Ni vet en riktigt besvärlig knut, som man bara inte kan få loss, hur mycket man än försöker? Till slut klipper man av snöret eller slänger allt. Lite så kände jag inför kapitlet som jag bara inte kunde få rätsida på. Jag tog bort det. Sparade det inte ens, utan slängde det.
Efter det har jag kunnat skriva lite nytt istället. Det krampar fortfarande men inte lika mycket.
Jag måste komma på varför det känns så motigt. Är det för att det faktiskt inte håller, eller tar jag texten, storyn och mig själv på för stort allvar? Jag vet inte! Har faktiskt ingen aning.
Tänker inte ge upp riktigt än men jag tänker inte heller stånga huvudet blodigt. (Fast man kanske måste stånga sig lite blodig?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar