"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv ..."

Behöver tänka högt. 

Typiskt att jag drabbas av skrivkramp när jag ska komma igång igen. Men jag struntar i att analysera vad orsaken kan vara ... det kan också vara "en sådan dag".

Istället ska jag rikta blicken framåt, utgå från att jag vill fortsätta skriva och komma igång med det. Vad ska jag annars ägna mig åt? Vad kan jag ens?

Så:

Antingen sno ett färdigt manus som jag gillar (roman, film eller serie) och göra om det till mitt eget.

Eller fortsätta med Fortsättningen och se var det faktiskt hamnar till slut.

Vad känner jag mest för? Ingen aning. Sova? Läsa?

Kanske behöver låta skrivandet vila ytterligare? Ja kanske.

Gå ut i trädgården och bli attackerad av ännu fler fästingar? Ja kanske.

Samt ta den där promenaden som jag så väl behöver.

Och göra mina rehabövningar ... de som faktiskt gör en del nytta med min kropp. 

 

Mitt liv är i stort behov av Feng Shui. Eller semester. Eller både och. 

 

Hopp om bättre kropp!

Igår var jag hos sjukgymnasten igen, för högeraxeln (som blivit bättre än för ett par veckor sedan) och fick några fler övningar.

Pauser, pausgympa och träning. (Som om jag inte visste och vet det redan ... fast det kan man inte tro när jag helt glömmer bort självklarheter ... suck.)

 

Har känt ett sug efter att börja skriva/redigera igen och idag satte jag mig med ett block för att strukturera upp manuset. Och inte en enda idé formulerar sig.  

Vill jag ens skriva? Ibland känns det inte så. Men vad ska jag göra istället? Vad vill jag? Vad kan jag? Och ska jag tillbaka in i ekorrhjulet?

 

Funderar på att sno någon annans manus (bok, film, serie - vad som helst) och göra om det till mitt eget. Bara för att komma in i skrivandet igen, och känna att det känns lustfyllt och kravlöst. Gäller bara att komma ihåg någon bok/film/serie som jag tyckt om ... Jag är verkligen inte bäst när det gäller. [gråtemoji]

 

Kanske kanske lite hopp om bättring!

Vänster axel är definitivt bättre, men långt ifrån helt bra, kan handla om flera månader till dess. Men det går åt rätt håll och det är såå skönt, och det sporrar mig att fortsätta med den där mesiga rehaben, som trots allt inte är så himla mesig. 

Höger axel är fortfarande kass men den verkar inte bli sämre, utan kanske snarare lite, lite bättre. Eller så är det en bra dag idag bara. Jag ropar inte hej än.

På måndag ska jag till min sjukgymnast för den axeln. Är nog bra om jag har ett helt gäng med axelövningar att köra. Jag lär få hålla på med rehab resten av livet. Men jag tänker börja se det som styrketräning så fort jag blir återställd och starkare. 

Och: Jag har börjar känna sug efter att skriva igen. Det var ett tag sedan jag kände så. Men idag har idéer börjat pocka lite smått. Kul! Jag vet inte annars vad jag ska sysselsätta mig med på min lediga tid? Vem är jag utan skrivandet? Ingen aning.

 

 

Vilar fortfarande ...

Min vänstra axel som jag haft besvär med i snart ett halvår och går hos sjukgymnast för, börjar äntligen bli lite, lite bättre. Ett tag var jag rädd att det var frozen shoulder, vilket är vanligt i den här åldern (klimakteriet) ... Men TACK OCH LOV går det åt rätt håll nu. Långsamt. Men det tar tydligen lång tid när det handlar om axlar. Intressant att se hur den lilla och lite mesiga träningen (!) faktiskt gör en ganska stor nytta. Ska försöka ha det i åtanke.

Tyvärr har högra axeln drabbats av något också. Inte samma som vänster, utan mer uppepå, med dragning mot nacken/huvudet. Det är väldigt stelt och gör ont när jag försöker lyfta armen. Att ta av en tröja tar en evighet. Kul att vara jag. Inte fått tid förrän 25/5 heller. Vilar från skrivandet så mycket jag bara kan och masserar en irriterande (och irriterad?) triggerpunkt.

Idag regnar det (drygt 20 mm senaste dygnet!!) och trädgårdsarbetet får vänta. Kanske läser jag en bok, kanske fortsätter jag att städa och tvätta. Kanske testar jag att måla lite? Får se. Ledig dag idag, jobbar klämdag i morgon – med trevligheter på kvällen – och sedan kommer helg igen.

