara att acceptera och avvakta tills jag fått lite mer erfarenhet. 

Men jag känner redan att jag gör framsteg för varje arbetstillfälle. Kul! Jag gillar det. 

Är lite nervös

Den här helgen jobbar jag mina första ensamma pass. Ensam. Ingen som står intill eller precis bakom, beredd att komma när jag behöver hjälp. 

Och jag är lite nervös. Samtidigt ser jag fram emot det väldigt mycket! (Vill mest bara få det avklarat och kunna slappna av och känna att det faktiskt gick bra. Vilket jag hoppas att det gör. Borde göra, såvida det inte dyker upp något jag inte varit med om tidigare. Men då får jag ringa och fråga.)

Äh. Om andra klarar jobbet gör väl jag det också?! Varför håller jag på och nojar? Folk dör inte om de får vänta någon minut eller två i onödan, medan jag håller mig koncentrerad på alla saker som ska göras. Och de sakerna är inte många, och jag har en liten fusklapp att titta på.

Det ska bli kul att få bekänna färg. Och som en viss ägare sa: Ingen dör om det blir fel. (Förutom att mitt självförtroende dör en smula. Men det är faktiskt inte hela världen.)

Det går bättre och bättre

Igår fick jag göra ett extrapass för att träna på incheckningar inför helgen. Skönt att ha fått göra det för nu känner jag mig mycket säkrare än innan. 

Det gäller bara att jag håller mig lugn och gör allt i rätt ordning. "Bara" ...

Lättare sagt än gjort, eftersom jag förväntar mig att jag ska kunna ge snabb och proffsig service, utan onödiga väntetider - trots att jag är ny! Suck ... Jag måste sluta med de höga kraven på mig själv. Igår blev jag nästan irriterad för att jag gjorde allt så himla långsamt. Jag måste bli snällare mot mig själv.

I eftermiddag ska jag jobba några timmar på min mysiga extrajobb, det ska bli trevligt, och i morgon är jag ledig. Då har jag tänkt skriva manus igen. 😃

Svammel

Plötsligt kom det över mig, hur oändligt glad jag är att ha hittat ett jobb som känns som Jag. Allt är fortfarande nytt och förvirrande, men ingenting känns omöjligt att lära sig - men det kommer krävas sin nötning innan det sitter. (Och jag måste förlika mig med tanken på att misstag kommer att göras och det måste få vara okej - även för mig.) Men när allt väl sitter kommer jag vara som handen i handsken. 

Det känns spännande och roligt, och lite utmanande att leverera bra service (många gånger medan man har publik, i form av väntande gäster). I helgen strulade det för min kollega och jag blev stressad över situationen, trots att jag bara stod bredvid för att läras upp. Men hon skötte det bra och allt löste sig, som tur var. 

Jag kommer att klara det här jobbet galant, det vet jag. Behöver bara ge det den tid det behöver. Och det är där jag brister ... Jag vill nämligen kunna allt, nu genast! Och det stressar mig. Dumt ju. Jag behöver inte ha mer stress i mitt liv. Vill inte, orkar inte med onödig stress. 

Tur att jag har några dagar ledigt nu, innan jag börjar jobba igen. Först i butiken och sedan på hotellet. Kul!

Jag på jobbet!

I frukostmatsalen. 

Igår gjorde jag min andra arbetsdag (jag går fortfarande bredvid för att lära mig) och det var ett eftermiddagspass. 

Det kommer nog ta ett tag innan jag vänjer mig vid att jobba sent. När jag slutar kl 23 brukar jag i vanliga fall redan sova.

I onsdags gjorde jag mitt första pass och det var ett förmiddagspass. Två ganska olika pass, med olika saker att komma ihåg att göra. 

Allt känns förvirrande och jobbigt just nu. Så många detaljer att lägga på minnet ... och så många saker som riskerar att glömmas bort ... 

Och jag hatar att inte ha koll på det jag gör! Hatar! Är nog därför jag har drömt stressdrömmar hela natten.  Men förhoppningsvis kommer jag snart in i det. Och som en kvinna sa till mig i onsdags: "Det är ingen som dör om det blir fel." (Bara en bit av mitt självförtroende ...)

Nu är jag mellan jobb

På onsdag börjar jag jobba på mitt nya jobb! Eller snarare går bredvid, för att lära mig. Ska bli såå spännande! 

Hur kommer det bli? Kommer jag gilla arbetsuppgifterna? Kommer jag ha trevliga kollegor? Kommer de tycka att jag är trevlig? Är jag trevlig?? Är det bra chefer och ledning? Är jag serviceminded och tillmötesgående? 

Så himla många frågor! Idag fick jag mitt schema för november så det behöver jag inte undra över, alltid något. :)