Jag visste att det kanske inte skulle gå hela vägen när jag tackade ja till en heltidstjänst för snart ett år sedan.
Heltid var länge sedan jag klarade av att jobba ... Ändå sa jag sa.
Efter ett par månader visste jag att det var för mycket, för tungt, för svårt. Det kändes som att jag förväntades kunna verksamheten, trots att jag inte fått någon introduktion eller handledning. Jag hade fått lära mig allt genom att se och lära, fråga och försöka komma ihåg instruktioner samt genom att göra misstag.
Stämningen var inte den bästa heller, och det gjorde inte saken lättare. Men tack vare en del riktigt goa kollegor, och inte minst de underbara eleverna, har jobbet varit roligt, givande och meningsfullt.
I februari pratade jag med rektorn om att behöva gå ner i tid och fick vara ledig onsdagar. Inga problem. Jag blev även erbjuden samtalshjälp mm, vilket jag tackade nej till.
I april förstod jag att det inte skulle gå att jobba kvar anställningen ut och jag sa upp mig. (Jag borde kommit till insikt mycket tidigare, men den duktig flicka i mig och pliktkänslan satte sig på tvären.)
Tänkte att jag borde gått på dagen, borde sjukskrivit mig, för att börja återgå till mitt vanliga jag. Men jag stretade på månaden ut.
Igår gjorde jag min sista dag. Det kändes konstigt och vemodigt, samtidigt som jag längtat efter den dagen. Jag har känt ett lugn i kroppen sista tiden, ett slags hopp inför framtiden. Jag har vågat släppa på mina egna höga krav. Jag har känt mig bättre helt enkelt, om än inte helt bra. Magen är fortfarande kass, jag sover inte lika bra som förr, jag kan inte djupandas och kroppen är ständigt spänd.
Trots att det varit väldigt jobbigt hoppas jag att jag får komma in och vara timvikarie ibland. För jag trivs väldigt bra med att jobba i särskolan. Men "bara" som vikarie.
Heltid var länge sedan jag klarade av att jobba ... Ändå sa jag sa.
Efter ett par månader visste jag att det var för mycket, för tungt, för svårt. Det kändes som att jag förväntades kunna verksamheten, trots att jag inte fått någon introduktion eller handledning. Jag hade fått lära mig allt genom att se och lära, fråga och försöka komma ihåg instruktioner samt genom att göra misstag.
Stämningen var inte den bästa heller, och det gjorde inte saken lättare. Men tack vare en del riktigt goa kollegor, och inte minst de underbara eleverna, har jobbet varit roligt, givande och meningsfullt.
I februari pratade jag med rektorn om att behöva gå ner i tid och fick vara ledig onsdagar. Inga problem. Jag blev även erbjuden samtalshjälp mm, vilket jag tackade nej till.
I april förstod jag att det inte skulle gå att jobba kvar anställningen ut och jag sa upp mig. (Jag borde kommit till insikt mycket tidigare, men den duktig flicka i mig och pliktkänslan satte sig på tvären.)
Tänkte att jag borde gått på dagen, borde sjukskrivit mig, för att börja återgå till mitt vanliga jag. Men jag stretade på månaden ut.
Igår gjorde jag min sista dag. Det kändes konstigt och vemodigt, samtidigt som jag längtat efter den dagen. Jag har känt ett lugn i kroppen sista tiden, ett slags hopp inför framtiden. Jag har vågat släppa på mina egna höga krav. Jag har känt mig bättre helt enkelt, om än inte helt bra. Magen är fortfarande kass, jag sover inte lika bra som förr, jag kan inte djupandas och kroppen är ständigt spänd.
Trots att det varit väldigt jobbigt hoppas jag att jag får komma in och vara timvikarie ibland. För jag trivs väldigt bra med att jobba i särskolan. Men "bara" som vikarie.
