Och där var det inte roligt längre

I förra inlägget var jag så glad över att jag inte behövde skämskudde när jag läste manuset. Nu är jag inte lika glad längre. Inte så att jag skäms, det gör jag inte, men känner ingen större glädje heller.

Trist.

Men jag VET att det är flera vändor kvar. Det SKA inte vara bra eller i närheten av färdigt i detta skede, och det kan mycket väl bli riktigt bra i slutändan. Om jag bara gör jobbet. Det är bara att jobba på tills det BLIR bra. Men ändå, GAAAAH.

Inte ens etablerade författare lyckas bli klara efter bara ett par vändor. Klen tröst.

Manuset i skrift!

I

Igår morse skrev jag ut manuset efter att ha bedömt det som tillräckligt redigerat. (Tycker det är slöseri med både papper och tid att skriva ut i ett för tidigt skede.) 

Efter utskrift åkte jag hem till mamma (och pappa) för att baka pepparkakor några timmar. Och umgås med syskon och syskonbarn och faktiskt slippa skriva ett tag. Mysigt och välbehövligt.

När jag kom hem satte jag mig med pennan i högsta hugg och började gå igenom manuset. Ännu har jag inte behövt någon skämskudde, men jag ropar inte hej än. Inte på långa vägar.

Och nu är frågan, när ska ändringarna göras i dokumentet? Efter varje kapitel? Eller när jag är klar? Finns det några rätt eller fel? Klart att det inte finns - det är nog bara upp till mig. Men vad tycker jag funkar? Har ingen aning! Börjar nog med att gå igenom hela pappersbunten för att sedan göra ändringarna.

Sluttampen nu (eller nästan)

Det börjar närma sig slutskedet nu. Åtminstone för den här vändan. Det ska till några fler, men de går förhoppningsvis fortare - såvida jag inte upptäcker något större som måste fixas ... eller ännu värre - att allt är värdelöst! 😱 ...

Mitt största problem just nu (som jag känner till i alla fall - jag kanske har flera?!) är hur jag ska få till "transportsträckor", alltså skeenden där det inte händer något särskilt, men där omgivningarna beskrivs och man får lite mer information om personerna. Tror att jag hörde ett par författare prata om detta i en podd men jag minns inte vilken och definitivt har jag ingen koll på vilket avsnitt det var.

Jag är lite lämnad åt mitt eget ensamma öde här. Är lite för blyg för att öppna mig i någon Facebook-grupp också. (Nej, egentligen inte, men jag vet inte hur jag ska formulera min fråga riktigt.)

Det är också väldigt skört just nu. Jag är livrädd för att tappa fokus och tröttna. Livrädd för att få en Ny Briljant Idé som jag BARA MÅSTE sätta igång med istället för att bli klar med pågående manus.

Det är jobbigt just nu. Och med jobbigt menar jag spännande, lite läskigt, konstigt och påfrestande. Det är inte synd om mig, inte egentligen.

En lite bättre dag

Efter flera nätter med usel sömn och många vakna timmar fick jag äntligen en hel natts sömn! Nästan nio timmar, oavbruten sömn. (Vaknat ett par gånger och vänt på mig men somnat om direkt.)

Hoppades att klockan skulle vara åtminstone 06-nånting när jag vaknade och blev väldigt överraskad när den var 06:57! Så skönt! Skuttade nästan upp ur sängen, på gott humör och tacksam.

När jag kom ut i köket och skulle göra kaffe möttes jag av en fin present av maken, på vår 28-åriga förlovningsdag. ❤️

Dessutom har skrivandet gått bra. Igår slopade jag en idé som bara kändes trög och det var nog bra. Jag tänker också att vissa saker, som ska in, kan läggas till i nästa redigeringsvända. Allt måste inte in innan.

Idag har jag redigerat några kapitel och det går sakta men säkert framåt. Snart hoppas jag kunna skriva ut manuset och se det i skrift. 

Kämpa Agneta, kämpa!

Inget manus idag

Gick upp strax efter fem i morse för att köra maken till tåget. Hade tänkt sätta mig och redigera när jag kom hem men la mig istället. Låg vaken ett tag vid 02:30 och ville ha lite mer sömn ... blir lång dag annars, eftersom jag skulle jobba i butiken till kl 18. Som tur var somnade jag om! Ända till 08:30. Skönt! Men hade huvudvärk. Idag igen. Blir så trött på det här. Såå trött.

Hoppas på en bättre morgondag och då ska jag banne mig redigera igen. Inte jättemycket var innan jag kan skriva ut manuset och läsa det på papper. Längtar!

Inte riktigt klar, men ...

Jag börjar känna mig ganska färdig med manuset. Det är fortfarande rätt mycket som återstår att göra - jag har inget riktigt slut än, inte bestämt vilken inledning jag ska ha och alla karaktärer behöver fördjupas samt att det är många trådar som fortfarande är lösa. Men bortsett från det ... ganska, eh, färdig.

När jag skickade in mitt debutmanus till lektör var det i sämre skick än vad mitt nuvarande är. Det beror såklart på att jag har utvecklats rejält i mitt sätt att skriva. Men det betyder också, känner jag, att detta borde kunna skickas in ganska snart. (När allt ovan är åtgärdat förstås.) Kanske tänker jag helt fel. Förmodligen.

'Snart' är såklart relativt och det här är inte annat än ett sätt att peppa mig själv. För det behövs verkligen.

Tänk om jag lurar mig själv? 

Alla andra kanske också har utvecklat sitt skrivande och blivit bättre? 

Konkurrensen kanske är ännu större nu?!

Hur ska lilla jag lyckas få ihop detta? (Fast om jag klarade det förra gången borde det väl gå den här gången också?)

 

Baksidestext - check!

Häromdagen skrev jag baksidestexten till min kommande roman. Den bara kom! Idag läste jag igenom den igen och tycker fortfarande om den. Faktiskt! Är nästan förvånad. 

Kvar att formulera är den sk hisspitchen. Att med några få ord kunna beskriva vad boken (manuset i det här fallet) handar om, utifall man hamnar i en hiss med en förläggare och denne ber att få veta vad boken handlar om. Då har man i bästa fall trettio sekunder på sig att fånga personens intresse.

Ingenmansland

Utan att gå in på några detaljer så behöver mitt liv en förändring.

Förändring är jobbigt. Inte för att jag inte tycker om det, för det gör jag oftast, men det innebär viss vånda just nu (pga orsaker) och lite ovisshet. Däri ligger det jobbiga.

Jag älskar inte att vänta heller ... är lite otålig och rastlös ibland ...

Men det är nog nyttigt. Som jag säger till barnen, både mina när de var små och eleverna: det är bra att ha lite tråkigt ibland.

 

 

Annat än skrivande

Hade tänkt spinna igår. (Hatar spinning men eftersom jag inte kan springa pga öm hälsena och behöver köra sk*ten ur mig ibland är spinning perfekt träning.) Packade väskan, drog på mig sport-bh och träningströja under mina vanliga kläder och åkte till jobbet.

Men så var det en dov huvudvärk och en tung trötthetskänsla som tryckte mig. Sitter tröttheten i huvudet eller kroppen, undrade jag och var inte helt säker ... ville så gärna få det där passet avklarat. Ville verkligen! Älskar känslan som infinner sig efter ett jobbigt spinningpass. Hatar passet, älskar känslan efteråt. 

Eftersom jag inte var säker på att tröttheten bara satt i huvudet, utan även i hela kroppen, åkte jag hem istället. Kunde ju alltid ta ett pass nästa dag om jag vaknade pigg.

Det gjorde jag rätt i för inatt kände jag att halsen gjorde lite ont och när jag vaknade i morse var den sämre. Jag har även förhöjd temperatur - vilket i min värld alltid blir feber eftersom jag har låg temp.

Lite synd om mig idag alltså.

Skicka smågodis och gosiga små kattungar, tack! Och under tiden lovar jag att fortsätta redigerandet. Varvat med många vilopauser.

Inte lika ensamt längre

Till slut kom även jag på att det kanske finns någon intressant skriv- eller författarpod att lyssna på ... Det finns det, och nu har jag lyssnat nästan varje dag i drygt en veckas tid. Så himla skönt att inte vara ensam om mina funderingar, tvivel och våndor! Långt ifrån! Fast det anade jag förstås ... jag har ju pratat med en hel del författare genom åren, men ändå. Det är lätt att känna sig ensam. Helst som jag valt att skriva helt ensam. Kan inte ens skriva på ett kafé eller bibliotek ...

