Lägger en länk här till Lindas bakskola
Ett recept på frallor som inte innehåller vetemjöl. Jag gjorde en halv sats för att se om jag gillade dem, och det gjorde jag. Det blir ju inte samma härliga bröd utan vetemjöl, men om man blir dålig av vete får man hålla tillgodo med annat. Och de får helt klart godkänt! Påminner lite om grahamsscones men utan att smula sönder.
Jag kommer att göra dem igen. Enkelt, snabbt och gott med nybakta frallor!
Dagarna går och går och går. Och jag försöker göra mitt bästa, på alla plan. Ibland lyckas jag faktiskt. Andra dagar går det sämre.
Jag jobbar, tränar och redigerar. Typ så. Koncentrerar mig på att andas långsamt (ja, jag behöver koncentrera mig, annars blir det knappt någon andning gjord) och försöker hålla näsan över vattenytan. Förbannade sömnbrist!! Jädrans hormoner. Fy.
Hur det går med manuset? Bra. Framåt. Känslan är att det går hyfsat bra. Sommarens skrivkramp gav ett välbehövligt uppehåll från skrivandet. Jag behövde det för att se manuset med lite andra ögon och framför allt behövde jag FÖRSTÅ lektörsutlåtandet. Vissa bitar har börjat falla på plats. Känns skönt och jag njuter så läge det varar, saker har ju gått åt skogen förr ... [svettig emoji]
Om knappt fyra veckor ska jag åka till Spanien!! Själv. I två veckor ska jag vara ensam. Bara jag. Helt själv.
Flugit själv har jag gjort en hel del. Sist jag flög till Spanien glömde jag min dator i taxfreen ... som tur var skulle mina föräldrar komma ner och hälsa på några dagar senare och kunde åka och hämta datorn och ta med den ner till mig. (Kände mig väldigt vuxen och ansvarstagande den gången. Inte!) Den här gången ska jag inte glömma något!! (OBS!)
Känns lite läskigt faktiskt att klara mig själv där nere, men samtidigt väldigt spännande! Och kul och härligt och förhoppningsvis väldigt avkopplande och skönt. Men lite läskigt eftersom jag inte kan språket särskilt bra, och inte känner grannarna. De är inte jätteimponerade över att vi inte pratar spanska, och de verkar livrädda för att behöva prata engelska. Men med lite tur är vår algeriske granne där samtidigt. Han är väldigt trevlig och pratar flytande engelska.
Jag kommer klara mig. Google translate finns och jag har kompisar som bor lite drygt 1,5 timme bort.
Det ska bli mycket tid åt att redigera manus har jag tänkt. Och så ska jag promenera. Och stretcha. Och dricka morgonkaffe på takterrassen. Kanske våga prata lite spanska med livs levande spanjorer! (Utan att få kramper i munnen som gör att jag bara får fram läten, vilket tyvärr är vanligt förekommande. Och komma ihåg att säga Por favor istället för Si'l vous plaît ...)
Mycket att tänka på. Mest förbereder jag mig för att kanske behöva möta stora, kolsvarta spindlar inomhus. Men jag hoppas jag slipper det!! En annan lite jobbig sak är mörkrädslan (pinsamt när man är 53 år att vara rädd för mörker) men jag hoppas att jag kommer vänja mig ganska snabbt.
Jag hann knappt börja strukturera upp idéerna till det nya manuset förrän jag tröttnade på det. Lusten att skriva bara dog och jag hann nästan bestämma mig för att lägga drömmen på hyllan helt, när lusten att börja jobba med mitt riktiga manus igen infann sig.
Jag läste igenom lektörsutlåtandet igen och tog till mig ännu fler saker som jag inte tänkt på tidigare. Gestaltning tex. Vissa scener har jag i nuläget bara återberättat, och det är mycket roligare för läsaren att få vara med om det som händer än att få det återberättat.
Det negativa, som nästan slog undan benen på mig i våras, har jag börjat strunta helt i. Dock är jag fortfarande nyfiken på vad personen menar - men eftersom jag aldrig kommer få svar på det struntar jag i att grubbla mer. Tänker att det är en smaksak helt enkelt och lektören och jag har nog olika smak. Helt ok.
