Ropar hej!

Jag säger som min syster sa häromdagen: "Nu ropar vi hej!"

I vanliga fall brukar jag gardera mig. Ropar inte hej förrän jag är över bäcken. Och så vidare. Tar inte ut glädje för tidigt - är hellre glad bara en gång än att vara glad i förväg och sedan bli besviken.

Men den här gången ropar jag hej. Väl medveten om att jag kanske jinxar, men det får vara så: Jag har börjat skriva igen. 

Inte redigera, för det manuset vilar. (Här skulle jag kunna skriva en massa ält om stukat självförtroende och om ett tråkigt manus, men jag ska bespara er.)

Så för att bryta skrivkrampen, som inte tillför något bra till min skrivprocess, har jag börjat ett helt nytt manus.

Får se om det landar i något eller om det bara blir ännu ett påbörjat manus ... Men jag tänker att allt skrivande är bra, ur träningssynpunkt. Jag behöver skriva för att öva mig i skrivandets konst.