Syrran fyllde 50 och skulle firas och äntligen kan jag nu prata med henne utan att vara rädd att försäga mig. "Vad ska vi ha för kläder i Madrid?" "Vilken handväska tänker du ta när vi åker till Madrid?" "Vilka skor ska man ha på kvällen i Madrid?" och så vidare.
Vi hade det så himla bra! Jag älskar den stan och slog återigen av hur grön och lummig den är. Och vacker. Och det var så himla roligt att återse "våra" kvarter, och inse att vi faktiskt hittade väldigt bra.
Och några dagar borta från skrivandet gav nya idéer. Dessa har jag idag utvecklat lite och det känns bra. Skulle vara så himla roligt om det här manuset kunde bli något ... jag gillar det.
Kämpar mot ett enormt godissug. Kämpar mot ett negativt tankemönster (vad är meningen med allt?). Kämpar. Det är inte synd om mig. Bara lite synd om mig ibland. Fast samtidigt är det bra med mig, såvitt jag vet. Att vara trött och uttråkad är inte farligt. Klimakteriet är inte heller farligt, bara fruktansvärt jobbigt ibland.
Behöver bara hitta någon slags mening med allt. Och något som är roligt och som betyder något. Borde skaffa en kattunge eller hundvalp - för att ha någon/något att gosa med och ösa kärlek över ... (Nej, maken räknas inte till gosigt husdjur.) Men det går inte pga allergiker i släkten. Så jo, lite synd är det faktiskt om mig.
Men skrivandet går hyfsat igen, och det är roligt!