Jag har lyssnat, nickat instämmande, skrattat igenkännande och känt att jag haft sällskap i min ensamhet. Äntligen någon som ibland håller mig i handen, stryker mig tröstande över ryggen och klappar mig på axeln. Framför allt har jag fått bekräftat att jag gör rätt! Åtminstone inte fel. (Sen vet man aldrig om storyn blir bra. Eller om den ens blir klar. Men det är en helt annan femma.)

Fel fel fel!

 

För ca ett och ett halvt år sedan sa en läkare åt mig att undvika gluten, eftersom det fastnade i små fickor i tarmen. Jag vet sedan många år att jag mår mycket bättre om jag låter bli vetemjöl och vitt socker, eftersom jag har testat att utesluta det. 

Men tror ni att jag gör som läkaren sa? Jo, ibland låter jag bli mjukt bröd, bullar och kakor, men långt ifrån i den utsträckning som jag behöver. Igår hade jag tänkt låta bli, tills jag kom till jobbet och jag blev erbjuden en nybakt fralla till soppan ... Det gick inte att säga nej. Vad sjutton hände med min karaktär?

Och idag. Istället för att ta ett par knäckebrödskivor tog jag tre Digestivekex. Och det lär inte stanna vid dem om jag känner mig själv rätt. "Äh. Jag har redan förstört den här dagen, kan lika gärna môla några till."

Här finns förbättringspotential. På många plan. 

Ack, den kvällen

Bytte webläsare igår. Maken fick hjälpa till eftersom jag är ... jag. Long story short: Utloggad överallt, glömda lösenord (som det blir när man ibland måste byta och inte får köra samma lätta jämt) och avslutade mail-konton pga inaktivitet ... Som jag höll på med koder och inloggning!! Två timmar! Eller om det landade på 1, 56 kanske. Men ändå. Tidsspillan!

Värst var nog när jag skulle ange mailadress för att få nytt lösenord och angav den avstängda mailen - trots att jag minuten innan bytt just den mailadressen ... Ja jäklar vad jag höll på. Och jag blir så fruktansvärt irriterad. Arg. Förbannad. För att jag inte kan och inte behärskar och inte förstår. Hatar att känna mig så oerhört okunnig. (Och det har inte med prestige att göra, jag behöver inte kunna eller förstå allt - men ett litet hum vill jag gärna ha. Och det har jag inte när det kommer till it, datorsystem mm.) 

Men men, jag kanske är bra på annat. Hoppas det.

Tillfällig förvirring

Jag kom på, efter ett tag, vad det var som felade i förmiddags. Pinsamt. Jag hade blandat ihop dokumenten, eller snarare glömt bort att jag hade börjat om med 'arbetsnamn' 2.2. Skulle såklart ha gjort ett nytt dokument och sparat det som 2.3. Men innan jag kom på det höll jag på att bli tokig.

Det här tog kanske inte jättelång tid av min dag men tillräckligt för att tappa fokus. Och lusten. Och allt. Typ. 

I övrigt blev det en promenad till affären, ett yinyogapass (kors i taket!) och en god kycklinggryta till middag.

Nu ska jag ta nya tag. Igen.

Att våga eller inte ...

Onsdag och jag är ledig! Och direkt när jag tänker sätta igång med att redigera tappar jag fokus. Hur typiskt när jag äntligen har en hel dag till skrivande?!

Frågan är om jag verkligen tappar fokus eller om jag släpper fokus?

Är jag rädd för att misslyckas? Eller rädd för att kanske lyckas ...?

Jag vill ju det här! Jag vill bli klar och jag vill bli läst. Så varför i hela friden kämpar jag inte bara på?!

Slängde ihop en liten text

Ibland är det kul att göra något som man normalt sett inte gör. Som att skriva i en genre som man egentligen inte gillar. 

Vi får se om det blir något av det, och om jag i så fall blir modig nog att berätta om det. 😬 

Bortsett från det har jag städat lite, tvättat, planterat om lite växter, och slängt ut palettbladen som aldrig tycks sluta producera trips!!

Om jag hinner ska jag komma iväg på ett spinningpass innan det är dags för butiksjobb i eftermiddag.

PS. Jag vet att de inte producerar eländet, men det känns så ibland. DS.