Så jag är igång och redigerar igen! (Det ligger lite för mycket tid och pengar för att jag ska ge upp riktigt än.) Och jag har börjat återgå till att hitta det som är MITT skriftspråk.
Och med det har jag kanske jinxat allt.
Jag tänkte skriva ett inlägg med rubriken: Motigt på alla plan just nu, för det är en sådan dag idag. Det skaver i själen (och kroppen eftersom hormoner motarbetar mig) och samtidigt som jag skrev det slog det mig att känslan skulle vara annorlunda när jag var klar med inlägget.
Ibland räcker det alltså att skriva fyra ord för att man ska inse saker. Andra gånger behövs ett helt inlägg. Men nästan varje gång jag skriver av mig får jag en annan, inte sällan mycket bättre känsla efteråt.
Det är som att jag får ur mig det som skaver och nya känslor får plats istället. Skrivkramp kan ibland försvinna och ersättas av nya idéer. Gillar det. Så om det dyker upp gnälliga inlägg i den här bloggen beror det oftast på att jag behöver frigöra plats i hjärnan och hjärtat för bättre infallsvinklar!
PS. Nytt manus är under uppsegling nu. Och den här gången SKA jag vara strukturerad. Bara ska!
Jag hann jobba två och en halv veckor innan förkylningen bröt ut. Det var väntat att jag skulle drabbas eftersom barnen jag jobbat med sista veckan har hostat och snörvlat och nyst rakt ut.
Så nu är jag liggande större delen av tiden. Lite orkar jag fundera kring manuset och har faktisk gått igenom några gamla kapitel som jag kan använda i det nya. Än så länge är lusten rätt stor att fortsätta skriva! Det är bra. Ska bara vila mig frisk först.
(För första gången på evigheter tycker jag att det är ganska skönt att inte göra så mycket annat än att ta det lugnt och vila. Tror att det blev lite väl jobbigt senaste veckan ...)
Fortsätter att ropa hej trots att jag inte är över bäcken.😅
Nu har jag nästan hela storyn klar för mig, åtminstone skelettet, och jag vet hur jag vill att det ska sluta. Har även en del idéer kring vad som ska hända längst vägen. Jag ska testa att göra en storyboard (tror jag det heter): Skriva scener, händelser och kapitel på post-it-lappar som kan flyttas runt. (Redan här känns det som onödigt mycket jobb, men det kanske underlättar? Jag vet inte - får pröva och se.)
Den här gången SKA jag bli bättre på att tänka efter lite mer. Jag ska fråga mig själv om de nya idéerna, som säkerligen kommer ploppa upp, är bra eller inte; är jag på rätt väg eller tappar jag tråden; är detta rimligt/intressant/relevant osv.
Jag ska också bli bättre på att ta pauser oftare: Resa mig, går bort från datorn och köra lite rörlighet och stretch. Kroppen tar lätt stryk av att sitta, eller stå, vid datorn för länge.
Skrivbubblor är härliga men tyvärr är det lätt att köra på för hårt och tappa bort tiden. Och göra fel.
Jag säger som min syster sa häromdagen: "Nu ropar vi hej!"
I vanliga fall brukar jag gardera mig. Ropar inte hej förrän jag är över bäcken. Och så vidare. Tar inte ut glädje för tidigt - är hellre glad bara en gång än att vara glad i förväg och sedan bli besviken.
Men den här gången ropar jag hej. Väl medveten om att jag kanske jinxar, men det får vara så: Jag har börjat skriva igen.
Inte redigera, för det manuset vilar. (Här skulle jag kunna skriva en massa ält om stukat självförtroende och om ett tråkigt manus, men jag ska bespara er.)
Så för att bryta skrivkrampen, som inte tillför något bra till min skrivprocess, har jag börjat ett helt nytt manus.
Får se om det landar i något eller om det bara blir ännu ett påbörjat manus ... Men jag tänker att allt skrivande är bra, ur träningssynpunkt. Jag behöver skriva för att öva mig i skrivandets konst.
Eftersom det tar emot lite för mycket just nu och manuset känns både tråkigt och intetsägande så har jag bestämt mig för att låta det ligga åt sidan ett tag och påbörja något nytt. (Oj, vilken jättelång mening det blev!)
Förhoppningsvis kommer lusten tillbaka att färdigställa manuset, för jag gillar verkligen personerna och historien.
Men i nuläget kommer jag inte framåt och jag är trött på att slita mitt hår, våndas och tvivla. Jag KAN skriva, jag behöver bara utveckla mig. Träning och övning, träning och övning. Repetera!
Skrivkramp.
Gud vad jag velar och har mig. Vill jag skriva eller vill jag inte? Vill jag fortsätta med detta manus eller ett annat? Påbörja något helt nytt? Vet inte! Önskar att jag visste.
(Blablabla, osv.)
Nu redigerar jag igen och ställer mig frågan: Hur går jag tillväga i detta nu? HUR, rent konkret?!
Behöver jag ha en överblick? Kanske ska skriva ner en lista på alla kapitel för att få som en mind map eller mind board, eller vad det heter. Kanske. Jag tror att jag behöver SE hela storyn för att förstå hur jag kan förbättra den.
Eller så är det ännu ett knep för att slippa ta tag i eländet. Vet inte. Vet ingenting nu för tiden. Sömnbrist och knas med hormonnivåerna underlättar inte tillvaron heller. Skit.
Ni vet en riktigt besvärlig knut, som man bara inte kan få loss, hur mycket man än försöker? Till slut klipper man av snöret eller slänger allt. Lite så kände jag inför kapitlet som jag bara inte kunde få rätsida på. Jag tog bort det. Sparade det inte ens, utan slängde det.
Efter det har jag kunnat skriva lite nytt istället. Det krampar fortfarande men inte lika mycket.
Jag måste komma på varför det känns så motigt. Är det för att det faktiskt inte håller, eller tar jag texten, storyn och mig själv på för stort allvar? Jag vet inte! Har faktiskt ingen aning.
Tänker inte ge upp riktigt än men jag tänker inte heller stånga huvudet blodigt. (Fast man kanske måste stånga sig lite blodig?)
Jag får liksom inte tummen ur. Jag nojar över mitt skrivande, självförtroendet åker bergochdalbana - typ fritt fall just nu.
"Men du kan det här", säger maken.
Och så tänker jag på allt fint beröm som jag faktiskt fått och fortfarande får. Ja, jag kanske kan skriva. Och förmodligen har jag större potential om jag bara tränar och övar och skriver mer.
Varför inbillar jag mig att jag skulle vara färdigutvecklad efter ett par manus?! Jösses. Har inte jag varit elitidrottare?! Borde jag inte veta att träning är A och O för att utvecklas?! Jo! Herregud, vad jag vet det!
Så sluta genast grina, Agneta. Dra av dig offerkoftan. Kavla upp ärmarna. Spotta i nävarna. Sätt igång bara!
Undrar om det var hösten som kom igår eller om vi kommer få se lite mer sensommarvärme ...? Jag är inte redo för höst ännu. VERKLIGEN INTE!
Igår plockade jag bort två kapitel ur manuset. De tillförde ingenting till berättelsen insåg jag efter att ha försökt redigera dem. Bort, bort!
Får se hur jag går vidare idag. Ska strax ta itu med att förstärka två ganska viktiga bifigurer som i dagsläget är lite för lika varandra. Känns varken lätt eller roligt, men jag får försöka. Det är lite för tidigt att ge upp redan nu. Berättelsen har nog ändå något som jag vill förmedla och jag har lagt ganska mycket tid (och även pengar) på manuset.
Sovit hyfsat gott i natt och vaknade ganska pigg. Gav mig ut på promenad/löppass, som kändes bra tack vare lånat schlatterband (hoppas knät håller med!). Jag fick hålla igen för att inte dra på för hårt, för jag vill inget hellre än att få ta ut mig riktigt ordentligt.
Vad gäller manuset har jag kanske kommit på hur jag ska göra. (Karaktärer ska förstärkas först och främst.) Jag ska ge det en chans till. Igår var jag nära att lägga ner projektet och påbörja något nytt. (Suck.)
Redigera, röja och stretcha står på dagens program.
Den Enorma Tröttheten har lamslagit mig. Vill bara vila och sova. Jag klarar inte av att ha det för spännande längre, tydligen.
Återkommer med lite uppdatering när jag är lite piggare. OM jag blir piggare. Känns som trött är det nya normala ... kul. Verkligen.
Behöver också älta mitt skrivande, känner jag. The never ending story, typ.
Men först sova.
