Vad jag gör?

Dagarna går och går och går. Och jag försöker göra mitt bästa, på alla plan. Ibland lyckas jag faktiskt. Andra dagar går det sämre.

Jag jobbar, tränar och redigerar. Typ så. Koncentrerar mig på att andas långsamt (ja, jag behöver koncentrera mig, annars blir det knappt någon andning gjord) och försöker hålla näsan över vattenytan. Förbannade sömnbrist!! Jädrans hormoner. Fy.

Hur det går med manuset? Bra. Framåt. Känslan är att det går hyfsat bra. Sommarens skrivkramp gav ett välbehövligt uppehåll från skrivandet. Jag behövde det för att se manuset med lite andra ögon och framför allt behövde jag FÖRSTÅ lektörsutlåtandet. Vissa bitar har börjat falla på plats. Känns skönt och jag njuter så läge det varar, saker har ju gått åt skogen förr ... [svettig emoji]

Nedräkning

Om knappt fyra veckor ska jag åka till Spanien!! Själv. I två veckor ska jag vara ensam. Bara jag. Helt själv.

Flugit själv har jag gjort en hel del. Sist jag flög till Spanien glömde jag min dator i taxfreen ... som tur var skulle mina föräldrar komma ner och hälsa på några dagar senare och kunde åka och hämta datorn och ta med den ner till mig. (Kände mig väldigt vuxen och ansvarstagande den gången. Inte!) Den här gången ska jag inte glömma något!! (OBS!)

 

Känns lite läskigt faktiskt att klara mig själv där nere, men samtidigt väldigt spännande! Och kul och härligt och förhoppningsvis väldigt avkopplande och skönt. Men lite läskigt eftersom jag inte kan språket särskilt bra, och inte känner grannarna. De är inte jätteimponerade över att vi inte pratar spanska, och de verkar livrädda för att behöva prata engelska. Men med lite tur är vår algeriske granne där samtidigt. Han är väldigt trevlig och pratar flytande engelska. 

Jag kommer klara mig. Google translate finns och jag har kompisar som bor lite drygt 1,5 timme bort.

Det ska bli mycket tid åt att redigera manus har jag tänkt. Och så ska jag promenera. Och stretcha. Och dricka morgonkaffe på takterrassen. Kanske våga prata lite spanska med livs levande spanjorer! (Utan att få kramper i munnen som gör att jag bara får fram läten, vilket tyvärr är vanligt förekommande. Och komma ihåg att säga Por favor istället för Si'l vous plaît ...)

 

Mycket att tänka på. Mest förbereder jag mig för att kanske behöva möta stora, kolsvarta spindlar inomhus. Men jag hoppas jag slipper det!! En annan lite jobbig sak är mörkrädslan (pinsamt när man är 53 år att vara rädd för mörker) men jag hoppas att jag kommer vänja mig ganska snabbt.

 

Redigeringsrunda femtioelva

Jag hann knappt börja strukturera upp idéerna till det nya manuset förrän jag tröttnade på det. Lusten att skriva bara dog och jag hann nästan bestämma mig för att lägga drömmen på hyllan helt, när lusten att börja jobba med mitt riktiga manus igen infann sig.

Jag läste igenom lektörsutlåtandet igen och tog till mig ännu fler saker som jag inte tänkt på tidigare. Gestaltning tex. Vissa scener har jag i nuläget bara återberättat, och det är mycket roligare för läsaren att få vara med om det som händer än att få det återberättat.

Det negativa, som nästan slog undan benen på mig i våras, har jag börjat strunta helt i. Dock är jag fortfarande nyfiken på vad personen menar - men eftersom jag aldrig kommer få svar på det struntar jag i att grubbla mer. Tänker att det är en smaksak helt enkelt och lektören och jag har nog olika smak. Helt ok. 

Så jag är igång och redigerar igen! (Det ligger lite för mycket tid och pengar för att jag ska ge upp riktigt än.) Och jag har börjat återgå till att hitta det som är MITT skriftspråk.

Och med det har jag kanske jinxat allt. 

 

Nyttan med att skriva (av sig)

Jag tänkte skriva ett inlägg med rubriken: Motigt på alla plan just nu, för det är en sådan dag idag. Det skaver i själen (och kroppen eftersom hormoner motarbetar mig) och samtidigt som jag skrev det slog det mig att känslan skulle vara annorlunda när jag var klar med inlägget. 

Ibland räcker det alltså att skriva fyra ord för att man ska inse saker. Andra gånger behövs ett helt inlägg. Men nästan varje gång jag skriver av mig får jag en annan, inte sällan mycket bättre känsla efteråt. 

Det är som att jag får ur mig det som skaver och nya känslor får plats istället. Skrivkramp kan ibland försvinna och ersättas av nya idéer. Gillar det. Så om det dyker upp gnälliga inlägg i den här bloggen beror det oftast på att jag behöver frigöra plats i hjärnan och hjärtat för bättre infallsvinklar! 

 

PS. Nytt manus är under uppsegling nu. Och den här gången SKA jag vara strukturerad. Bara ska!