Funderingar i förkylningstider

Känner mig trött och tung i kroppen idag. Huvudet värker lite idag igen. Kanske också lite kill i näsan ... vill inte bli förkyld! Vill inte! Får inte, kan inte.

Jag grubblar fortfarande över mitt manus. Ska jag fortsätta skriva eller ska jag lägga det i malpåse och börja på något helt nytt?

Det värsta är att jag inte vet vad jag vill.

Om jag känner efter riktigt ordentligt vill jag nog helst fortsätta på detta, men i annan tappning.


Jag ska testa att skriva lite längre om var och en. Skippa de korta varannan-kapitlen. I alla fall i början.


Ibland tänker jag att jag borde skaffa mig ett jobb igen. Sluta med de här författardrömmarna och bli en normal människa som visserligen hatar ekorrhjulet men inte har något val än att springa med; tjäna pengar och låta någon annan bestämma över min tid.

Ibland blir jag trött på mig själv

Igår kväll fick jag frågan om jag alltid skriver nya versioner eller om jag redigerar i befintlig text också. Då var jag tvungen att testa att redigera i befintliga manuset ... många kapitel klipptes bort, raderades - hur tänker jag när jag skriver egentligen? - men ett hittade jag till slut som kändes relevant.

Det var lite segt, men efter att ha tagit bort massor med onödiga meningar (det var mest dialog i det här kapitlet) blev det lite tajtare.

Rätt som det var blev klockan halv tolv. Jag som var färdig för att sova redan vid tio-tiden.

Sömntåget hade gått och jag har sovit uselt i natt. Halsen känns lite sådär faktiskt och det retar mig. Allt retar mig just nu. Varför gör jag inte som jag vet är bäst för mig? Går och lägger mig när jag är trött, tex? Eller tar många pauser i skrivandet? Tränar och stretchar mer? Nej nej, rätt i kaklet istället, varenda gång.

Nu behöver jag kaffe. Godmorgon!

Ny dag nya tag

Igår lossnade det och jag började skriva ner lite idéer till manus två (det som jag skrev i våras och som nu ska redigeras).

Det kändes väldigt bra med tanke på att jag i ca två veckors tid inte kunnat få ur mig en enda idé! Trots att jag redan skrivit manuset och vet vad det är jag vill. Eller, borde veta, snarare.

Idag har jag skrivit två nya kapitel. Håll tummarna för att de funkar. Och att jag inte kommer på att de är usla, de också.

Det var en gång kanske funkar?

Jag har i flera dagar brottats med inledningen av min roman. Jag håller nästan på att bli tokig.

Å ena sidan vill jag bara strunta i inledningen och fortsätta skriva - den kan fixas vid redigeringen. Dessutom kanske jag kommer på mitt i att jag vill ha en helt annan början! Och då sliter jag mitt hår i onödan nu. Tid och energi slösas på något som inte ens kommer att vara med.

Å andra sidan måste jag (vill) ha ett bra förstakapitel. Jag vill ha en bra känsla i kroppen när jag fortsätter skriva.

Ibland tänker jag att jag borde skriva storyn innan jag börjar skriva den. Ett synopsis långt som en lång novell eller en kortroman. Eller som ett förord - som inte ska vara med i boken - i vilket jag skriver av mig alla tråkiga förklaringar som är nödvändiga för mig men irrelevanta för läsaren.

Eller så får jag helt enkelt acceptera att jag inte kan skriva en fix och färdig roman utan att behöva jobba med texten.

(Det här att vara perfektionist är lite jobbigt ibland.)

Nu ska jag sova på saken. Sova är grymt underskattat ibland.

Radera

Radera är en del av skrivandet ...

Igår började jag skriva på mitt nya manus. Idag raderade jag allt.

Kapitlet var tråkigt och intetsägande, och innehöll information som bör presenteras i ett lite senare skede.

Så. Tillbaka på noll och tar och kavlar upp ärmarna igen.

