Försöker landa

Yngsta dottern befinner sig i Sao Paolo, där hon ska plugga till strax innan jul. Äldsta håller som bäst på att packa inför kommande flytt (till egen lägenhet). Maken har varit (men kommer hem senare idag) i Småland. Och jag, jag har varit hemma och försökt landa och hitta mig själv ... 

Det var en fröjd att komma hem från Spanien. Huset var välstädat, gräsmattan jättefint klippt och krukväxterna hur välmående som helst! Underbart. 

Men det var lite stressigt, eller nervöst snarare, innan dottern kom iväg och innan vi hörde att allt gått bra ... att bagaget var med, att hon hittade till boendet, att allt klaffade och kändes bra ... Jag är en hönsmamma, ja! Kan inte hjälpa det.

Och nu kommer nästa sak att ta itu med: Äldsta dottern flyttar in i sin egna lägenhet. Hon ska flytta hemifrån. Äntligen! Att vara 26 år och bo hemma är ... sådär. Men hon har ju pluggat och då får man bo kvar hemma. 

Det kommer bli en ensam höst för mig. Tur att jag gillar att vara ensam. Men kommer jag gilla att vara ensam så himla mycket? Hoppas det. 

Men nu kommer som sagt maken hem i eftermiddag och han har en del mötesfria dagar, vilket betyder att jag kommer längta efter egentid och ensamhet. Det blir nog bra när jag väl landat i det nya. Behöver bara hitta mitt nya jag. Vad gillar jag att göra? Vad har jag för intressen nu för tiden? Vad tycker jag är roligt? Ingen aning.

 

Mot Sydamerika!

Tidigt i morse vinkade vi av yngsta dottern, och kramade om henne lite extra ... Nu är hon på väg till Brasilien för att plugga en termin på universitetet i Sao Paolo. Det är oerhört häftigt! Och lite konstigt och lite tomt.

Vi får, om inget oförutsett inträffar, inte träffa henne förrän i december igen, strax innan jul. Till dess hoppas jag att hon får en riktigt häftig, trevlig och härlig upplevelse.

 

Ett minne från Facebook ...

Igår dök det upp ett nio år gammalt inlägg på Facebook. Det var en väldigt trevlig recension av min roman. Det har dykt upp flera som minnen genom åren men just den här tog jag en skärmdump på, eftersom den innehöll värdefulla tips.

Personen skrev bland annat att han önskar att boken var längre så att han hade fått lära känna personerna lite mer.

Jag tar till mig det, för jag tror att jag har lite bråttom även i nuvarande manus. Det mesta stannar i mitt huvud istället för att komma ut i skrift och det är kanske lite synd. Jag vill att läsaren ska lära känna och tycka om mina karaktärer. (Men jag hatar tanken på att bli långrandig, då tröttnar man ju ... Gäller att hitta en bra balans. Hur gör man det?) 

Hittills den här ledigheten har jag läst ut två böcker och påbörjat min tredje. Den heter lustigt nog Tre, inser jag nu.

Och, jag är igång med att redigera igen, men jag slår inte på stora trumman riktigt ännu. Den där latmasken och krampen flåsar mig nämligen i nacken ...