Det är trögt

Jag får liksom inte tummen ur. Jag nojar över mitt skrivande, självförtroendet åker bergochdalbana - typ fritt fall just nu.

"Men du kan det här", säger maken. 

Och så tänker jag på allt fint beröm som jag faktiskt fått och fortfarande får. Ja, jag kanske kan skriva. Och förmodligen har jag större potential om jag bara tränar och övar och skriver mer. 

Varför inbillar jag mig att jag skulle vara färdigutvecklad efter ett par manus?! Jösses. Har inte jag varit elitidrottare?! Borde jag inte veta att träning är A och O för att utvecklas?! Jo! Herregud, vad jag vet det!

Så sluta genast grina, Agneta. Dra av dig offerkoftan. Kavla upp ärmarna. Spotta i nävarna. Sätt igång bara!

 

Måndag 4 augusti

Undrar om det var hösten som kom igår eller om vi kommer få se lite mer sensommarvärme ...? Jag är inte redo för höst ännu. VERKLIGEN INTE!

Igår plockade jag bort två kapitel ur manuset. De tillförde ingenting till berättelsen insåg jag efter att ha försökt redigera dem. Bort, bort!

Får se hur jag går vidare idag. Ska strax ta itu med att förstärka två ganska viktiga bifigurer som i dagsläget är lite för lika varandra. Känns varken lätt eller roligt, men jag får försöka. Det är lite för tidigt att ge upp redan nu. Berättelsen har nog ändå något som jag vill förmedla och jag har lagt ganska mycket tid (och även pengar) på manuset.

 

Bättre dag idag (åtminstone för stunden)

Sovit hyfsat gott i natt och vaknade ganska pigg. Gav mig ut på promenad/löppass, som kändes bra tack vare lånat schlatterband (hoppas knät håller med!). Jag fick hålla igen för att inte dra på för hårt, för jag vill inget hellre än att få ta ut mig riktigt ordentligt.

Vad gäller manuset har jag kanske kommit på hur jag ska göra. (Karaktärer ska förstärkas först och främst.) Jag ska ge det en chans till. Igår var jag nära att lägga ner projektet och påbörja något nytt. (Suck.)

Redigera, röja och stretcha står på dagens program.

  

Some kind of baksmälla

Den Enorma Tröttheten har lamslagit mig. Vill bara vila och sova. Jag klarar inte av att ha det för spännande längre, tydligen. 

Återkommer med lite uppdatering när jag är lite piggare. OM jag blir piggare. Känns som trött är det nya normala ... kul. Verkligen.

Behöver också älta mitt skrivande, känner jag. The never ending story, typ. 

Men först sova. 

 

Försöker landa

Yngsta dottern befinner sig i Sao Paolo, där hon ska plugga till strax innan jul. Äldsta håller som bäst på att packa inför kommande flytt (till egen lägenhet). Maken har varit (men kommer hem senare idag) i Småland. Och jag, jag har varit hemma och försökt landa och hitta mig själv ... 

Det var en fröjd att komma hem från Spanien. Huset var välstädat, gräsmattan jättefint klippt och krukväxterna hur välmående som helst! Underbart. 

Men det var lite stressigt, eller nervöst snarare, innan dottern kom iväg och innan vi hörde att allt gått bra ... att bagaget var med, att hon hittade till boendet, att allt klaffade och kändes bra ... Jag är en hönsmamma, ja! Kan inte hjälpa det.

Och nu kommer nästa sak att ta itu med: Äldsta dottern flyttar in i sin egna lägenhet. Hon ska flytta hemifrån. Äntligen! Att vara 26 år och bo hemma är ... sådär. Men hon har ju pluggat och då får man bo kvar hemma. 

Det kommer bli en ensam höst för mig. Tur att jag gillar att vara ensam. Men kommer jag gilla att vara ensam så himla mycket? Hoppas det. 

Men nu kommer som sagt maken hem i eftermiddag och han har en del mötesfria dagar, vilket betyder att jag kommer längta efter egentid och ensamhet. Det blir nog bra när jag väl landat i det nya. Behöver bara hitta mitt nya jag. Vad gillar jag att göra? Vad har jag för intressen nu för tiden? Vad tycker jag är roligt? Ingen aning.

 

Mot Sydamerika!

Tidigt i morse vinkade vi av yngsta dottern, och kramade om henne lite extra ... Nu är hon på väg till Brasilien för att plugga en termin på universitetet i Sao Paolo. Det är oerhört häftigt! Och lite konstigt och lite tomt.

Vi får, om inget oförutsett inträffar, inte träffa henne förrän i december igen, strax innan jul. Till dess hoppas jag att hon får en riktigt häftig, trevlig och härlig upplevelse.

 

Ett minne från Facebook ...

Igår dök det upp ett nio år gammalt inlägg på Facebook. Det var en väldigt trevlig recension av min roman. Det har dykt upp flera som minnen genom åren men just den här tog jag en skärmdump på, eftersom den innehöll värdefulla tips.

Personen skrev bland annat att han önskar att boken var längre så att han hade fått lära känna personerna lite mer.

Jag tar till mig det, för jag tror att jag har lite bråttom även i nuvarande manus. Det mesta stannar i mitt huvud istället för att komma ut i skrift och det är kanske lite synd. Jag vill att läsaren ska lära känna och tycka om mina karaktärer. (Men jag hatar tanken på att bli långrandig, då tröttnar man ju ... Gäller att hitta en bra balans. Hur gör man det?) 