 

Vilar från skrivandet

Jag har i en dryg veckas tid haft väldigt ont i höger axel. Det har ibland strålat lite vagt på sidan av nacken/halsen och upp i huvudet. Nerv i kläm? Misstänker/tror att det kommer från en triggerpunkt eller muskelfäste (eller vad det nu kan vara – jag killgissar hej vilt) vid skulderbladet. (Kan också vara något helt annat och någon annanstans. Kroppen är märklig.)

Triggerpunkten har nog kommit pga för mycket felaktig ergonomi. Jag har suttit vid köksbordet för långa stunder åt gången och alldeles för ofta. Jag VET och har vetat, men ja ... typ struntat i det. Dumt.

Nu vilar jag kroppen, och i skrivande stund står jag vid det höj- och sänkbara skrivbordet som jag äger och som man kan tycka att jag skulle varit smart och använt lite oftare ... BÄTTRING Agneta!!

Behöver jag säga att jag blir trött på mig själv ibland? 

I morgon ska jag till sjukgymnasten för min vänstra axel som jag haft besvär med några månader nu (!), får se om jag kan rådgöra med henne om den högra. Fast det blir väl till att boka nytt besök för nya krämpan, om jag inte lyckas vila/stretcha/rörlighetsträna bort det onda, vilket jag hoppas.  

 

Vardag igen, hemskt mycket vardag

Jag längtar tillbaka till Spanien. Det var så himla skönt. Kanske kommer ett inlägg med lite semesterbilder någon dag, men just nu var det lite skrivande som behöver ältas ...

Eftersom jag känner mig ganska ny på det här fortfarande behöver jag träna. Och träna och träna. Och jag kanske måste ha ett sidoprojekt som inte betyder så mycket för mig. Fortsättningen och "Ett nytt försök" (skrivs boktitlar inom citationstecken eller inte?) står mig känslomässigt lite för nära, tror jag.

Jag vill ha något att experimentera med. (Tror jag.)

 

Eller ... (efter att ha sovit på saken ett par nätter) så handlar det bara om att fortsätta redigera, igen och igen, tills jag känner mig nöjd. Det finns nog inga genvägar, hur mycket jag än önskar det.

 

S e m e s t e r

Jag tillåter mig att koppla av från skrivandet några dagar medan jag slappar och njuter av tillvaron. Men i morse kom några idéer till mig när jag vaknade och då gick jag upp och skrev självklart ner dem. Manuset är ju med mig hela tiden, även om jag inte aktivt tänker på det.

Ett par dagar till, sedan är det vardag igen. 

 

Borde fundera mindre och skriva mer

Gaaaah! Alla dessa grubblerier fram och tillbaka.

Ska jag ha enbart en huvudperson, eller två? 

Ska jag ha fler kapitel med den ena och färre med den andra, eller lika mycket med båda? Och om ja: Vartannat kapitel eller ha två-tre med samma person innan jag byter?

Hur veta? Vem kan hjälpa mig att reda ut dessa frågor?

Jag antar att jag ska fokusera på att redigera/skriva klart först och därefter fundera. Måste ändå ha ett färdigt manus ...

Blir trött – på många sätt – av att hålla på så här. 

Så. Sätt igång och arbeta klart manuset. Funderingarna kan gott vänta.

Funderar

Funderat lite fram och tillbaka ... (Blir det rörigt med två huvudkaraktärer? Blir det trist med bara en? Och allt jag gillar med den ena ...?) 

Kommit fram till att jag gör två delar. Först ena systern, sedan den andra och mot slutet får jag väva ihop allt på något sätt. Tror att jag gör så ... men man vet aldrig om jag ändrar mig igen.

Kommer det någonsin att kännas LÄTT att skriva ett romanmanus? 

 

Kör fast, kör vidare

Nu har jag haft några riktigt sega dagar när jag inte kommer vidare i manuset (den där tröskeln eller det osynliga hindret att kliva över innan jag kan fortsätta). Små distraktioner tar all min uppmärksamhet och det behövs verkligen inte mycket för att jag ska tappa fokus.

Mitt knep (som jag snott från andra författare) är att fortsätta skriva ändå. Antingen något helt ovidkommande, som kan tas bort om det inte tillför något, eller helt enkelt låtsas som att den där tröskeln inte finns.

För som andra sagt före mig: Bättre att ha en dålig text än ingen text alls. För den text som är dålig kan man redigera, men har man ingen text alls, ja då finns det inget att jobba med.

Idag blir det till att strunta i den där tröskeln (det osynliga hindret som står i vägen för mitt skrivande). Antingen hoppar jag fram lite i handlingen, eller så hittar jag på en låtsas-scen – bara för att komma vidare. Förr eller senare släpper det.

Och i det här ganska tidiga skedet är det inte viktigt att det blir bra, huvudsaken är att det blir text. 

 

Skärpning!

Ibland säger jag till mig själv på skarpen att sluta peta i detaljer i detta tidiga skede! Men jag lyssnar ganska dåligt på mig själv.

Just nu brottas jag med att komma ihåg vad som finns med i den redigerade versionen och inte. Eftersom jag hämtar text från ett (nästan färdigt) råmanus så hoppar jag fram och tillbaka, och ibland får jag för mig att något kapitel som jag precis har redigerat finns med i det nya, när det inte gör det. 

Det svåraste just nu är att acceptera att det får lov att vara rörigt – jag vill gärna få det perfekt med en gång, vilket är omöjligt.

Det är därför man redigera många, många gånger, för att få ordning på allt! Jag VET ju detta. Jag har insett gång på gång att jag inte behöver vara särskilt noga eller petig i tidigt skede, för det kommer rätta till sig efter hand. Herregud, det är inte ens säkert att allt som petas i nu kommer att finnas kvar i slutversionen! 

Så. Bara skärp mig nu och jobba på!!

Klura ut saker

Jag tror jag vet vad som är problemet, varför det krampar lite och känns segt. Det är för att jag inte riktigt vet vad jag vill med storyn.

Vad vill jag ska hända med K? Och J. Ska det hända, det där som K misstänker eller ska det bara stanna vid en misstanke? Och hur långt tänker K gå när det gäller A ... JAG VET INTE RIKTIGT! (Men jag tror att jag vet. Tills jag ångrar mig, eller blir tveksam ... GAAAH!) 

 

Segt

Skrivandet känns motigt just nu. Det är som att jag kommit till en lite för hög tröskel som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig över.

Men samtidigt hyser jag ganska stort hopp om att det kommer att lösa sig. Jag vet vad jag vill ska hända, jag behöver bara komma på när i handlingen det ska ske.

Och så behöver jag påminna mig själv om att inte peta med detaljer i det här skedet – de kommer i senare redigeringsvändor! Det är inte ens viktigt att scener hamnar i rätt ordning heller, för även det kommer fixa till sig.

 

Fortsatt risk för jinx

Jag bara ÄLSKAR att redigera mitt "bortglömda" manus! Det är så roligt att återuppleva det, stifta bekantskap med karaktärerna igen, och känna att jag förhoppningsvis förbättrar manuset ganska rejält. Hybris?

Därmed inte sagt att det kommer bli bra. Att det är roligt att skriva behöver inte betyda att det är roligt att läsa. Jag har blivit besviken förr, när jag trott att något ska bli en storslagen text.

Men det är en fröjd att få försvinna in i berättelsen och känna att jag har roligt medan jag skriver. Att ha roligt är ju bättre än att ha tråkigt. 😅

 

PS. Igår skickade jag mitt senaste manus till förlag. Mest för att ha något att göra, inte för att jag faktiskt tror att det kommer bli antaget. Men man vet ju aldrig. Hoppet är det sista som dör. Och så vidare.

Jag har precis läst ut en bok som är utgiven på en av de stora drakarna – ett av mina drömförlag – och jag undrar hur i hela friden DET manuset kom igenom nålsögat!?! 

 

Risk för jinx

 Med risk för att jag jinxar som vanligt, och förlåt för skryt, men jag bara måste berätta hur BRA mitt manus känns! Eller så är jag bara överraskad och glad? Eller om det är att jag gillar storyn och personerna - jag vet inte varför, men jag bara gillar det!

Det behöver inte betyda att det verkligen ÄR bra, eller att jag kommer tycka om det nästa vecka. Verkligen inte. I själva verket kanske jag är mest lättad över att ha ett råmanus som är på hela sjuttio tusen ord. (Hur jag kunnat förtränga att det fanns är fortfarande en gåta ...)

Rätt vad det är kommer tvivlet och skrivkrampen igen, men till dess frossar jag i att njuta lite. Som kompensation för alla gånger jag tyckt att jag suger på att skriva.