Igår igen fick jag höra att det nog blir lugnt på kvällen. Det blev det inte. Jag kände mig sönderstressad.
Jag minns inte ens vad det var jag höll på med, jag vet bara att det var väldigt krångligt och tog väldigt lång tid, och jag tänkte medan jag stod där vid datorn "nu väntar de andra sysslorna på mig, hur ska jag hinna med?!"
Men det var så många ... krångliga saker som jag hade att ta i.
Jag hatar att vara ny på jobbet och jag hatar att jag inte är coolare och tänker "shit happens, nu hann jag inte och tyvärr får det bli liggande till någon annan". Varför är jag så rädd att låta andra vänta några minuter extra?! Jag jobbar inte på akuten direkt. Hatar att jag tillåter mig själv att köra slut på mig.
En utskällning fick jag också, som jag inte skulle ha. (Men vi löste det till slut och sa hejdå och önskade varandra trevlig helg.)
Några saker glömde jag, samt missade pga hann inte. Och det hatar jag också. Eller Duktiga Flickan hatar det. Och jag hatar henne. Men om jag ska vara lite positiv så känner jag att jag klarar mer och mer för varje arbetsdag. Och jag har folk att ringa - tack och lov! Men hade gårdagen kommit någon av mina första dagar hade jag nog gått gråtande därifrån ... Så illa var det. Men som sagt, jag lär mig. Sakta men säkert.
Idag blir det att slicka mina sår, försöka lindra huvudvärken och i em/kväll ska jag jobba på mitt lilla mysiga extrajobb. Där brukar det vara lugnt - på riktigt. Nästan så man jublar när det kommer någon kund som vill ha hjälp.
Lite trist bara att jag missar en afterwork med jobbet. Inte för att jag vill festa, eller ens gå ut, men jag skulle vilja träffa fler av mina kollegor och lära känna dem. Kommer kanske fler tillfällen. Mitt huvud skulle ändå inte klara restaurangmiljö ...
