Till havs

"Vill ni följa med ut med båten i morgon?"

Om vi ville?!

Först kändes det lite läskigt men efter ett tag vågade jag släppa mitt krampaktiga tag om vad det nu var jag höll fast mig i. Jag glömde till och med bort att jag inte gillar djupa vatten. Jag tänkte inte ens på att det var djupt. Det var bara helt fantastiskt härligt. Vattnet var makalöst blått i vissa vinklar - så där så att man nästan trodde att det var photoshoppat.  

Så nu sitter jag här och undrar om jag inte kan tänka mig att bli båtmänniska ändå. Om vi hade haft mer pengar och mycket mer tid. Eller så nöjer vi oss med att följa med som sällskap, funkar riktigt bra det med.

I skrivande stund är det kväll och solen är på väg ner. Det har varit några helt fantastiskt fina dagar som avslutar årets långa, härliga semester.

Semestern del 2

Här är ord egentligen överflödiga. Vi njöt av våra morgonpromenader, terassen med utsikt över citronträd, palmer, berg och Medelhavet.

En väg där det inte kör några bilar. Där vägen tar slut övergår den i olika cykelstigar och gångstigar. Man kan variera promenaderna nästan hur mycket som helst. 

Utsikten från den övre vägen. Från stranden i Albir ...

... till Benidorm.

Berget mellan dessa två ställen bjuder på en fantastisk utsikt och tidvis svindlande promenad, som vid ett ställe blev alldeles för brant och farlig och vi blev tvungna att vända.

  

Semestern del 1

Efter flera timmar och många mil genom Europa kom vi äntligen fram till vårt lilla hus. Det var disigt eller kanske rent av mulet och havet syntes inte. Men det var skönt ändå att vara framme.

Morgonpromenaderna ... jag älskar dem och tycker verkligen om det lilla berget intill vårt område med den storslagna utsikten och de många stigarna att promenera eller springa på.

Den här utsikten är dessutom tagen från den nedre vägen, det finns en övre också vilket jag återkommer till i senare inlägg. 

Och efter promenaden eller joggingturen blir det morgonkaffe på takterassen och jag kan inte beskriva i ord hur skön känsla det är.

I år var de första dagarna mulna och med bara pyttelite sol, vilket var himla skönt för en ljushyad nordbo som jag. 

På resan tar vi två övernattningar, förutom hemresan förra året då vi tog en ... dels för att inte trötta ut oss fullständigt, dels för att vi vill komma fram medan det fortfarande är lite ljust. På nervägen stannar vi dessutom till och fikar hos vänner i Valencia vilket är himla trevligt.

Vi var framme vid 20-tiden och då hade vi klarat av både middag och handling och allt vi behövde göra var att tömma bilen, kolla att huset såg ok ut - vilket det gjorde - och sedan sätta oss med ett glas vin på terassen. Och vi njöt av att vara framme. (Men jag tycker alltid att det är jobbigt att lämna barnen, även om jag VET att de klarar sig utmärkt utan oss.)

En vecka kvar

Idag om en vecka återgår jag till jobbet. Vad jag ska göra vet jag inte riktigt för det blev aldrig något avtal skrivet innan semestern. En muntlig överenskommelse om att fortsätta som administratör har jag men i skolans värld kan allt hända, saker kan förändras och tjänster ändras. 

Någon dag ska jag berätta mer men just nu behöver jag dricka mitt kaffe och uppdatera mig på världsläget. 

Tillbakalängtan den här gråmulna söndagen

Sol, värme och långa bad. Ljumma kvällar, ljuvlig Bougainvillea och prisvärd cava.

Costa Blanca, juli 2022. 

(Men jag saknar inte att svettas, bli kladdig av solkräm och de kliande soleksemen. Men i november eller februari kommer jag längta även efter det.)

Är detta med bloggande något för mig?

Någonstans måste tankarna få lov att komma ut ... och även om jag inte är särskilt exhibitionistisk av mig vill jag gärna nå ut och inte gömma dem i en dagbok. Visserligen skriver jag dagbok, också, men på det där stolpiga viset - för att minnas vad jag gjorde vissa dagar eller vad jag gav barnen i julklapp eller födelsedagspresent. 

Jag älskade att blogga när det begav sig. Fullkomligt älskade. Allt jag tog mig för blev ett inlägg. Och oftast var jag ganska rolig. Framför allt bjöd jag på mig själv. Ironiserade över min situation och livet med småbarn. Sedan växte barnen upp och blev ungdomar som kom i kontakt med internet och jag fick skärpa till mig. Fick inte lov att vara en pinsam mamma, fick inte lov att berätta saker om vår familj. (Något jag förstås har största förståelse och respekt för.)

Och nu, nu sitter jag här med tankar, drömmar, nojor och grubblerier. Allt behöver få komma ut. Nej, inte riktigt allt, men mycket. 

Kanske testar jag att blogga igen och kanske blir det lite dagbok, som i Kära dagbok ... kanske blir det pannkaka av tankarna. 

Tänkte börja med att berätta om sommaren, mest för att få en reseberättelse för min egen skull, och få en plats full med bilder. För mitt minnes skull. Och kanske för någon annans intresse eller nyfikenhets skull. Vi får se.

Corona

Sent igår kväll kom provsvaret på PCR-testet: positivt.

Jag anade det för den här förkylningen har känts annorlunda mot alla andra. Inbillning? Jag vet inte. Kan inte heller förklara hur det har känts ... nästan som att jag varit lite metallisk inombords. Låter ju helknäppt. 

Insjuknade i måndags morse med lite svidande i svalget, svag huvudvärk och förhöjd temperatur. På tisdagen gjorde jag PCR-test. 

Jag har varit oerhört trött och knappt orkat annat än att ligga eller som mest halvsitta. Näsan har varit lite täppt och jag har haft lite lite hosta. Ganska lindrigt bortsett från att jag är väldigt känslig för att ha feber - jag blir ynklig.

Idag känner jag äntligen att jag är på väg att bli frisk och jag ska ägna dagen och helgen åt att ta det lugnt, promenera och yinyoga för att bli av med nerver som hamnat i kläm av allt liggande.

Agneta 5.0

Idag för en vecka sedan fyllde jag 50. (Jag är helt fascinerad över den siffran. HUR kan jag vara 50? Jag har knappt ens fattat att jag fyllt 40?! Igår fyllde jag i en enkät och kryssade för första gången i rutan "ålder 50-60 år" och det kändes som att jag lurades. Jättekonstig känsla.)

Förutom att det känns helt overkligt (man förväntas vara väldigt vuxen, mogen, klok och så vidare) känns det bra. Födelsedagen var helt fantastisk. Kanske att vi var lite för få människor på kalaset på kvällen. Corona får skulden för det.

På morgonen sjöng min älskade familj för mig och jag fick massor av fina presenter. Min familj har bra smak och vet vad jag tycker om!

Min förkylde bror tittade förbi - och höll avstånd - och lämnade en stor fin korg med vin, champagne och choklad. Wow!

Vid lunchtid fick jag ett sms från min syster "kan du komma och kolla (...)" och på deras baksida fanns flera av mina fina, äldsta vänner som sjöng och hurrade för mig! De bjöd på bubbel, snittar och minisemlor och jag fick en gigantisk murgröna på båge! (Min favoritkrukväxt.) Så otroligt mysigt. Och vädret var helt ok att sitta utomhus i.

Min moster & morbror kom förbi med finfin present i form av olika viner. Himla trevligt!

Senare på eftermiddagen skålade maken och jag i champagne och en timme senare kom mina föräldrar och syster med familj. Bror + familj fick tyvärr  stanna hemma. KAN INTE CORONA FÖRSVINNA SNART, SNÄLLA?!

Det var en väldigt lycklig 50-åring som gick och la sig den kvällen (natten blev det innan gästerna gick hem).

Julafton 2021

I skrivande stund är det -11° ute och solen är på väg upp. Vi fick en lite vit julafton i år, även om det inte var särskilt mycket snö. Men det vita lagret på marken gjorde tillvaron betydligt ljusare och vackrare än om det varit grönt (och brunt). Är så glad och tacksam för det.

På förmiddagen åt vi äggröra och skinksmörgås, sedan öppnade vi lite julklappar och spelade egengjorda Kahoot. 

Klockan 15 gick vi över till grannarna (min syster) och firade en väldigt mysig jul med massor av god mat.

Efter besök av tomten körde vi julklappsleken och sedan avslutades kvällen med en snabbversion (som blev evighetslång) av Trivial Pursuit - så himla kul! (Enda sällskapsspelet som jag tycker om.)

Snart börjar mitt hälsoår ... mindre socker och vetemjöl som får mig att må sämre än jag borde, och istället mer grönsaker, fibrer och frukt samt yoga och styrketräning. 

Om tre veckor fyller jag 50. 

(Hur kan jag fylla 50? Fattar faktiskt inte det. Jag som knappt känner mig som 30 ... så himla konstigt.)

Var är julkänslan?

Den här hösten har gått fort. Nästan läskigt fort. Jag ska inte gå in på några detaljer, men jag kan berätta att jag är glad att den är över.

Om två dagar är det julafton och jag har ingen julkänsla över huvud taget, jag vill bara att det ska bli nytt år. Ett nytt år. Nytt. 

Det enda jag önskar just nu är att min familj och jag får ha hälsan i behåll. De här sista veckorna har varit väldigt jobbiga och påfrestande, med huvudvärk, feber och hosta. (Hur envis kan en hosta vara egentligen?)

Igår var jag med på en väldigt spontan after work. Himla trevligt och jag är glad att jag bestämde mig för att följa med. Jag behöver nog mer sådant! Men först måste jag bli pigg och glad igen. Och för att bli det måste jag komma igång med träning igen. Men för att kunna det måste jag bli helt frisk och pigg. 

En ekvation som känns omöjlig just nu. (Tack och lov att jag är ledig ett par veckor nu.)

Sista helgen när det är finhöst?

Idag skiner solen, åtminstone än så länge, och kanske blir det en lika härlig dag som igår. Hoppas det! Nästa vecka ser ut att bli regnig varenda dag.

En del har hänt sedan förra inlägget, trots att jag skriver lite oftare nu än förr. 

Det har varit lite för mycket jobbet ett tag så i tisdags bröt jag ihop, typ. Huvudet kändes helt konstigt, som att jag led av yrsel men utan att det snurrade och plötsligt försvann känseln i axlarna! Det var faktiskt läskigt. Jag gick hem och stannade hemma resten av veckan. (Men var och jobbade på fredagen, på studiedagen.)

Nu gäller det att ta det lugnt, på riktigt. 

Hälen utsatte jag för lite mer belastning igår genom att ta en PW i Gallhålan. Kunde inte låta bli att springa några få, korta sträckor - vill så gärna få upp pulsen men det fick jag inte igår eftersom jag inte vågade springa vare sig långt eller fort. Hälsenan känns som vanligt idag på morgonen, den stramar men inte mer än tidigare. (Kanske kommer surt om några dagar? Hoppas inte!)

Manuset kämpar jag vidare med och kan eventuellt ha kommit på en inledning som får funka tills vidare. Jag vill skriva, tror jag. Eller så önskar jag att jag ville ... (Men vad kan jag annars?! Inte mycket ...)

Och nu har jag något att kanske bygga på?

Någon gång i natt kom en idé till ett manus till mig. Bara sådär, plötsligt, och som vanligt när man minst anar det och gärna när man precis ska somna, har somnat eller är mitt i en sömn ...

Jag orkade inte skriva ner den, trots att det är förenat med att den faller i glömska, men som tur var fanns den kvar i morse när jag vaknade. Filade lite på den medan jag gick hem från gymmet och nu har jag skrivit ner det viktigaste. 

Nu behöver jag bara få en lite starkare kropp (axlar och rygg) och sedan sätter jag igång. Jag ska ge skrivandet en ny chans. För att jag vill och för att jag tror att jag kan.

Jag vill ha lusten tillbaka

I förra inlägget skrev jag om min tappade skrivlust. Ganska snart därefter blev jag påmind om något en känd författare lär ha sagt om motivation - minns inte vad - men något i stil med att man måste öva på det ... Jag får kolla upp och återkomma.

Ergo: Jag vill ha tillbaka skrivlusten. Jag gillar ju att skriva!

Tappad skrivlust men vill jag ha den tillbaka?

Jag sa upp mig från en trygg tillsvidaretjänst för att skriva en bok. Och för att undvika att gå in i väggen. 

Än idag vet jag inte om jag använde författardrömmen som en anledning att få sluta jobba. Men eftersom det blev en utgiven roman tycker jag att jag fattade rätt beslut.

Det är nu tvivlen och tankarna kommer ... Vill jag skriva en bok till? Har jag skrivkramp eller har jag tappat skrivlusten? Och vill jag ha den tillbaka? Är det drömmen om författare jag tycker om snarare än att bli författare? Jag vet inte.

När jag sa upp mig var mina barn fortfarande ganska små och krävde mycket tid och ork. Nu är de mer eller mindre unga vuxna och självgående. Jag behövs inte i deras liv på samma sätt som förr. Så nu finns alla möjligheter för mig att göra sådant som jag tycker om att göra! Synd bara att jag inte vet vad det är. Eller att orken inte räcker till, till något. (J***a klimakteriet.)

Att veta vad jag vill hade underlättat ...

11 september

Den här dagen för 20 år sedan. Glömmer den aldrig.

Min tvååring sitter intill mig och tittar på Teletubbies och jag ammar mina tvillingar. Vi hade precis haft mysigt besök av min syster.

Mamma ringer och jag hör direkt att något har hänt. "Har du [utländska nyhetskanaler]? Ett plan har flugit in i ett av tvillingtornen i World Trade Center."

"Du skämtar!" säger jag men hör på henne att hon är helt allvarlig. 

Till dotterns stora protester stänger jag av Teletubbies och slår över till annan kanal. Samtidigt fortsätter mamma berätta att två andra plan har kapats och ett har störtat och ett annat var på väg mot Pentagon, eller om det var tvärtom. Ordningen kan vara en efterhandskonstruktion.

"Vi ska titta på flygplan!" Jag försöker låta glad och positiv men vill bara gråta över bilderna som visas. Ofattbart. Helt ofattbart.

Jag ringer min syster som fortfarande sitter på bussen hem efter besöket hos oss. Jag berättar och hör hur hon flämtar till och jag minns att jag tänker på de på bussen som säkert hörde henne. 

En stund senare flyger ett till plan in i det andra tornet och något går sönder inom mig. Jag tittar på min tvååring och mina femmånadersbebisar och undrar vilken värld de kommer att växa upp i.