Söndag morgon, helt ok

Igår eftermiddag försvann äntligen huvudvärken. Kanske med hjälp av vätskeersättning och lite himalayasalt i ett glas vatten?

Har läst att många kvinnor i min ålder (klimakteriet) börjar dagen med ett glas saltat vatten för att kompensera för nattliga svettningar ... Värt att testa! (I somras var det just vätskeersättningen som räddade mig i Spanien. Två glas om dagen fick värken att försvinna och mig att överleva i värmen.)

Lagom tills det var dags att slumra i soffan skickade syrran och undrade om vi ville komma in på lite vin och ost ... Trots rödvin, dock inga mängder, vaknade jag utan huvudvärk idag! Ibland behövs inga mängder rött vin för att värken ska triggas och jag var lite orolig att det skulle bli ännu en dag med ont. Jag låg dessutom vaken ett tag vid 03:40 och kanske en trekvart framåt ... ingen höjdare för humöret. 

Vi får se om saltet gör någon nytta eller om det helt enkelt var slut på huvudvärksperioden för den här gången. Fortsättning på mitt oerhört spännande liv lär följa ... 

Huvudvärk lördag morgon

Igår var jag trött (på gränsen till utmattad) och det berodde säkert på spinningpasset jag körde på morgonen. Inte för att jag körde särskilt hårt eftersom det var första passet på länge, och jag vet av erfarenhet att det är dumt att ta ut sig då ... Ändå var jag helt slut vid lunchtid och undrade på allvar hur i hela friden jag skulle orka hålla ihop och orka jobba till kl 18. Men det gick bra. Får alltid ny energi när jag kommer dit.

Om huvudvärken som kom på kvällen berodde på spinningen låter jag vara osagt. Kanske hade den kommit ändå. Tyvärr tog jag ingen medicin utan hoppades att jag skulle sova bort värken. När har jag någonsin lyckas sova bort huvudvärk?!

Naturligtvis vaknade jag med jätteont vid femtiden i morse. Tog en migränspray och somnade efter en stund om. Vaknade nästa gång halv nio (halva förmiddagen borta!) - fortfarande med huvudvärk om än något mildare. 

Ännu en lördag med ont alltså. Jag blir så trött! Fattar inte vilket mönster den följer den här omgången ... jag dricker rejält med vatten - men är det tillräckligt? Har druckit för mycket och lider brist på salt? Behöver jag starta dagen med ett glas vatten med himalaya-salt som jag vet många kvinnor i min ålder gör? Vätskeersättning kanske, som räddade huvudet i Spanien i somras. 

Och såklart: stressa mindre. Har blivit lite för mycket av den varan på sistone. Jäkla bråttombeteende som blommat upp igen.

Spinning, fredag morgon

Det är något som skaver i tillvaron just nu och jag vet inte riktigt vad ... (Stress, oro, grubblande i en ständig loop ...) Kanske är det delvis på grund av bristen på pulshöjande träning?! Värt att testa, och man ångrar ju sällan ett träningspass. :)

Eftersom jag har en hälsena som är lite öm och som stramar ibland vågar jag inte springa eller powerwalka så spinning får det bli istället. Tyvärr är det bland det tråkigaste jag vet och det är såå segt att ta mig dit. Men det är väldigt skönt efteråt. Väldigt, väldigt, väldigt skönt efteråt. Och därför är det alltid värt det. Alltid!

09:15 var jag tillbaka hemma igen, nöjd och redo att ta mig an fredagen och helgen. Några timmars butiksjobb i eftermiddag först bara, men det är oftast enbart trevligt.

Som alltid (men jag viskar bara)

Hittills har det alltid funkat att gnälla om mitt skrivande på sociala medier för efter det lossnar det. Funkar varje gång! Men jag aktar mig noga för att sätta det i system. Jag gnäller bara när jag verkligen har kört fast.

Igår, efter mitt gnällinlägg, skrev/redigerade jag nästan hela dagen, men med pauser där jag rörde på kroppen och drack vatten. Föredömligt, Agneta! 

Det känns så bra när skrivandet flyter på. Och det är ju det jag vill att det ska göra. Det är så jag vill att det ska kännas. (Fast det kan man inte tro alltid.)

Nu har den nya veckan startat och jag har sovit hela natten (!) och vaknade med ett större lugn än tidigare dagar. Hoppas på några lugna och behagliga veckor nu. Är väl ändå inte för mycket begärt?

Gnälligt, skrolla vidare!

Skrivandet går segt. Väldigt segt. Jag kör fast, storyn känns trög och tråkig, personerna känns tråkiga och bleka. Jag känner mig kass och trög och seg. Allt känns meningslöst. 

Är det en känsla eller är det fakta?

Vad vill jag? Vad kan jag? (Vad orkar jag?) Är det hormonerna som spökar och/eller hösttrötthet? (Hormonerna spelar en stor roll för tillfället, men är det annat också?) Brist på träning förmodligen.

Att min hälsena dummar sig och gör ont vid för mycket rörelse underlättar inte direkt. Inte heller det faktum att jag är ganska slö och lat these days ... Skulle kunna besöka gymmet lite oftare, köra spinning istället för löpning och styrketräna för att få starkare kropp. Yinyoga för att bli smidigare och lugnare i själen. Men nej, mycket lättare och skönare att klaga. Och gnälla. Och gosa runt i min offerkofta.

Jag måste skärpa mig. Rejält.

Stelt och krampaktigt just nu

När man vaknar strax innan fem och inte kan somna om kan man gå upp och göra yinyoga. 🙏🏼 

Den längre versionen: Jag kände att nu är det snart dags för ny falsk ischias att ge sig till känna, som i somras ... för många och långa pass i soffan med datorn i knät ger svaga och kanske felbelastade höfter och problem med höftböjaren, där det känns som att låret liksom hänger löst - och hänger kvar tack vare skinnet. Ingen skön känsla. Inte heller underverk för humöret att liksom stappla fram de första stegen när man kliver ur sängen eller soffan ...

Undrar varför jag inte kör yinyoga oftare? Jag har ställt mig den frågan många gånger. Det är riktigt konstigt att jag inte yogar mer regelbundet, när jag VET hur otroligt mycket bättre kroppen känns. Fattar inte varför man hellre väljer att lata sig. Det är ju inte som att yoga är vare sig betungande eller fruktansvärt tråkigt. Det är en helt okej träningsform! Inte särskilt jobbig, förutom att det stramar en del ibland ... 

Bortsett från deprimerande stel kropp lider jag av en släng av skrivkramp igen. DE LUX. Nästan så jag börjar fundera på att lägga eländet på hyllan. Men bara nästan.

Sedan kommer jag på att jag kan inget annat. (Jo, det kan jag men jag vill inte göra något annat ...) Sååå, jag antar att jag får fortsätta kämpa på? Klart jag ska.

Politiker, se hit!

Veckan borde verkligen ha fyra vardagar och tre helgdagar. På två dagar hinner man inte med att både ta hand om hemmet och samtidigt vila ut. Jag tror vi skulle må väldigt mycket bättre om vi fick en extra dag på helgen. 

För helt ärligt, visst kan många av oss sänka vår levnadsstandard en del? Med all respekt för att tex ensamstående med eller utan barn inte kan göra det ...

Jag tror att sjukskrivningstalen skulle sjunka rejält. 

Butiker skulle kunna ha söndagsstängt och tack vare lägre personalkostnader kunna sänka priserna ut till kund.

Finns säkert fler fördelar (och säkert nackdelar), men idén är inte dum. Inte dum alls.

Vilken helg! Och den har bara börjat ...

Igår hade jag äntligen tjejmiddag. För att göra en lång historia kort: Jag har länge pratat om att bjuda hem tjejerna när maken är borta. Det har blivit till ett skämt sista åren - att han aldrig är borta (han som väldigt ofta är borta). 

Men för några veckor sedan kände jag att nu är det dags. Det var alldeles för sorgliga omständigheter sist vi sågs och jag behövde träffas under gladare former. Har haft lite mer ork sista tiden också - tack och lov! Är så tacksam att det blev av och att så många kunde. Att några sa nej pga långt avstånd är ju fullt förståeligt. Två hade en aktivitet bokad sedan tidigare respektive jobbgrej, resten kom och det blev massor av prat, skratt och minnen. Och även lite tårar.

Och en fullständigt chockartad överraskning för några av oss när en kompis berättade att hon gifte sig tidigare i somras - det var bara hon och hennes man som visste om det. 

Och så blev det plötsligt mörkt där vi satt, när taklampan och smålamporna i fönstren slocknade. Bara sådär. En säkring som gick ... det fick oss att undra om det inte var någon som kanske spelade oss ett litet spratt.

Håller världen andan?

Står vi inför ett större krig än vi har insett? 

Hur blir det i USA efter valet? Har det någonsin tidigare stått mellan så svaga kandidater?

Hur blir det med gängkriminaliteten och tryggheten för oss i Sverige? Kommer politikerna att få bukt med den?

Hur blir det med ekonomin?

Hur blir det med jobb för mig efter nyår?

Kommer mitt manus att bli färdigt, någonsin?

Redigering och växthusfix

Det är ju bra att ha balans i livet och när jag suttit lite för länge med datorn och redigerat behöver jag göra något helt annat. Brukar gå ut i trädgården och greja lite, eller växthuset. Idag hade jag en del tomater att ta hand om innan kylan kommer på allvar. Passade även på att klippa ner dem ganska rejält.

Sen fortsatte jag redigera och då gick det bättre än innan. Äntligen börjar jag röra mig lite framåt igen! Dock gick det inget vidare med balansen ... försvann in i skrivandet helt och hållet.

Får öva på det där med att ta pauser. Att sätta alarm på ugnen är det bästa - jag hatar pipandet och jag kommer bort från soffan eller arbetsrummet. Mobilen är lätt att stänga av och tänka 'bara lite till'.

Här finns fortfarande gott om förbättringspotential. :)

Ny redigeringsrunda

Igår kom fulhösten med massor av regn och idag kom även blåsten. 

Men som jag njutit den här helgen! Sol, värme, mustiga färger. Vi fick lite bonussommar. Ingen huvudvärk hade jag heller, så skönt! Jag har redigerat, grejat i växthuset och på altanen ... och njutit. Maken och jag drack av vårt goda vita vin som vi köpte i Frankrike på vägen till Spanien. Nu fick jag stark tillbakalängtan! Snälla, ge mig sju veckors ledighet igen.

Jag började om med ny redigeringsrunda i fredags eller lördags. Eftersom mitt papper (dumt att skriva på ett löst papper) med nästan alla kapitel försvann spårlöst fick jag börja om med att strukturera upp. Men då passade jag istället på att redigera igen. 

Och nu minns jag faktiskt inte varför. Kanske för att jag behöver komma framåt. Eventuellt kommer jag be någon att testläsa snart, bara för att få ett hum om hur storyn och människorna uppfattas av andra. 

Självförtroendet vacklar fram och tillbaka. Ibland undrar jag om jag är knäpp på riktigt, andra gånger tänker jag att om andra kan bli utgivna kan jag det också. Det är väl bara att fortsätta kämpa på. Jag vill ju det här! Åtminstone just nu.

Slarvmaja!

Jag hade inte jättemånga sidor kvar att gå igenom av manuset för att skriva ner alla kapitel/scener, när jag tappade bort lappen! Spårlöst försvunnen. Och jag har letat. Maken har också letat. Vi har till och med lyft och kollat under och bakom kuddarna i soffan. Spårlöst försvunnen.

Var kan jag ha lagt den? Har bara suttit vid köksbordet och i sofforna, så logiskt sett borde den ligga där någonstans. Om det inte vore för att jag är lite ologisk när "jag lägger detta här så länge, det kommer jag ihåg ..." Yeah, right!!

Så nu är jag i valet och kvalet, fortsätta leta eller börja om från början. Tidsödande båda sakerna. Och energikrävande eftersom jag blir så himla arg på mig själv. Hur svårt är det att hålla lite ordning? HUR?!

Helgen v 37

Jag jobbade i lördags och igår var jag drabbad av migrän, dock lindrig, men jobbigt ändå. Blir tokig på att nästan alltid ha ont i huvudet! Gör jag något fel (svettas för mycket och dricker för lite?) eller är det hormonerna? Vet inte. Får ta nya - ordentliga - tag med att dricka tillräckligt med vatten och se om det är det som felar. (Svettas mycket nattetid, kanske mer än jag är medveten om.)

Idag ska det jobbas på skolan på förmiddagen och i butiken på eftermiddagen. Och däremellan ska jag gymma.

Nyttan med att inte skriva

Häromdagen slogs jag nästan omkull av mitt stukade självförtroende. Vissa kapitel/scener är så usla att jag behövde ett vadderat rum av skämskuddar. Ingen kul känsla. Jag kan inte det här. Vem tror jag att jag är? Varför försöker jag lura mig själv och alla andra? Jag borde skämmas.

Jag borde inte känna så eftersom jag medvetet skrev första utkastet lite slarvigt - för att få ur mig storyn. Sedan skulle manuset snyggas till i nästkommande utkast. Det är ju det man har redigeringen till. Suck.

Är den här våndan normal? Känner andra författar-wannabes som jag? Känner riktiga författare tvivel och uppgivenhet? Hur kan man få veta? Det känns som att alla andra lyckas så himla bra med det de gör. De får en idé och vips är den nerpräntad i en inbunden, utgiven bok.

Men igår kom jag på hur jag ska förbättra manuset (hoppas jag). Vissa saker behöver klargöras och utökas, annat behöver stuvas om tidsmässigt och något behöver inte vara med alls. Att ta helt skrivfria dagar (frivilliga eller pga skrivkramp) är bra. För det är ganska ofta som bra idéer kommer när man gör något helt annat.

Fundering kring meddelanden i manus

Ska texten från sms stå på en egen rad eller inte? Den är kursiv så man fattar att det är ett sms även om den inte får en egen rad.

Får kolla lite i olika böcker och se vad som passar mig bäst. Lutar åt att jag låter den stå för sig själv. Blir lite luftigare då. Eller stannar det upp läsningen? Gaaah vad svårt! 

Frågor jag ställer mig själv

 Hur redigerar jag bäst? 

• Skriver i ett block? Alltså använder papper och penna.
• Skriver i ett dokument på datorn? 
• (Eller både och, för säkerhets skull?)

Inlägget kan komma att uppdateras med fler frågor och funderingar, och kanske med svar så småningom.

Jaha … och nu …?

Efter förra inlägget (länk) där jag våndades lite började det hända saker ... För att göra en lång historia kort: Jag har fått låna mammas skrivare och kommer kunna skriva ut manuset när det är dags att titta igenom det. Hurra! 

Men innan skrivrutiner är på plats och gud vet vad - tur att jag är gift med en it-tekniker - ska jag gå igenom manuset och kanske numrera och "namnge" alla kapitel. Eller snarare skriva en kort beskrivning, för att lättare få dem i rätt ordning. Har ingen aning om det är rätt sak att göra men jag testar. Jag behöver få en överblick. 

Får testa mig fram helt enkelt. 

Ibland längtar jag tills jag är lite mer rutinerad (författare!) och vet hur man ska göra det här.

Och skrivarvånda ...

Hej på dig tvivel! Hatar när ovälkomna tankar tar mitt känslocentrum i besittning och solkar ner mitt bräckliga självförtroende. (Borde jag lägga ner författardrömmen?! VEM tror jag att jag är? Tror jag att jag är någon? Och tror jag verkligen att just jag ska kunna bli författare? [hånskratt])

Kanske är det struktur jag behöver?

• Klargöra vad varje kapitel handlar om
• Bestämma i vilken ordning de ska komma

Ja, undrar om det inte får bli så. Tidsödande och tråkigt men nödvändigt. Tror jag. 

Och risken är stor att jag fastnar i varje kapitel för att pilla lite. 

Jag får se det som "lärpeng" i form av tid.

Önskar att jag hade en skrivare. Och att det inte vore slöseri med papper att skriva ut manuset i onödan.

Men först kanske jag måste ha en extra kopp kaffe till? 

Då var det vardag igen

Jag har hunnit jobba lite i butiken redan och idag var det dags att vikariera i skolan igen. Imorgon blir det halva dagen i skolan och halva i butiken. Jag kommer nog vara trött imorgon kväll. Men kul att få göra lite olika. Väldigt kul faktiskt. Tills jag kommer på vad jag vill bli ... 

Apropå att inte veta vad jag vill: Författardrömmen lever vidare, åtminstone ibland. Men igår började allt kännas rörigt och motigt och lite tråkigt. Fast jag antar att det hör till, och att det är en del av skrivandet. Hoppas det.

Mer Madrid

Två kvällar med god mat, bubbel och drinkar, och två dagar med promenader, butiker och olika vackra vyer. Madrid är en väldigt grön stad. Inte bara parkerna, utan även väldigt många gator har prunkande träd. Fler storstäder skulle behöva ta efter.

Lite för mycket folk för mig på Gran Dia och på torgen och i butikerna. Men nu var det ett födelsedagsbarn som fick lov att bestämma vart vi skulle gå och vad vi skulle titta på.

En bit in på eftermiddagen behövde vi skugga, något svalkande att dricka och utsikt över Madrids takåsar. Ska försöka komma ihåg att ha med en utsiktsbild i nästa inlägg.

På kvällen tog vi med champagne, ishink med is och fyra glas och gick i långsam takt till El Retiroparken. Det var för varmt för att röra sig överhuvudtaget. Men vi skulle till parken för att skåla! Vi orkade inte gå särskilt långt in i parken, vilket var lite synd med tanke på rosenträdgården en bit in. Får bli en annan gång. Inte helt otänkbart att syrran och jag återvänder till Madrid. Så många butiker vi inte var i, och så många vyer vi inte tog in. Nästa gång ska jag tvinga henne med till saluhallen. Den är fin och trevlig och där finns en massa gott att köpa.

Men jag behöver inte besöka staden i juli någon mer gång. Våren är nog mer min årstid. Och jag ska inte åka dit med trasig mage heller, men det är ett helt annat inlägg - som inte kommer att skrivas. 

Underbara Madrid!

Som jag skrev om i tidigare inlägg (länk) åkte vi till Madrid några dagar för att fira min syster som fyllde 50.

Vi mötte upp min syster och svåger i Alicante och tog snabbtåget till Madrid. Hon blev bra överraskad, syrran! Tåget var en bekväm och häftig upplevelse genom det öppna landskapet.

Vi bodde på hotell inte långt från tågstationen Atocha, men det var inte den stationen vi gick av vid när vi kom fram. Därifrån fick vi ta en Uber, vilket gick smidigt och bra. Via en vinlunch i affärsdistrikten. (Däremot åkte vi hem från Atocha två dagar senare.) 

Hotellet låg i samma område som maken och jag varit i förut så vi kände igen oss och hittade överallt utan problem. Så härligt att känna sig hemma.

Det blev många steg. Vi ville såklart se Plaza Mayor och Puerta del Sol, El Retiro-parken och naturligtvis de kända byggnaderna vid Gran Via.

På själva födelsedagen (dagen efter att vi kom dit) sov födelsedagsbarnet lite längre än oss andra ... Per och jag hann därför ta både en promenad och inta frukost i form av cappuccino och croissant på ett café. Senare blev det lite mer frukost på ett annat ställe, alla fyra. 

Dagen tillbringade syrran och jag tillsammans i butiker och våra respektive gick på eget håll för att reka parken för kvällens intag av champagne. Vi sågs dock vid något tillfälle, när de drack drinkar på en takterass vid Puerta del Sol och vi råkade passera nedanför. Det blev en farligt god Moscow Mule med utsikt över takåsarna. Det här var en varm dag och min mage gjorde lite ont, men det var bara att bita ihop och se till att syrran fick en bra födelsedag.

Fler bilder i nästa inlägg.

Semestern 2024

Bilresan ner till Spanien gick bra. Vi kom iväg ca 04:30 på fredagen och var framme vid 23 kvällen därpå. Det var en del trafik både i Tyskland och Frankrike, framförallt i Lyon där vi leddes ut på mindre vägar. Dock inte lika små som 2022 när vi helt plötsligt åkte på en pytteliten enkelriktad väg - mot trafiken. Charmigt och mysigt att få se annat än motorvägar.

I mitten av juni är det fortfarande väldigt behagligt väder. Vissa kvällar var det så kyligt att jag behövde min munkjacka (min älskade Aqua Limone-tröja som jag drömt om att äga sedan 80- eller 90-talet). Havet kändes kallt första gången vi badade (ja, jag är badkruka). 

Vi fick en del molniga och mulna dagar i juni, vilket jag uppskattade väldigt mycket - att slippa solkräm. De första veckorna tog vi ganska många promenader mitt på dagen, och inte bara tidigt på morgonen. 

Vi har ätit massor av goda ostar och lufttorkad skinka. Druckit tinto de verano (rött vin och Fanta citron, eller - med fördel faktiskt - Mercadonas egen citronläsk). Det har även blivit en del Cava och lite vitt vin. På vår älskade takterass. På bilden följer vi en av EM-matcherna.

Bild från en av alla morgonpromenader. Älskar den här ljusa grusvägen, älskar att gå här när solen precis går upp. Dels är det väldigt vackert, dels är det oerhört skön temperatur (i juni var det så svalt som 18° på morgonen).

Tyvärr har min hälsena bråkat den här sommaren, varit öm och stel, så jag har inte vågat gå lika ofta som jag velat, och inte heller kunnat springa. Men det kommer väl fler somrar. Att gå långsamt som jag gjorde sista veckorna fungerade dock rätt bra. Får kämpa på med mina djupa tåhävningar ett tag till (resten av livet troligtvis).

Fortsättning följer i kommande inlägg. Har bilder från Madrid som jag vill visa och även spara som minne för mig själv. 

En välbehövlig mitt i veckan-weekend

Maken och jag åkte iväg tillsammans med min syster och hennes man - till fantastiskt underbara Madrid!

Syrran fyllde 50 och skulle firas och äntligen kan jag nu prata med henne utan att vara rädd att försäga mig. "Vad ska vi ha för kläder i Madrid?" "Vilken handväska tänker du ta när vi åker till Madrid?" "Vilka skor ska man ha på kvällen i Madrid?" och så vidare.

Vi hade det så himla bra! Jag älskar den stan och slog återigen av hur grön och lummig den är. Och vacker. Och det var så himla roligt att återse "våra" kvarter, och inse att vi faktiskt hittade väldigt bra. 

Och några dagar borta från skrivandet gav nya idéer. Dessa har jag idag utvecklat lite och det känns bra. Skulle vara så himla roligt om det här manuset kunde bli något ... jag gillar det. 

Kämpar mot ett enormt godissug. Kämpar mot ett negativt tankemönster (vad är meningen med allt?). Kämpar. Det är inte synd om mig. Bara lite synd om mig ibland. Fast samtidigt är det bra med mig, såvitt jag vet. Att vara trött och uttråkad är inte farligt. Klimakteriet är inte heller farligt, bara fruktansvärt jobbigt ibland. 

Behöver bara hitta någon slags mening med allt. Och något som är roligt och som betyder något. Borde skaffa en kattunge eller hundvalp - för att ha någon/något att gosa med och ösa kärlek över ... (Nej, maken räknas inte till gosigt husdjur.) Men det går inte pga allergiker i släkten. Så jo, lite synd är det faktiskt om mig.

Men skrivandet går hyfsat igen, och det är roligt!

Dags för gnäll igen?

Alla gånger jag gnäller över skrivkramp eller annat som strular med skrivandet så lossnar det nästan direkt. Nu har jag kramp igen och hoppas att det ska släppa efter det här inlägget. 

Det kändes så himla bra när jag plockade fram manuset och började läsa det jag skrivit. Jag var taggad på att fortsätta. Och nu stirrar jag bara på skärmen och undrar hur i hela friden jag ska fortsätta ...

I övrigt finns inte mycket att klaga på: jag är ledig, tar dagen som den kommer och njuter av tillvaron, men hade njutit ännu mer om det kreativa ville flöda - måleri och skrivande. Men det kanske är att vara girig?

Det ÄR inte lätt att skriva en bok. Det SKA inte vara lätt. Tydligen. Så jag antar att jag gör rätt.

(För det är väl inte redan dags att påbörja redigeringsvända 2 på det vilande manuset? Nä ... känns lite tidigt ännu.)

Gnäll lönar sig … eller: Skäl att fira!

Efter att jag beklagade mig över skrivkramp i förra inlägget lossnade det och jag fick till ett helt okej slut.

Utkast två är numera färdigt! Äntligen!

Det ska nu vila några veckor innan nästa redigeringsomgång tar vid och under tiden ska jag fila på nya idéer, nya projekt ... och så ska jag njuta av långledig sommar. 

Firar detta med ett glas bubbel. Det är ju trots allt midsommarafton i morgon och det mesta av sommaren ligger fortfarande framför oss. 

Hurra för det, och skål!

Redigeringen: Hit men inte längre

Tills ungefär nyss kändes det bra med skrivandet/redigeringen men sedan började jag röra till saker och ting och scener hamnade i fel ordning. Suck! 

Nu har jag lyft ut en ganska stor del text som måste ses över och kanske skrivas om. Men det ska göras när jag är piggare än vad jag är nu. Förhoppningsvis redan imorgon.

Vill ju bara bli klar med det här utkastet.

Kort långhelg och lite skrivstuga

I fredags eftermiddag åkte maken och jag ner till vårt sommarställe i Småland. Jag har av olika anledningar inte varit där i år (pga jobbat en del helger, bland annat). Det var underbart att komma dit.

Vi har ätit gott, druckit lite vin, druckit morgonkaffe, redigerat/skrivit (jag), jobbat lite (maken), sagt hej till släktingar och slappat.

Lördagen gick ovanligt långsamt - är det så det är att inte ha en massa måsten hela tiden?! 

Jag behövde den här helgen så himla mycket.

Välkommen helg!

Den här helgen är en komma ner i varv-helg. 

Helt utan måsten. Jag bara är, och andas, och gör allt långsamt. 

Vänner och pioner

Igår gick vi in i den första sommarmånaden. Vädermässigt har det varit sommar ett bra tag - massor av värme och de sista dagarna även värmeåskväder (underbart, både för mäktigt skådespel och för den tryckande huvudvärken).

Igår hade vi en tjejträff hemma hos mig. Tio av tolv var här och några stannade i flera timmar. Prat, skratt och tårar. Mysigt men samtidigt, på grund av omständigheter, tungt.

Igår kväll upptäckte jag att en pion hade slagit ut. Ovanligt tidigt, väl? Förra året slog de ut i mitten av juni. Jag vill minnas att maken precis åkt iväg och missade dem med bara några timmar.

Äntligen fick jag doppa näsan i en av de ljuvligaste blomdofter som finns.

Vill ha och behöver

Semester!

Vill vara ledig. Behöver vara ledig. Bara vara. Vila, slappa, koppla av. (Något jag blir fruktansvärt uttråkad av ganska snart, men ändå. Behöver nu.)

Men jag ska inte klaga. Jag jobbar inte ihjäl mig, som förra året den här tiden - gud som jag slet! I motvind och uppförsbacke. I princip ensam. 

Nu jobbar jag lagom mycket, även om det stundtals blir mycket, och har tid över till trädgård, träning och skrivandet! Älskar det. Älskar tillvaron när den är bra och behaglig. Ändå är jag trött och matt och helt dränerad på energi. Är det mentalt, tro?

Jag älskar jobbet i butiken - det är oftast en fröjd att vara där! Och jag trivs med mina inhopp i anpassad skola och i särskilda undervisningsgruppen. 

Och så gillar jag att skrivandet (redigeringen) känns bra och kul just nu. 

Skönt med glädjeämnen. Tacksam.

Vad vill jag?

Vaknade 05:10 idag. Och nu undrar jag vad jag ska göra. Eller vill göra. Eller orkar - jag har fortfarande huvudvärk, så när kommer den riktiga åskurladdningen egentligen?!

Skriva?

Gräva bort ogräs vid och i pallkragarna?

Träna?

Glömde såklart något

Glömde berätta om skrivandet. Jag redigerar (omgång 1) just nu och har kommit ca 2/3 in i manuset - och det känns både bra och roligt! (Peppar, peppar! Hoppas att jag inte jinxar ...)

Och så tränar jag lite och grejar i trädgården. Tyvärr har knotten kommit så kvällarna får tillbringas inomhus eller i uterummet. Tack gode gud för uterummet!

Lite av varje

Livet. Uppgångar och nedgångar. Som det ska vara, antar jag.

Sonen har flyttat och det känns både roligt och tråkigt, förstås. Saknar honom men är samtidigt väldigt glad för hans skull. Han gillar sin charmiga lägenhet.

Igår begravdes min moster. Väldigt fint, oerhört sorgligt. Hon är saknad! Hon var viktig för mig, framförallt när jag växte upp.

Det har blivit en del inhopp i anpassad skola (fd särskolan) och i två särskilda undervisningsgrupper. Riktigt kul eftersom jag känner både kollegorna och flera av eleverna. 

Och så jobbar jag vidare i världens mysigaste butik! Jag gillar verkligen det jobbet. Tufft ibland, när det är mycket som ska göras på samma gång, men oftast bara trevligt! För det mesta är det lite lugnare när jag jobbar eftersom jag främst ska vara där på eftermiddagarna, men ibland har jag fått hoppa in och ta hela dagar. 

Den här helgen hade vi tänkt åka till Småland men maken hade en del jobb han behövde göra. Jättetråkigt men så blir det ibland.

Gratulerer med dagen, Norge!

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag men ibland, blir den aldrig densamma mer.
Alf Henriksson

Vädret och humöret går hand i hand

Blå himmel och sol. Moln och ösregn. Kallt i skuggan, varmt i solen. Vädret, bestäm dig!

Att svettas in våren är inte lätt när det är bara några få plusgrader ute. Men snart ska det bli över tjugo grader och då får man däremot svettas rejält. Tur att det alltid finns något att gnälla på ... Men det ÄR faktiskt inte kul att gå omkring i dunkappa när det är slutet av april. Det är inte heller önskvärt att gå från vårvinter till sommar. Jag vill väldigt gärna ha en skön vår när man lite långsamt vänjer sig vid varmare temperatur. 

Bilden är tagen igår, när syrran och jag åkte in till stan för att ge blod. Vi fick både sol och ösregn på vår promenad från Heden till Nordstan. Vi var som två dränkta katter när vi kom fram. Men lingondricka och chokladboll smakade väldigt gott!

Ge blod ni som kan och får!

Jag blev frisk! Och lycklig!

Förkylningen satt i några dagar och jag var lite trött första dagarna, men kan lika gärna vara hängig i Spanien som i Sverige. Jag undrar om inte det behagliga vädret gjorde mig frisk fortare? 

Dock var det för årstiden ganska kallt. 18° och kylig vind. Men med rätt kläder var det ljuvligt, förstås.

Vi tog promenader, njöt av solsken (i lä var det såklart sommarvarmt) och doften från grannens blommande citronträd och drack cava.

Och så fick jag pysslat om mina växter lite. Älskar det! Alla har överlevt vintern även om några behövde lite mer kärlek än andra. 

Jag klippte bort allt fult, klippte in dem lite och gav både vatten och näring. En av bägarrankorna fick en välbehövlig föryngringsklippning, så nu hoppas jag att den producerar nya skott tills jag kommer ner igen.

Att ha en bougainvillea som behöver klippas ibland är inget annat än ren lycka!

Och ett litet hack i skivan

En vecka hann jag jobba innan Förkylningen slog till och slog undan benen och slog ut mig. Usch. Jag hatar (verkligen HATAR) att vara förkyld. Hatar det nästan lika mycket som att vara skadad eller på annat sätt nedsatt. 

Men vad gör man? Blir tyvärr inte piggare eller friskare av att hata (vilket är synd för annars hade jag blivit frisk på nolltid!) så det är bara att gilla läget och göra allt för att bli frisk så fort som möjligt. Vila mycket, dricka en massa vatten, tvinga i mig lite te, vila igen och dricka ingefärashot samt ta extra vitaminer.

Hatar också att inte kunna jobba. Nu blir en annan person lidande för att jag inte kan ställa upp och hjälpa till.

Men det går ju över. Finns betydligt värre saker att drabbas av. Får acceptera läget och se till att bli frisk. Men just nu är det väldigt synd om mig.

Nygamla jobb och en flytt

Efter en veckas ledighet var det kul att börja jobba igen. Det har blivit tre eftermiddagar i butiken och en förmiddag i anpassad skola.

Känner mig ringrostig men bortsett från det känns det jättebra att vara i butiken oftare än innan. Jag kommer få lite bättre koll på priser, varor och hur allt liksom hänger ihop. Dessutom blir det mycket roligare när jag får lite mer ansvar och kan vara med och påverka.

Och idag blev sonen med egen lägenhet! Stort! Det är en charmig liten pärla han har hittat. Är så glad för hans skull, samtidigt som det känns lite sorgligt att han flyttar. Vilket jag samtidigt är glad över att han gör, för vem vill ha sin vuxne son boende hemma i all evighet?

 

Snart är ledigheten slut

Älskar att min chef/kollega/hon som äger butiken skickar ett sms och skriver att hon inte riktigt minns vad vi kom överens om ... Älskar att hon ibland är lite glömsk och snurrig, för det betyder att hon har överseende med att jag ibland är glömsk och snurrig. (Och att hon skrattar när jag för femtioelfte gången tar fel på kolrot och palsternacka.)

Det är så trevligt att jobba med henne. Nu hoppas jag bara att vi får till ett riktigt bra samarbete, att kunderna kommer rusande och att affärerna blomstrar ännu mer än tidigare!

Och riksbanken får gärna sänka räntan så att folk har råd att handla lite mer än bara det nödvändigaste.

Denna sköna ledighet!

Häromdagen fick jag något att tänka på. Ett hotell jag sökte en tjänst på för ett tag sedan ringde och frågade om jag fortfarande var intresserad ... Klart jag är - det är ett ställe jag verkligen vill jobba på, men nu har jag lovat bort mig på annat över sommaren ... Typiskt, är bara förnamnet.

Men på måndag börjar jag jobba lite mer regelbundet i butiken där jag har jobbat extra sedan augusti. Hon som äger butiken ska vara mer i köket och göra matiga saker medan jag ska ansvara för butiken. Det ska bli kul! Och spännande! (Äntligen ett jobb där min insats kan spela en avgörande roll för min framtid. Vilket lät mer dramatiskt än vad det är.)

Jag har tränat lite det här lovet och redigerat. Ja, jag är igång och redigerar manuset. Det kändes trögt och motigt i början men nu har jag kommit igång rätt bra. En hel del text försvinner, en del nytt tillkommer och resten skrivs om. 

Igår fyllde våra yngsta 23 år och under nästa vecka får en av dem nyckeln till sin första egna lägenhet. Det är nästan inte klokt!

Mellan jobb

Igår gjorde jag min sista dag på hotellet och snart väntar nya saker! Men innan dess ska jag fira påsk, träna och skriva. Och vila ikapp lite förlorad sömn. Det blir bra detta!

Fast först av allt blir det lite eftermiddagsfika.

Jag gillar att räkna!

Jag kan knappt gå i en trappa utan att räkna varje steg jag tar. Ibland räknar jag enbart trappstegen och ibland samtliga steg. Ibland roar jag mig med att räkna hur många steg det tar mellan varje lyktstolpe längs min promenad. Och ibland kollar jag om det blir fler steg när jag går till ett ställe än när jag går tillbaka. Jag älskar stegräknare och vill helst slå gårdagens siffra ... 

Kanske är det meditativt att räkna? Kanske är jag uttråkad? 

Jag har alltid älskat att räkna pengar, och räkna ner till roliga saker. Just nu räknar jag ner antal arbetsdagar kvar ... 5 stycken. Och tills vi åker till Spanien (betydligt fler). Och så räknar jag antal ord i manuset. Hur många jag skriver per dag och hur många jag har skrivit totalt - 17467 - och hur många som är kvar tills jag eventuellt blir klar. Men här är det lite oklart om jag kommer att bli klar, eftersom detta inte är ett riktigt manus. (Men jag hoppas såklart att det ska bli det i slutändan. Om ca 70000 ord.)

Tiotusen ord

Mitt nyss påbörjade manus mäter nu 10300 ord och känns fortfarande kul att skriva. Det är nästan så att jag vågar hoppas att det kanske kan bli ett tredje manus av det ... men allt kan hända! Skrivkramp och tvivel kan slå till när man minst anar det.

I morgon onsdag är jag ledig och då ska det fortsätta skrivas. Och så ska jag ge mig ut och springa en sväng, om jag mår bra ... känner mig lite frusen och eländig just nu men jag kanske bara är trött och/eller lite påverkad av pollen.

Nyhetens behag, tro?

Igår blev det inte mycket skrivet men jag tog igen det idag. Det nya manuset känns faktiskt förvånansvärt kul att skriva! Nästan så att jag tror att jag kommer bygga vidare på det och kanske färdigställa det. Idéerna är inte mer än vaga tankar ännu men det känns som att de kan komma att utkristallisera sig till något riktigt.

Men det kan lika gärna vara nyhetens behag.

Manuset vilar

Medan manuset vilar några dagar ägnar jag tid åt att läsa en författare som jag gillar. Simona Ahrnstedt. Hon har ett sätt att skriva som tilltalar mig och jag försöker läsa och lära, men jag slukas upp av storyn, trots att jag läst den förut. :)

I morse vaknade jag med ny energi och satte igång att skriva på ett helt nytt manus. För att liksom detoxa mig själv från det jag skrivit på i flera månader nu. Får se om jag bygger vidare på det eller om det hamnar i mappen med idéer.

Sedan är det lite annat på gång också, men det får bli ett senare inlägg.

Redigering påbörjad

Igår bedömde jag att första utkastet fick räcka nu. Det har sina brister och slutet är inte helt klart, men det går att fixa till under skrivandets gång. (Det är väl det redigering handlar om?)

Eftersom jag förbjudit mig själv att gå tillbaka och peta i texten har jag inte läst igenom början av manuset på ganska många månader, och därför behöver det inte vila innan jag tar mig an det. Men jag kanske tar och läser en bok innan jag sätter igång igen, för att få detoxa skrivhjärnan lite och få lite paus från min egen text.

 

Länkar att läsa vid tillfälle

Först var det här inlägget tänkt att bli bara ett utkast, för att jag själv skulle ha länkarna, men så tänkte jag att det kanske finns fler som vill läsa.

Inlägget kanske kommer att fyllas på allteftersom jag hittar fler bloggar och sidor som jag vill läsa. Eller så tas det bort. Vi får se. Just nu försöker jag komma på om det är dags att sätta igång med redigering eller inte.

https://forfattarkurs.se/

https://debutantbloggen.wordpress.com/2022/01/18/volter-i-alta-och-andra-krumbukter-min-skrivresa-del-3/

https://www.facebook.com/textologerna

https://romandebut.blogg.se/

https://verniadbiblioteket.wordpress.com/?fbclid=IwAR2JaYcw_YTrB5ZZIfBIh5PPfja1H6T8ZtygX_dx2w9fnOypTzxwJdyhbh8

Sakta men säkert

Idag passerade manuset 80 000 ord. 

Det firas lite med pizza och vin.

Förutom att skriva har jag varit iväg och promenerat och fikat med kompisar. Lilla Delsjön runt och Bertilssons stuga. Himla trevligt!

 

Viss klagan lönar sig

Ibland är det att få gnälla över skrivkramp och vånda som behövs för att det ska släppa.

76400 ord mäter mitt manus nu. Och om ca 12000 ska jag börja redigera. Kanske tidigare. Beror på när jag känner att det är "färdigt". Så färdigt det nu kan bli som ett första utkast.

Det kan hända att jag inte kommer upp i 90' i den här vändan och då får det vara så. Jag kommer ändå att behöva skriva till en del vid redigeringen. (Och ta bort en massa ...) Men det viktigaste är att det känns bra när jag är klar. Inte att jag nått ett visst antal ord. 

Orkar knappt tänka på vilket hästjobb jag har framför mig, med att få ihop alla trådar, och ändra om i handlingen så att det blir en bra dramaturgi ... som det är nu är det en lång och långsam inledning. Och lite för mycket som händer lite för sent i handlingen. 

Japp, jag har att göra. Men det tänker jag inte på nu, nu gäller det att få ihop ett råmanus.

Fast först av allt ska jag sova.

Galet ju

Igår var jag med ett av barnen på lägenhetsvisning. Helt galet att jag har så stora barn som snart är på väg att flytta hemifrån. 

Det betyder att huset snart är för stort för oss att bo kvar i, och hur i hela friden ska jag överleva utan min trädgård och mitt växthus?!

Att barnen flyttar är lite av en sorg men mest är det stor glädje - för deras skull. Vårt jobb med uppfostran mm är gjort och just den biten är väldigt skön. Visst, jag kan sakna tiden när de var små och ville gosa i soffan eller att man skulle ligga intill dem när de skulle somna (jag borde gjort det mycket, mycket mer!!!)

Det är så himla skönt att de är självständiga och självgående individer. Jag måste inte hinna hem för att laga middag, eller tvätta ... de fixar det mesta (om de bara vill). 

Men ändå. Mina barn, mina pluttar ... ska de flytta ifrån mig verkligen? Galet.

Det är ju tanken som räknas

Jag hade tänkt gå till gymmet idag och träna. Men jag har inte kommit mig iväg än och lär inte göra det heller.

Det får kanske bli lite hemmaträning istället. Har ju inte kommit i mål med 50 days-utmaningen än. 

Men häromdagen kom jag igång med skrivandet i alla fall. Alltid något, även om det kunde och borde gå i snabbare takt. 

Här finns alltså stor förbättringspotential i vanlig ordning!

 

Kanske inte misslyckad ... men

Maken och jag i samtal nyss, denna deppigt regniga söndag när jag ger uttryck för min spontana och högst påtagliga känsla:

"Jag är verkligen en misslyckad person."

"Det är du VERKLIGEN inte. Du får inte säga så om dig själv. Misslyckad är man inte förrän man har gett upp. Har du gett upp?"

"Nej, jag har inte gett upp."

Han spricker upp i ett leende. "Men då så!"

"Jag är bara helt värdelös."

Var jag full?

Läser mitt senaste inlägg och undrar om jag hade druckit när jag skrev det. Konstig meningsuppbyggnad och allmänt virrigt skrivet.

Ok, det kan inte bli Nobelpris-klass varje gång jag skriver inlägg. 😅

Apropå skriva så skriver jag igen! 71350 ord är det uppe i nu. Nästan tusen mer än när Tills något annat tar vid var korrläst och klart för tryck. DET borde firas snart! Men inte ikväll för jag börjar klockan nollsjunollnoll i morgon. Stackars mig. Men förhoppningsvis blir den dagen betydligt bättre än i måndags för då hade jag en på-gränsen-till-sammanbrott-dag. 

Jaha nähä

Det händer inte så mycket och samtidigt händer det en hel del.

Jag lämnar det så, för nu.

Snart har jag varit på mitt jobb i fyra månader. Och jag känner att jag har hittat hem. Hotellbranschen, eller åtminstone servicesektorn är my place to be. Åtminstone just nu. Jag vill driva mitt eget. Ett bed and breakfast eller pensionat eller hotell. Gärna i norra Italien, med egen citronodling.

Eller ha ett air b n b (hur i hela friden det nu stavas?!) i Spanien. Eller sköta om folks hus och trädgårdar. Kanske en blomsterbutik? Handelsträdgård? Bondgård?

Typ forts på förra inlägget

Fler tankar kring att skriva eller inte skriva:

Ibland undrar jag om jag använde skrivandet som en ursäkt för att få kliva av ekorrhjulet. Jag hade tröttnat på kontorsjobb, måndag till fredag åtta till halvfem. Tröttnat något fruktansvärt mycket. 

Jag ville bli författare, sa jag. Men ville jag det? Eller var det den perfekta anledningen för att få vara hemma något år?

Det här har jag frågat mig själv flera gånger sista åren. Men jo, klart att jag ville skriva! Och jag vill fortfarande skriva. Bara tanken på att kunna ta med mig "jobbet" till exempelvis Spanien ... kunna dryga ut min kommande väldigt knappa pension med att sälja böcker! Vilken dröm det vore! 

Men varför ägnar jag inte all min lediga tid åt att skriva? Varför hittar jag anledningar och ursäkter för att slippa?

Och varför i helvete hela friden går jag med nästan ständigt dåligt samvete över att jag borde skriva klart?!

Att skriva eller inte skriva

- det är frågan. Den eviga frågan tydligen.

Det är som att jag måste  b e s t ä m m a  mig. Varför inte bara skriva för att det är roligt (för ibland är det roligt) och se hur det utvecklar sig? Varför tvekar jag? Det är inte blodigt allvar. Även om jag verkar tro det. 

Jag tycker om att skriva, det är fantastiskt roligt att få gå in i skrivbubblan och skapa personer, intriger och händelseförlopp. Men varför gör jag det inte oftare? Varför ser jag inte till att bli klar med eländet, så att jag kan börja redigera och arbeta om det? Först då kan jag börja avgöra om det är värt att lägga ner mer arbete på.

Det är inte viktigt att bli utgiven, huvudsaken är att det blir en bok i några få exemplar (till mamma och de få som ingår i min 'fanclub' - för vars skull jag vill bli klar).

Vissa dagar stupar skrivandet på att jag inte vet var jag ska hålla releasepartyt. Jag måste inte en ha ett sådant!! Och vill jag, kommer det att ordna sig - det är mitt minsta bekymmer just nu. Jag börjar i fel ände säger min man och jag tror att han har rätt. Börja med att skriva klart boken så löser vi det andra sen, säger han också. Han är ganska klok ibland för det mesta.

Idag kommer hon hem!

Yngsta dottern, mitt mellanbarn, har varit på Malta i fem månader och studerat. Men idag kommer hon äntligen hem! Vi blir en hel familj igen.

Längtar efter att få krama henne, se henne och höra henne berätta om tiden utomlands ... slippa skicka godnatt-sms varje kväll och istället kunna ge henne en godnatt-kram. Längtar!

Har hon vuxit? Har hon förändrats? Kommer hon längta efter att få flytta hemifrån?

Fortsättning på förra inlägget

Glömde bort att jag hade fler saker att berätta. Vatten och ingen huvudvärk.

Jag har nog klagat på min huvudvärk några gånger ... och förra veckan bestämde jag mig för att få i mig tillräckligt med vatten, så att jag kunde utesluta att värken berodde på för lite. Jag satte alarm på mobilen och det kändes som att den ringde hela tiden. Och jag drack, och drack, och drack. Inte jättemycket varje gång men kanske 1,5 dl. 

Och jag har inte haft huvudvärk en enda gång! Kanske har det hjälpt till att jag inte har stressat fullt lika mycket på sistone men vattnet har nog haft betydelse. Så jag fortsätter att försöka få i mig. Hur mycket det blir vet jag inte, har inte orkat hålla koll, men det kanske jag försöker räkna ut framöver. Kan vara intressant att veta.

Och om någon anser att det är en myt att vi måste dricka mycket vatten kan jag säga att det är min läkare som sagt åt mig att göra det. :)

Upplärning, vatten och ingen huvudvärk

Förra helgen var det upplärning båda kvällarna. På måndagen fick jag hoppa in med kort varsel och även då var det upplärning. Liksom tisdagen och onsdagen.

Det är kul och trevligt att ha sällskap, men det är lite jobbigt att både utföra sitt jobb och samtidigt prata jobb och instruera. 

Igår var jag helt utmattad och idag är jag fortfarande lite trött. Men så himla skönt att vara ledig. I morgon och på söndag jobbar jag kväll igen. Och då tror jag att jag är ensam. Kommer vara skönt men också lite ... ensamt. 

På tisdag och onsdag är det tidiga pass igen, men nästa helg är jag ledig, så om inga sjukdomar dyker upp kommer jag vara typ långledig.

Idag ska jag städa lite (tror jag) inför helgen, och kanske skriva på manuset, vilket var länge sedan nu. 

Om det blir uppehåll ska jag orka mig ut en sväng, och så ska det tränas - 50 days challenge ... och nu försöker jag febrilt komma på vilken dag jag är på, men det minns jag inte. Men jag blir långsamt starkare och det är bra!

Gårdagens nja

Min chef ska sluta. Hon ringde i fredags och berättade det men jag fick för mig att det var några dagar kvar men igår mailade hon till jobbet att det var hennes sista dag.

Trist. Väldigt trist.

Men det är bara att fortsätta bita ihop och försöka göra ett så bra jobb som möjligt. Tids nog kommer det en ny chef och förhoppningsvis blir det hur bra som helst det med. (Känner mig sliten idag. Upplärning igår, och en massa saker som lämnades kvar från fm-passet, och en oro för att jag kommer få skit för att vi inte hann med allt som vi - av vissa - förväntas hinna med. Gaaaah!) (Jag borde vara för gammal för att låta sådant här komma åt mig!!)

Bättre men samtidigt ... nja

Igår satte jag alarm med jämna mellanrum för att få i mig vatten. Och det var tur det, för jag hade låtit det gå alldeles för lång tid annars. 

Jag drack och idag vaknade jag med helt annan känsla i kropp och framför allt huvud. Det kanske jag hade haft ändå, i och för sig ... men vatten är bra och jag har blivit rekommenderad att dricka mycket. Men missar ofta det.

Ska försöka hålla i drickandet även idag och se hur jag mår i morgon. 

Ska även försöka mota bort stressen som är en stor faktor till huvudvärk ... men det blir en extra anspänning när jag ska lära upp folk, vilket jag ska göra idag. Att dels utföra sitt jobb, dels prata om vad jag gör hela tiden gör att jobbet nästan dubblas. Men samtidigt är det kul! 

Nja:et berättar jag mer om vid ett senare tillfälle. Blir bra, det med, till slut. Hoppas jag.

Varning för gnälligt inlägg

Huvudvärk: migrän eller spänningshuvudvärk. The never ending story.

Det var enklare att behandla migrän än den värk som kommer när jag är ledig och slappnar av. Migrän försvinner (eller dämpas) av sprayen, men spänningsvärken går inte att medicinera bort, om jag inte samtidigt vill paja magen och det vill jag inte. Den är känslig som den är. 

Vet inte vilken gång i ordningen som jag får en ledig dag förstörd av huvudvärk? Igår låg jag i mörker större delen av dagen. Tog en 1 g Alvedon, som inte hjälpte. Framåt sen em började värken klinga av efter att ha vilat i flera timmar.  

Det är inte kul. Det känns inte värdigt. Slöseri med tid och ork och lust och humör att ha ont. Dessutom fick värken mig att må illa. Och värktabletten hjälpte inte till i rätt riktning heller. Jag blir tokig snart! Vad gör jag för fel?

Stressar för mycket?

Spända muskler och triggerpunkter?

Dricker för lite?

Slarvar med maten?

Motionerar för lite?

Kanske en kombination av allt. Det är stressigt på jobbet, det är inte bara jag som upplever det, men jag måste bli bättre på att inte låta stressen förstöra mig.

När det är mycket att göra glömmer jag bort att dricka vatten. Och missar att äta ordentligt. Och glömmer att andas.

Motionerar inget alls. Pga trött, huvudvärk, lat och bekväm. Och dum i huvudet, uppenbarligen.

Så. Idag har jag ställt alarm med jämna mellanrum för att få i mig vatten. Jag tänker tvinga mig ut på promenad, trots regn. Igår sken solen men omöjligt att orka mig ut, annat än en kort sväng. 

Jag ska lägga tid på att stretcha och göra yogaövningar och massera ryggen med hjälp av foamrollern. Jag har massor av knutar i ryggen. Och nacken är stel och spänd. Och spänningarna blir INTE bättre av att jag stressar varje gång jag jobbar ... tvärtom.

Måste snart ta mig till gymmet också. Eller åtminstone börja köra skivstångspass hemma. Det här håller inte! Jag kan inte fortsätta må så här. Orkar inte. Vill inte. Men vad ska jag göra? Hur kan jag göra annorlunda? Kan ju börja med att prioritera träning och yoga. Främst yoga och stretch, för att bli mindre stel. Kanske kommer orken att träna tillbaka om jag känner mig lite smidigare.

Less på det.

50 days challenge

Fick en julklapp av min svåger på julafton. Vi skulle köra 50 days challenge, med start på juldagen. Jag är tyvärr lite för förtjust i utmaningar så jag var givetvis på!

Började väldigt försiktigt och delade upp momenten de första dagarna. (Tycker fortfarande, efter nästan halva tiden att plankan är URJOBBIG.) Jag fick ju en släng av corona så jag fick pausa träningen en vecka, men nu är jag på igen.

Det tar inte många minuter om dagen och det ger betydligt mer än vad man kanske tror att det gör.

50 situps

50 armhävningar

50 benböj

50 sek jägarvila

50 sek plankan

Äntligen!

Äntligen mår jag bra igen! Visst, jag ska undvika att anstränga mig alltför mycket och jag skulle inte orka springa många hundra meter, men jag känner att jag lever igen och det är underbart.

Ett av barnen klagar däremot på halsont ... bara att hoppas att det är en vanlig liten förkylning.

Jag har orkat göra mina övningar också. 50 days challenge. Ytterst försiktigt, dock och lyssnade noga på kroppen. Men den sa "kör, men kör försiktigt".

Jag längtar tillbaka till jobbet också och det är ett friskhetstecken. Men först ska jag ha helg. 

Ledig helg!

PS. Skrivandet är igång igen också. ❤️

Nu räcker det!

Det var ingen vanlig "mancold" som drabbade mig, det var corona.

Jag misstänkte det sent på lördagkvällen när jag insåg att det kändes annorlunda i halsen/luftrören/övre delen av bröstet/lungorna (svårt att veta exakt var känslan befann sig). Det var samma känsla/upplevelse som förra gången jag hade Covid. 

Jag hittade ett hemmatest som ännu inte hade torkat till några små vita pulver-kulor. Och det gav utslag nästan direkt. Tydligt och skarpt. 

Sedan fortsatte febern att gå upp, sakta men säkert, och näsan började rinna okontrollerbart. Och därefter kom NYSNINGARNA. Så kraftiga att jag behövde stå i givakt - spikrak rygg - för att inte riskera att drabbas av sendrag, muskelbristning eller ryggskott.

Idag känns det äntligen som att jag kommer orka gå utanför dörren och ta en nypa frisk luft. Mina lungor längtar efter frisk luft. Men jag kommer inte orka gå någon lång sträcka. Kanske bara fram och tillbaka till brevlådan.

Är inte frisk men förhoppningsvis på väg att bli det. Gärna snart för det här är så tröttsamt att jag saknar ord.

A mancold hit me

Det gick inte att sova bort eländet. Förkylningen är ett faktum. Febern ökar hela tiden och halsen kliar och svider. Ögonen känns som om de rullat runt i sand och ansiktet värker och känns svullet.

Hatar det. Hatar det så fruktansvärt mycket. Vara sängliggande. Ha rastlösa ben. Hög puls. Huvudvärk. Vilja gråta men veta att det bara förvärrar.

Vet, det kunde vara så mycket värre och det är jag tacksam att det inte är. Men ändå! Vill kunna jobba och träna. Vill må bra ju!

Men ok. Får försöka dricka mycket och vila (det enda jag orkar i och för sig) och hoppas att det inte blir långvarigt. 

Vik hädan!

Magiskt just nu!

Vi har fått flera dagar nu med gnistrande rimfrost och det är så vackert så det knappt går att ta in!

Det finns risk att det kommer fler bilder ... får liksom inte nog, kan inte se mig mätt. Så vackert!

(Men jag längtar ändå efter barmark och torr asfalt.)

Träningen går bra. 50 days challenge har pågått sedan juldagen (orkar inte räkna just nu) med en dags paus pga svår huvudvärk. Jag kör ingen annan träning, utan bara (inte så bara!) de övningarna som ingår i utmaningen. Har jag berättat om den/dem? Får nog göra ett eget inlägg om det.

Jobbet går också bra. Lugn period just nu och det är skönt att hinna andas och slippa stressa sönder sig. Innan jul var inte roligt - vansinnigt mycket att göra och så stressigt att jag trodde att huvudet skulle gå sönder vissa dagar. 

 

Skrivandet går inte särskilt bra. Börjar tvivla starkt på mig själv och min förmåga. Fast jag vet att jag kan skriva, men fantasin sviker mig. Trist. Men det går att ta nya tag. Tror jag.

Ledig!

Herregud vad skönt det är att vara lite "långledig" efter några ganska hektiska veckor. Det sliter rätt hårt att jobba skift. Jag har verkligen blivit gammal. Eller bara trött.

Tyvärr har det inte blivit lika många och långa promenader som jag hade planerat, men det kom halka och kyla ivägen. Visserligen köpte jag ett par Icebuggs häromdagen, men jag går inga långa svängar ändå. Får ta igen det när det blir barmark igen. Men en liten sväng i solskenet ska jag snart ta. 

I övrigt är det ganska stilla ... jag kör på med 50 days challenge och blir långsamt starkare. Med betoning på långsamt. Fast lite är bättre än inget.

Borde ta och röja arbetsrummet och tvättstugan också, när jag är ledig. Men nu skiner solen och snön gnistrar och då måste man passa på att gå ut.

Nu skriver vi 2024

Vi skrev 2024 igår också, men då jobbade jag och hade inte tid att blogga. Eller rättare sagt: jag hade för ont i huvudet för att skriva något.

Flera dagar i rad har jag haft rejält ont i huvudet. Inte den vanliga typen av migrän utan mer ... spänningsvärk. Vet inte ens om migränsprayen har hjälpt eller om det är vilan i mörkt rum som fått värken att avta? Som tur är har värken hållit sig borta medan jag jobbat, men slagit till när jag kommit hem. (Varit väldigt trött och matt på jobbet däremot. Nästan lite feberkänsla.) 

Igår höll jag på att bli tokig på värken! Så då bestämde jag mig för att be om ledigt ett par dagar och få liiiite längre sammanhållande ledighet. Jag har tagit en del extrapass på sistone och känner att jag behöver vara riktigt LEDIG. Fick ja på det, så nu ska jag ta hand om mig de här dagarna.

Herregud, är jag 80 år?! Krämpor krämpor krämpor!

Idag mår jag bra, om än väldigt trött och sliten. Ny på jobbet ... inte van vid skift ... haft upplärning två kvällar ... Igår kväll var jag ensam igen och det var väldigt lugnt på jobbet, tack och lov. Behövde verkligen en sådan dag. Men jag kände mig både vimmelkantig och matt. Kanske slappnade av också, eftersom jag visste att jag skulle vara ledig i flera dagar.

Ska ladda batterierna nu. Vill komma tillbaka till jobbet och känna mig pigg och stark igen. Tyvärr har det kommit ny snö så barmarken är borta, och jag som inte har några bra vinterkängor längre eftersom mina gav upp innan jul. De var ändå drygt tio år gamla. Kanske ännu äldre. :)