Hittills den här ledigheten har jag läst ut två böcker och påbörjat min tredje. Den heter lustigt nog Tre, inser jag nu.

Och, jag är igång med att redigera igen, men jag slår inte på stora trumman riktigt ännu. Den där latmasken och krampen flåsar mig nämligen i nacken ...

 

Long time, no see

Det blev en lite längre paus än jag hade tänkt mig. Det blev jobb och sedan blev det ännu mer jobb. Bra eftersom semesterkassan behövde det, och jag behövde det för att kunna njuta mer av ledigheten. Nu är jag ledig och snart ska jag börja redigera manuset. Det var evigheter sedan jag gjorde det senast. Men så blir det ibland.

Apropå redigering och inte skriva så fick jag en idé igår ... eller insikt kanske man kan kalla det, som kan förbättra mitt manus (och hela skrivandet faktiskt). Av någon anledning kom jag att tänka på en barnbok som jag uppskattar väldigt mycket och allt som händer i den ... saker som påverkar - kanske inte resultatet, men väl läsupplevelsen. 

Får klura vidare och se om det går att anamma i mitt skrivande. 

Jag har skrivit det förut: Att inte skriva är en viktig del av skrivandet. Alltså att det är viktigt med pauser för att det undermedvetna får jobba lite. Saker faller på plats. 

Men viktigast är såklart att man skriver, annars blir det inte mycket till text.

 

Snart kanske ...

Jag har börjat känna lite lust att fortsätta redigera. Inte just för stunden, men det beror på förkylning och enorm trötthet. Men kanske sätter jag igång lite grann redan i helgen. Annars stundar sommarsemestern inom några veckor, och då ska jag sätta igång. För jag vill ju bli klar. Tror jag. Jo, det vore kul att bli klar.

 

Refusering

Ett av två förlag har hört av sig - med en standardrefusering. Kändes helt ok. Det var väntat och jag vet att jag inte riktigt håller måttet. Än. Man måste tro på sig själv. Ska redigera och förbättra innan jag skickar in igen. Eller ger ut själv. Eller gömmer i en låda.

 

Välbehövlig var ordet

Det är bra att ta paus från manus och skrivande ibland, för det händer ibland att det kommer idéer eller - som nu - att lusten att skriva/redigera återvänder. 

Idag är en ledig torsdag och snart är det helg, men jag är osäker på om det blir något manusarbete gjort. Vill inte. Har ingen lust. Men lusten att redigera igen har börjat smyga sig på lite smått och det gör mig glad! Vore ju trist om jag la drömmen på hyllan efter all tid och möda. Det är trots allt ett nästan helt färdigt manus jag jobbat fram. Och ett antal tusenlappar investerade i en lektör.

 

En välbehövlig paus

Paus från skrivandet pågår eftersom ett heltidsjobb kom in i bilden. Det är lite skönt. Nu "slipper" jag skriva (finns inte vare sig tid eller ork på vardagarna) och får samtidigt lite välkomna pengar inför semestern.

När skola och fritids stänger hoppas jag att skrivlusten har kommit tillbaka. 

Idag är det lördag efter en heltidsvecka (som dessutom varit lite rörig eftersom jag hoppat mellan olika avdelningar) och det är UNDERBART. Ska handla lite, kanske träna något - eventuellt vågar jag springa lite - och gå ut och äta med pappa och syrran. Det är vår present till honom. Får se om jag kanske öppnar manuset också, helt kravlöst (HA!?!)

Bryter ihop

Och snart ska jag komma igen.

Det känns motigt och tungt och nästan hopplöst just nu. Har faktiskt tänkt tanken att ge upp … Men jag är nog inte den enda som känner så. Jag är inte den enda som slitit med redigering.

Det är bara att bestämma sig, köra ett par redigeringsvändor till och hoppas på tur lite längre fram. 💪🏼

Redigerat

Bara gör det, sa jag till mig själv i morse. Med eftertryck. Att gå som katt kring het gröt ger inte ett färdigredigerat manus. Och jag vet ju vad det är som ska göras ... att det känns motigt är bara att acceptera.

Men skön känsla ändå att se att de flesta punkterna på listan faktiskt är strukna nu. Jag har redan åtgärdat en del. Det som återstår är de lite större grejerna, att mejsla fram tydligare personligheter och fixa en relation ...

Varför känns det så svårt? Vad är det som säger att jag inte kan lyckas? Jag måste bara göra det. Åtminstone försöka. I värsta fall misslyckas jag, men nästa gång jag testar kanske det går bättre? Jag får försöka tänka så. Att jag blir bättre.

Äntligen, idag

Vaknade och bestämde mig för att idag skulle jag redigera igen. Jag har listat vilka saker som ska åtgärdas. Förslag till ändringar från lektören, och jag tycker att alla synpunkter var riktigt bra. Såklart, hon (jag tror att det är en hon) är etablerad författare med flera utgivna romaner. Jag vore dum om jag inte lyssnade på ett proffs. 

I morgon är jag ledig! Då tänker jag fortsätta beta av punkterna. En efter en. När de är gjorda återstår att förbättra resten, utifrån eget huvud. Det blir lite svårare ...

Just nu känns redigering tungt och jobbigt. Men jag lär mig säkert en del på det. Hoppas jag.