Först och främst: Jag hatar fjäsk. Och att nästan behöva fjäska för människor som man helst vill ignorera helt och hållet är nästan outhärdligt. Jag fjäskar i och för sig inte, men jag känner mig falsk när jag ler och är trevlig - mot min vilja. Folk som inte förtjänar min vänlighet och mina leenden … det tar på energin något fruktansvärt.
Och jo, det är nödvändigt i det här fallet, tyvärr. Jag gör det enbart för att jag måste, annars hade jag struntat helhjärtat i det.
Orkar inte utveckla det mer. Vågar inte heller, om jag ska vara ärlig.
En bra sak: jag lyckades få upp låset till förrådet där stjärtlapparna fanns. Många är de pedagoger som gått bet och trott att låset var fruset. (Trots att nyckeln gick att få in. Som om lås fryser allra längst in, just när man ska vrida om nyckeln.)
Jag blev nästan lite hjälte där ett tag! Agneta kunde få upp dörren! *beundransvärda blickar*
En jobbig sak: Ett barn blev bitet idag, igen, samma barn, som förra veckan. Av samma kompis som förra gången. Och naturligtvis hade jag det sena passet den här dagen också och var den som fick berätta för mamman att hennes barn blivit bitet igen. Fruktansvärt jobbigt. Mamman tog det dock bra. Som tur var. Men ändå! (Jag som mamma kan ju tänka mig själv hur det känns. Usch.)
Som fröken känns det som ett misslyckande. Även om det är helt omöjligt att hålla ögonen på alla barn samtidigt, hela tiden.
En tredje sak: (För att göra en lång historia kort) Jag fick "rädda" ett par barn undan astmaanfall då en snabb-inringd vikarie på andra avdelningen bar överdrivet mycket parfym, och vi har barn som får astma av just parfym …
Dagen slutade till slut lyckligt och jag landade utmattad i soffan, efter ytterligare en god gärning, men den berättar jag om i morgon. Nu måste den här (självutnämnda) hjälten sova.
.
Och jo, det är nödvändigt i det här fallet, tyvärr. Jag gör det enbart för att jag måste, annars hade jag struntat helhjärtat i det.
Orkar inte utveckla det mer. Vågar inte heller, om jag ska vara ärlig.
En bra sak: jag lyckades få upp låset till förrådet där stjärtlapparna fanns. Många är de pedagoger som gått bet och trott att låset var fruset. (Trots att nyckeln gick att få in. Som om lås fryser allra längst in, just när man ska vrida om nyckeln.)
Jag blev nästan lite hjälte där ett tag! Agneta kunde få upp dörren! *beundransvärda blickar*
En jobbig sak: Ett barn blev bitet idag, igen, samma barn, som förra veckan. Av samma kompis som förra gången. Och naturligtvis hade jag det sena passet den här dagen också och var den som fick berätta för mamman att hennes barn blivit bitet igen. Fruktansvärt jobbigt. Mamman tog det dock bra. Som tur var. Men ändå! (Jag som mamma kan ju tänka mig själv hur det känns. Usch.)
Som fröken känns det som ett misslyckande. Även om det är helt omöjligt att hålla ögonen på alla barn samtidigt, hela tiden.
En tredje sak: (För att göra en lång historia kort) Jag fick "rädda" ett par barn undan astmaanfall då en snabb-inringd vikarie på andra avdelningen bar överdrivet mycket parfym, och vi har barn som får astma av just parfym …
Dagen slutade till slut lyckligt och jag landade utmattad i soffan, efter ytterligare en god gärning, men den berättar jag om i morgon. Nu måste den här (självutnämnda) hjälten sova.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar