lördag 20 september 2014

När man inte längre tycker att man är patetisk

Igår kväll var vi nio tjejer som träffades på en after work - på hemmaplan, en lokal lokal. Någon skulle kanske säga att vi var nio tanter i typ medelåldern, men vi var definitivt inga tanter igår! De fyra tanterna vid det andra bordet var det däremot. De var säkert fyra år äldre än oss!

Till en början var det låg musik och vi kunde prata med varandra - allihop - utan att skrika, eller ens höja rösten. Hur skönt som helst. Detta påtalade vi glatt för varandra också. Tantvarning. Trevliga låtar dessutom. När Dolly Partons Working Nine to Five tickade igång hände något - tant jag ställde mig upp och fuldansade en stund med händerna i luften. Hade aldrig hänt för tio år sen. För tjugo år sen hade jag dött om någon berättat om den här kvällen. I min ungdom lovade jag mig själv att aldrig bli en patetisk vuxen. Egentligen skulle jag aldrig passera 28 eftersom där gick gränsen. Allt efter den åldern var starkt förknippat med skämskudde. Även om just det begreppet inte var uppfunnet då.

Sen kom ABBA, och lite andra goa låtar som vi kunde sitta och digga med till. Fuldansa och sittdansa that is. Glad att stället ligger lite off …

Sen, helt plötsligt, satte en DJ igång och spelade Magnus Carlsson, Arvingarna och diverse 70-talslåtar och då blev det fart på tanterna vid det andra bordet! Som de dansade. Och ett tu tre hamnade även vi (tjejer) på det spontana dansgolvet. När min syster önskade Avicii svarade DJ:n "GÄRNA!" - och så spelade han lite sådan, modern musik. Då ville jag sätta mig vid bordet igen och vänta på Erasure eller Sean Paul. Men se det fick jag inte. Ungdomen i gänget (37 år) drog genast upp mig på fötter igen. Och jag fick ju offra mig så gärna!

Sen blev klockan mycket och vi tog cyklarna och trampade hemåt i natten. Eh, kvällen.
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar