Nytt grepp

Fortsätter att ropa hej trots att jag inte är över bäcken.😅

Nu har jag nästan hela storyn klar för mig, åtminstone skelettet, och jag vet hur jag vill att det ska sluta. Har även en del idéer kring vad som ska hända längst vägen. Jag ska testa att göra en storyboard (tror jag det heter): Skriva scener, händelser och kapitel på post-it-lappar som kan flyttas runt. (Redan här känns det som onödigt mycket jobb, men det kanske underlättar? Jag vet inte - får pröva och se.)

Den här gången SKA jag bli bättre på att tänka efter lite mer. Jag ska fråga mig själv om de nya idéerna, som säkerligen kommer ploppa upp, är bra eller inte; är jag på rätt väg eller tappar jag tråden; är detta rimligt/intressant/relevant osv. 

Jag ska också bli bättre på att ta pauser oftare: Resa mig, går bort från datorn och köra lite rörlighet och stretch. Kroppen tar lätt stryk av att sitta, eller stå, vid datorn för länge.

Skrivbubblor är härliga men tyvärr är det lätt att köra på för hårt och tappa bort tiden. Och göra fel. 

 

Ropar hej!

Jag säger som min syster sa häromdagen: "Nu ropar vi hej!"

I vanliga fall brukar jag gardera mig. Ropar inte hej förrän jag är över bäcken. Och så vidare. Tar inte ut glädje för tidigt - är hellre glad bara en gång än att vara glad i förväg och sedan bli besviken.

Men den här gången ropar jag hej. Väl medveten om att jag kanske jinxar, men det får vara så: Jag har börjat skriva igen. 

Inte redigera, för det manuset vilar. (Här skulle jag kunna skriva en massa ält om stukat självförtroende och om ett tråkigt manus, men jag ska bespara er.)

Så för att bryta skrivkrampen, som inte tillför något bra till min skrivprocess, har jag börjat ett helt nytt manus.

Får se om det landar i något eller om det bara blir ännu ett påbörjat manus ... Men jag tänker att allt skrivande är bra, ur träningssynpunkt. Jag behöver skriva för att öva mig i skrivandets konst.

 

Ge upp och börja om?

Eftersom det tar emot lite för mycket just nu och manuset känns både tråkigt och intetsägande så har jag bestämt mig för att låta det ligga åt sidan ett tag och påbörja något nytt. (Oj, vilken jättelång mening det blev!)

Förhoppningsvis kommer lusten tillbaka att färdigställa manuset, för jag gillar verkligen personerna och historien. 

Men i nuläget kommer jag inte framåt och jag är trött på att slita mitt hår, våndas och tvivla. Jag KAN skriva, jag behöver bara utveckla mig. Träning och övning, träning och övning. Repetera!

 

Hur gör man, rent konkret?

Skrivkramp.

Gud vad jag velar och har mig. Vill jag skriva eller vill jag inte? Vill jag fortsätta med detta manus eller ett annat? Påbörja något helt nytt? Vet inte! Önskar att jag visste.

(Blablabla, osv.)

Nu redigerar jag igen och ställer mig frågan: Hur går jag tillväga i detta nu? HUR, rent konkret?! 

Behöver jag ha en överblick? Kanske ska skriva ner en lista på alla kapitel för att få som en mind map eller mind board, eller vad det heter. Kanske. Jag tror att jag behöver SE hela storyn för att förstå hur jag kan förbättra den.

Eller så är det ännu ett knep för att slippa ta tag i eländet. Vet inte. Vet ingenting nu för tiden. Sömnbrist och knas med hormonnivåerna underlättar inte tillvaron heller. Skit.

Skrivkramp - tillfälligt löst

Ni vet en riktigt besvärlig knut, som man bara inte kan få loss, hur mycket man än försöker? Till slut klipper man av snöret eller slänger allt. Lite så kände jag inför kapitlet som jag bara inte kunde få rätsida på. Jag tog bort det. Sparade det inte ens, utan slängde det.

Efter det har jag kunnat skriva lite nytt istället. Det krampar fortfarande men inte lika mycket.

Jag måste komma på varför det känns så motigt. Är det för att det faktiskt inte håller, eller tar jag texten, storyn och mig själv på för stort allvar? Jag vet inte! Har faktiskt ingen aning.

Tänker inte ge upp riktigt än men jag tänker inte heller stånga huvudet blodigt. (Fast man kanske måste stånga sig lite blodig?)  

 

Det är trögt

Jag får liksom inte tummen ur. Jag nojar över mitt skrivande, självförtroendet åker bergochdalbana - typ fritt fall just nu.

"Men du kan det här", säger maken. 

Och så tänker jag på allt fint beröm som jag faktiskt fått och fortfarande får. Ja, jag kanske kan skriva. Och förmodligen har jag större potential om jag bara tränar och övar och skriver mer. 

Varför inbillar jag mig att jag skulle vara färdigutvecklad efter ett par manus?! Jösses. Har inte jag varit elitidrottare?! Borde jag inte veta att träning är A och O för att utvecklas?! Jo! Herregud, vad jag vet det!

Så sluta genast grina, Agneta. Dra av dig offerkoftan. Kavla upp ärmarna. Spotta i nävarna. Sätt igång bara!

 

Måndag 4 augusti

Undrar om det var hösten som kom igår eller om vi kommer få se lite mer sensommarvärme ...? Jag är inte redo för höst ännu. VERKLIGEN INTE!

Igår plockade jag bort två kapitel ur manuset. De tillförde ingenting till berättelsen insåg jag efter att ha försökt redigera dem. Bort, bort!

Får se hur jag går vidare idag. Ska strax ta itu med att förstärka två ganska viktiga bifigurer som i dagsläget är lite för lika varandra. Känns varken lätt eller roligt, men jag får försöka. Det är lite för tidigt att ge upp redan nu. Berättelsen har nog ändå något som jag vill förmedla och jag har lagt ganska mycket tid (och även pengar) på manuset.

 

Bättre dag idag (åtminstone för stunden)

Sovit hyfsat gott i natt och vaknade ganska pigg. Gav mig ut på promenad/löppass, som kändes bra tack vare lånat schlatterband (hoppas knät håller med!). Jag fick hålla igen för att inte dra på för hårt, för jag vill inget hellre än att få ta ut mig riktigt ordentligt.

Vad gäller manuset har jag kanske kommit på hur jag ska göra. (Karaktärer ska förstärkas först och främst.) Jag ska ge det en chans till. Igår var jag nära att lägga ner projektet och påbörja något nytt. (Suck.)

Redigera, röja och stretcha står på dagens program.

  

Some kind of baksmälla

Den Enorma Tröttheten har lamslagit mig. Vill bara vila och sova. Jag klarar inte av att ha det för spännande längre, tydligen. 

Återkommer med lite uppdatering när jag är lite piggare. OM jag blir piggare. Känns som trött är det nya normala ... kul. Verkligen.

Behöver också älta mitt skrivande, känner jag. The never ending story, typ. 

Men först sova. 

 

Försöker landa

Yngsta dottern befinner sig i Sao Paolo, där hon ska plugga till strax innan jul. Äldsta håller som bäst på att packa inför kommande flytt (till egen lägenhet). Maken har varit (men kommer hem senare idag) i Småland. Och jag, jag har varit hemma och försökt landa och hitta mig själv ... 

Det var en fröjd att komma hem från Spanien. Huset var välstädat, gräsmattan jättefint klippt och krukväxterna hur välmående som helst! Underbart. 

Men det var lite stressigt, eller nervöst snarare, innan dottern kom iväg och innan vi hörde att allt gått bra ... att bagaget var med, att hon hittade till boendet, att allt klaffade och kändes bra ... Jag är en hönsmamma, ja! Kan inte hjälpa det.

Och nu kommer nästa sak att ta itu med: Äldsta dottern flyttar in i sin egna lägenhet. Hon ska flytta hemifrån. Äntligen! Att vara 26 år och bo hemma är ... sådär. Men hon har ju pluggat och då får man bo kvar hemma. 

Det kommer bli en ensam höst för mig. Tur att jag gillar att vara ensam. Men kommer jag gilla att vara ensam så himla mycket? Hoppas det. 

Men nu kommer som sagt maken hem i eftermiddag och han har en del mötesfria dagar, vilket betyder att jag kommer längta efter egentid och ensamhet. Det blir nog bra när jag väl landat i det nya. Behöver bara hitta mitt nya jag. Vad gillar jag att göra? Vad har jag för intressen nu för tiden? Vad tycker jag är roligt? Ingen aning.

 

Mot Sydamerika!

Tidigt i morse vinkade vi av yngsta dottern, och kramade om henne lite extra ... Nu är hon på väg till Brasilien för att plugga en termin på universitetet i Sao Paolo. Det är oerhört häftigt! Och lite konstigt och lite tomt.

Vi får, om inget oförutsett inträffar, inte träffa henne förrän i december igen, strax innan jul. Till dess hoppas jag att hon får en riktigt häftig, trevlig och härlig upplevelse.

 

Ett minne från Facebook ...

Igår dök det upp ett nio år gammalt inlägg på Facebook. Det var en väldigt trevlig recension av min roman. Det har dykt upp flera som minnen genom åren men just den här tog jag en skärmdump på, eftersom den innehöll värdefulla tips.

Personen skrev bland annat att han önskar att boken var längre så att han hade fått lära känna personerna lite mer.

Jag tar till mig det, för jag tror att jag har lite bråttom även i nuvarande manus. Det mesta stannar i mitt huvud istället för att komma ut i skrift och det är kanske lite synd. Jag vill att läsaren ska lära känna och tycka om mina karaktärer. (Men jag hatar tanken på att bli långrandig, då tröttnar man ju ... Gäller att hitta en bra balans. Hur gör man det?) 

Hittills den här ledigheten har jag läst ut två böcker och påbörjat min tredje. Den heter lustigt nog Tre, inser jag nu.

Och, jag är igång med att redigera igen, men jag slår inte på stora trumman riktigt ännu. Den där latmasken och krampen flåsar mig nämligen i nacken ...

 

Long time, no see

Det blev en lite längre paus än jag hade tänkt mig. Det blev jobb och sedan blev det ännu mer jobb. Bra eftersom semesterkassan behövde det, och jag behövde det för att kunna njuta mer av ledigheten. Nu är jag ledig och snart ska jag börja redigera manuset. Det var evigheter sedan jag gjorde det senast. Men så blir det ibland.

Apropå redigering och inte skriva så fick jag en idé igår ... eller insikt kanske man kan kalla det, som kan förbättra mitt manus (och hela skrivandet faktiskt). Av någon anledning kom jag att tänka på en barnbok som jag uppskattar väldigt mycket och allt som händer i den ... saker som påverkar - kanske inte resultatet, men väl läsupplevelsen. 

Får klura vidare och se om det går att anamma i mitt skrivande. 

Jag har skrivit det förut: Att inte skriva är en viktig del av skrivandet. Alltså att det är viktigt med pauser för att det undermedvetna får jobba lite. Saker faller på plats. 

Men viktigast är såklart att man skriver, annars blir det inte mycket till text.

 

Snart kanske ...

Jag har börjat känna lite lust att fortsätta redigera. Inte just för stunden, men det beror på förkylning och enorm trötthet. Men kanske sätter jag igång lite grann redan i helgen. Annars stundar sommarsemestern inom några veckor, och då ska jag sätta igång. För jag vill ju bli klar. Tror jag. Jo, det vore kul att bli klar.

 

Refusering

Ett av två förlag har hört av sig - med en standardrefusering. Kändes helt ok. Det var väntat och jag vet att jag inte riktigt håller måttet. Än. Man måste tro på sig själv. Ska redigera och förbättra innan jag skickar in igen. Eller ger ut själv. Eller gömmer i en låda.