Jag bröt ihop, men kommer igen

Idag fick jag ett bryt. Ungefär halvvägs in i manusläsningen kände jag bara "NEEEJ, det här är inte bra." Och jag är väldigt duktig på att tänka ner mig själv, så när jag började blev det bara värre.

Till slut var jag tvungen att lätta på trycket och skrev ett långt mail. Som jag inte skickade till någon. Sedan skrev jag ett nytt, lite kortare och skickade till min förläggare. Någon behövde få läsa mina tankar.

En stund senare fick jag ett peppande mail från min redaktör. Och då kom några lättnadens tårar i ögonen. Jag är inte onormal, jag är inte konstig, det är inte fel på mig - jag är normal! Skönt. Då gick det lättare att läsa igen.

I morgon kommer jag att ha läst klart, och när min hjälptestläsare är klar med sin genomläsning ska jag maila förläggaren och därefter kommer manuset gå till tryck! (Sedan behöver jag aldrig mer läsa det! Så skööönt!)

Men … men?!

Fick en paus på några timmar i eftermiddag när jag var och besökte min bror. Det var skönt. Eller rättare sagt, jag såg till att ta mig en paus. Det behövs ibland.

Upptäckte precis nu att jag saknar massor med kapitel … Har jag raderat dem eller är de inte ens skrivna? Har ingen aning i nuläget. Varför har jag inte märkt det tidigare?

Nu känns det som att någon tryckt hål i min skrivarbubbla och luften har pyst ut. Det är nog dags att avsluta skrivandet för idag. Och ta nya tag inför morgondagen. Längtar redan efter att fortsätta redigera!
.

Vad lite som behövdes

Apropå förra inlägget. Tänk att allt som behövdes var att ta bort det tröga kapitlet och komma på något nytt och roligare!


Att det krävdes mycket vånda och gråa hår innan jag kom fram till det tycker jag att vi glömmer.
.

Skrivarfunderingar

Kill your darlings. De säger att det kan vara en bra grej att göra när man skriver. Kanske är det så?

Kan det vara så att jag har mina romanfigurer lite för nära mig själv? Att det är därför som jag inte kan förändra dem? I vanliga fall har jag enormt livlig fantasi och kan fabulera en hel värld kring en okänd person. Men när det kommer till mina tre karaktärer tar det stopp i huvudet.

Hur i hela friden ska jag bära mig åt? Sova? Springa? Vin? Godis har jag testat redan, funkar inte. Nu ska jag testa att sova. (Vin har jag druckit redan, funkade inte heller.)

.

Hej Maj!

Valborg firades inte i det här hemmet. Dock såg vi fyrverkerierna vid sjön från vår altan. Idag är det ännu kallare och blåsigare än igår men ingen snö, tack och lov. Har sett att det kommit snö längre norrut. Stackare. Vill verkligen inte ha snö nu, även om jag inte vill ha högsommarvärme heller.

Igår började utföra ändringarna i worddokumentet. Det är en del alltså. Varje sida är mer eller mindre fullklottrad med strykningar och förslag till ändringar. Och som om inte det vore nog så hittar jag saker att ändra på medan jag läser texten på skärmen. Ibland känns det som att jag aldrig kommer bli färdig. Just nu känns det tungt. Är på andra kapitlet bara och uppförsbacken är inte bara jättelång och jättebrant, den är dessutom sandig, stenig och full av törnebuskar.

Ja, jag är väldigt positiv av mig. Entusiastisk också. Men mest ironisk faktiskt.


Nu ska jag hänga tvätt och sen blir det en kopp kaffe till. Sen är jag redo för dagens första klättring.
.

Kan någon sparka ut den här ågren?

Prestationsångesten har satt sina klor i mig. Den har ett stenhårt grepp. Får mig att göra allt annat förutom att skriva. Den förlamar mig. Förargar mig. Gör mig matt.

Jag kämpar. Jag vill. Jag vill! Jag sparkar. Hårt! Hårt och medvetet. Med en sista kraftansträngning sliter jag mig loss … jag är fri. Fri!

Nu jävlar.

Nu jävlar kör vi. Mot kaklet.
.