Fredag - klapp klapp klapp!

Allt i mitt liv just nu genomsyras av hur otroligt mycket det är på jobbet.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska stå ut. Jo, det vet jag ... Jag ska andas långsamt, göra arbetsuppgifterna långsamt, göra en sak åt gången och lita på att jag gör så gott jag kan.

Men det är så satans svårt bara. Jag vill för mycket. Eller rättare sagt, den Duktiga Flickan™ vill för mycket.

Suck.

Saker att jobba lite mer på

Jag har börjat dra ner på de egna kraven på mig själv. Skyhöga sådana, varför? Blir jag tackad? Nej, jag blir uppäten. Jag ger ena fingret och folk tar restan av mig. Det räcker att det viktigaste blir gjort. Det här är svårt men jag tycker att jag börjar bli bättre. Behöver jobba mer på den biten.

Jag har börjat skjuta upp saker som inte måste göras pronto. Om ingen kommer till skada (eller att lågstadiet och mellanstadiet står helt utan lärare) så kan det nog vänta några timmar eller dagar till. Den här punkten behärskar jag nästan till fullo. Eller nästan nästan. Åtminstone det jag är bäst på. (Eh ... vilken merit, typ.)

Det jag inte är lika bra på än är att släppa det dåliga samvetet. Jag får dåligt samvete när jag säger nej till folk. Framför allt om det är något jag faktiskt kan göra men inte hinner. Det känns himla trist. Jag brottas lite med det idag ... dissade en kollega för att jag ville gå hem från jobbet. 

Jag måste bli bättre på att säga nej, sätta gränser och sedan inte gå och tänka mer på saken. Jag har rätt att må bra när jag jobbar och när jag kommer hem från jobbet. Det gör jag väldigt sällan just nu. Men jag hyser hopp om att det kommer att bli bättre, det gör jag.

Idag har jag skrivit ner saker som varit bra, som jag gjort bra eller som jag lyckats med - och vilken bra känsla det gav. Då fick jag se att jag gör faktiskt en massa bra saker också. Inte bara misslyckanden eller svårigheter som gör att jag känner mig bristfällig. 

Heja mig!

 

Förbättringspotential

Det här med träning är lite klurigt och svårt, tydligen ... (kan även appliceras på annat i mitt liv)

Jag vet så väl hur BRA jag mår när jag är igång och tränar, och hur sämre jag mår när jag inte gör det. 

Ändå underlåter jag mig att träna i den omfattning jag vill och behöver. Varför är jag sådan? Tiden har jag, behöver bara bestämma mig. Viljan har jag egentligen också, behöver bara ta fram den. Så vad är det som gör att det kan gå en vecka eller två mellan varje träningstillfälle? 

Och vad är det som gör att jag slutar med mina PW när jag är igång och löptränar? (Eller ja, löptränar ... snarare springer och går som jag gör, jag springer i bästa fall 50% av tiden.)

Behöver göra en grundlig omstart eller feng shui av mig själv.

Behöver vakna varje morgon och fråga mig själv "vad ska jag träna idag". Eller ännu hellre ha det klart för mig redan kvällen innan.

Bladet är vänt

God fortsättning på det nya året!

Vi hade för omväxlings skull inga att fira nyårsafton med, men vi hade väldigt mysigt och trevligt ändå! Våra vänner valde andra ställen att fira på. Karibien och fjällen. När man kan välja ett grådassigt Landvetter?!

Vi hade säkert kunnat hitta andra att fira med om vi hade velat det, men jag orkade faktiskt inte ... Jag är fortfarande i ett läge där jag vill ha mycket lugn och ro. Få lov att vara tråkig helt enkelt.

Barnen hade saker att roa sig med, kompisar och fest, så det gick ingen nöd på dem. Maken och jag tittade på vår serie och jag sippade på ett gott rödvin.


Det här året tänker jag fokusera på hälsan. Som så många gånger förr. Men i år ska jag lägga mer fokus på andning och tankar, och hitta sätt att återhämta mig under dagen - sluta skjuta upp avkoppling tills det är för sent. (Här skulle jag kunna göra en lång och tråkig utläggning men jag låter bli.)

Och jag ska fortsätta med min rehab och träning, och undvika att gå ut för hårt igen. Löpningen måste få ta tid och liksom smygas in i promenaderna.

Och så ska jag återgå till att ÄTA HÄLSOSAMT. Nu har jag testat att frossa i bröd, bullar, kakor, choklad, snacks och godis under hösten och det gör mig inte det minsta piggare eller fräschare. Tvärtom faktiskt.

Om en vecka börjar jag mitt nya jobb! En tjänst på 50% på samma skola som min syster - vi ska ha sällskap till jobbet varje morgon! Hurra! Tre em ska jag fortsätta vara som typ avlösare i hemmet, fast med annan "titel" - vi får se vad och hur det blir, det är inte klart än, men det löser sig.

Jag har för avsikt att skriva klart manus 2 också. Och bli med hus i Spanien. Det är spännande!

Hur jag gör med min svenskakurs återstår att se. Den tar för mycket tid och ork, men är för rolig för att hoppa av. Men jag kanske sänker kraven och struntar i om jag blir godkänd - jag går på föreläsningarna för att ha trevligt :) Det tar emot att säga och skriva så, för jag är för mycket Duktig Flicka för att sänka kraven, men vi får se. Kanske blir 2019 året då jag faktiskt skiter i att vara så jäkla duktig?

Var hittar jag nödbromsen?

Det här är ett ganska långt inlägg om en stor inre stress och oro.

Egentligen finns ingen anledning till vare sig oro eller inre stress just nu. Barnen trivs med sina saker (så vitt jag kan bedöma och se), med vissa undantag förstås - som för oss alla.

Maken är i högform, vad gäller jobbet åtminstone.

Jag själv har en väldigt bra tillvaro just nu, förutom att jag är fattig på pengar - men det är självvalt så jag borde inte ens nämna det. Tycker fortfarande att någon borde uppfinna ett sätt att både äta kakan och ha den kvar.

Ändå oroar jag mig för allt och inget och är ständigt spänd som en fiolsträng. Ibland när jag ligger i sängen är det som att jag nästan inte ens nuddar madrassen utan ligger ett par millimeter ovanför den. Och jag har jättesvårt för att slappna av! Och ja, jag vet, det finns massor med avslappnings-appar och jag har ett par av dem i min telefon, men hur gör man för att faktiskt komma till skott och lägga sig och lyssna på dem? "Jag gör det sen, ska bara först."

Det är ohållbart det jag håller på med. Jag känner att jag kommer stressa mig sjuk om jag inte skärper till mig.

Igår hade jag sådan kraftig migrän att jag faktiskt kräktes. Väldigt oskönt.

Hormoner eller post stress efter en ganska hektisk (?) helg? Middag på stan på fredag, tre nästan fyra timmar julmarknad på lördagen och flyttstädning av föräldrarnas lägenhet hela söndagen. Och jobba hela måndagen varav 1,5 timme som ensam lärare.

Muntlig redovisning på kursen på tisdagskvällen.

Jag är inte samma person som jag var för några år sedan, när jag orkade nästan hur mycket som helst, men det är otroligt svårt att inse.

Ganska länge nu har jag känt varningstecknen, utan att göra något egentligt åt dem. Det är dags nu. På allvar. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska bära mig åt. Var hänger den där nödbromsen t ex?