Förvånansvärt bra dag

Sex barn, tre personal, tacos till lunch och bara såå behaglig ljudnivå. Älskar sådana här dagar.

Trots lugn dag är jag supertrött nu. Men så är klockan mycket också. I morgon blir det en dagsutflykt till Småland. Man får ta tillfällena i akt att få umgås med upptagen make. Sitta och åka bil ihop, liksom.
.

Det är nog något fel på mig

I morgon ska jag jobba. Första dagen den här veckan, första dagen på nästan en och en halv vecka. (Hej nästan ingen lön alls!)

Och nu känner jag lite stress över det - att det stjäl tid från mitt skrivande. Hallå? Vad hände med att vila armen, komma ut bland folk, göra en instats, tjäna lite pengar?

Med tanke på stövlarna jag köpte i tisdags (som grävde ett stort hål i mitt lilla konto) så borde jag jubla över varenda timme jag blir bokad.

På ett sätt gör jag det, jublar. Det är jätteskönt att ibland få ge mig iväg hemifrån, komma ur myskläderna, fixa håret, sminka mig, träffa folk.

Samtidigt … jag vill bli klar med mitt manus! Jag vill så förtvivlat gärna få en lektörs utlåtande (trots att det kommer ge en massa merjobb, kanske mer än jag står ut med) och jag vill så himla gärna fortsätta med mitt nästa skrivprojekt som redan snurrar runt i hjärnan. Eh, förutom manus två som ligger och vilar i väntan på nästa redigeringsrunda.

Nu blev det mycket.
.

Att shoppa sig lite olyckligt lycklig

Igår shoppade jag ett par stövlar. Yngsta dottern frågade om jag inte ville gå in i min favoritskoaffär. Och jo, det kunde jag väl tänka mig.
Dumt. Det blev dyrt.

I morse bestämde jag mig för att lämna tillbaka dem. Det kommer fler stövlar! Förslagsvis på rea. (Allvarligt. Deras marginaler irriterar ihjäl mig.)

Maken tog dem med sig och lovade åka och lämna dem. Jag såg nästan fram emot att få tillbaka pengarna på kontot. Men mest saknade jag stövlarna.

Jag ville ha dem. Jag menar, hur ofta hittar man stövlar som inte bara är snygga utan också riktigt bekväma?!
.

Inte så lite segt heller

I helgen var vi i Stockholm, mannen och jag. Himla trevligt. Massor av promenader, god mat, vin och sömn blev det.

Igår kväll åkte jag in till stan och träffade en kompis över en fika. Himla trevligt det också.

Idag är jag dödstrött. Kanske har jag en förkylning på gång? Vågar jag ge mig ut och springa vilket jag hade tänkt göra redan i söndag? Eller sätter jag igång något i kroppen?

Segt går det också med skrivandet. Igår hade jag stora problem att få i hop ett enda litet kapitel. Idag har jag skrivförstoppning.

Kan någon sponsra mig med en resa till Florida möjligtvis?
.

Den här dagen

Vaknade knappt.
Somnade nästan i soffan.

Drack kaffe.
Drack en kopp till.

Skrev ett par kapitel.
Bestämde mig för att skrota ett par kapitel. Andra dock, inte de jag precis skrev.

Somnade nästan i soffan igen.

Åt middag.

Gick en promenad med maken (frös nästan ihjäl).

Går och lägger mig.
.

Plötsligt vänder det

Har känt mig lite låg ett par dagar. Inte farligt låg, mer ta det lugnt och slicka sår-låg. Trött i själen kanske. Det här jädra skrivandet alltså! Sjukt tröttande ibland.

I helgen skrev jag nästan ingenting. Vilade kroppen och själen. Förutom när jag sprang igår. Nästan sex kilometer. Längre än på många många år. Och ändå inte dölångt om man säger så. Men känslan! Hurra! Träningsvärken dödar mig, i morgon blir den ännu värre, men lyckan! Härlig.

I morse började jag skriva med ny energi. Trodde jag. Men vad händer? Jag blir stående, stirrandes in i ett tomt ark. Noll idéer what so ever.

Istället för att bli arg och frustrerad började jag spåna på novellidéer. Och se där. Förutom att jag nu har en liten upptakt till en novell, novellsamling eller kortroman så kom jag på en ny idé till mitt manus. Hurra vad jag är bra ibland!

Och dessutom fick jag sms - ska jobba i morgon och ytterligare några dagar i nästkommande vecka. Hurra på det också!
.

Gaaah

Funderar på mitt skrivande, och skrivande i stort.

Häromdagen började jag peta i texten … VARFÖÖÖÖR? Det bromsar upp och hindrar kreativiteten. Och så får de mig att tvivla. Så himla dumt.

Hade tänkt ha skrivledigt den här helgen, men ska nog ta och skriva ett kapitel ändå … har lite idéer som jag tänkte testa. Fast just nu känns de rätt tråkiga.

Undrar om det här med författande verkligen är något för mig?

Tror jag behöver semester.
.

Vilar mig lite i form

Saker blir inte som jag vill just nu … och jag är låg. Då förstorar jag allt.

Det får vara så. Jag kan krisa lite i det tysta, sedan bryter jag ihop lite och kommer igen. Och det känns faktiskt helt okej.
.

Dagarna de går och går ...

Idag ska jag jobba. Första arbetsdagen för den här veckan. Oh, the kommande lönespec.

Ska vara på kyrkans fritids idag, det gillar jag. Ikväll ska jag på after work, på hemmaplan. Ett trevligt litet ställe på cykelavstånd. Perfekt när man inte längre måste in till stan för att gå ut. Allra helst som jag inte längre jobbar inne i stan.

Nej, det är perfekt att kunna cykla dit, äta lite, dricka lite vin, prata, skratta och kanske dansa lite. Och sedan cykla eller gå hem. Ikväll får vi skjuts hem eftersom vädret är lite opålitligt.

I morgon ska jag vara barnvakt för min lilla brorsdotter. Senast jag passade henne hade hon inte somnat på kvällen, hon hade legat och ropat "Faaasteeeer!" Gullunge!
.

Och skrivandet?

Jo tack. Det går framåt. Manuset mäter nu 41 kapitel, 41899 ord.

Igår fick jag fantastiskt fint beröm på ett par av kapitlen. Det värmer!


Synd bara att min högerhand blir matt efter ett tag … inte bra. Jag vill ju kunna skriva hur mycket som helst ju.
.

Gårdagen

Det blev nog rätt bra igår. Intervjun tog nästan två timmar och gick jättebra. Hur kan det inte gå bra när man ska svara på frågor om sig själv?

Förutom att man kanske svävar iväg ibland, pratar lite för fort och kommer ifrån ämnet … Men det gick bra!

Intervjuaren verkade nöjd och om jag inte står med i några som helst register kommer jag att bli godkänd som kontaktperson, bli kompis och/eller stöd åt person med någon form av psykiskt funktionshinder. Känns otroligt spännande!

Efter intervjun gick jag in på ett kontor och presenterade mig. Jag pratade med dem innan sommaren och skickade mitt CV … nu tänkte jag ge dem ett ansikte på mig. Kanske ska vi ses över en fika så småningom, helt förutsättningslöst!

De har inget behov av mig i nuläget, men kanske kanske att det kan behövas lite längre fram. Åh, vad jag hoppas det! Tror att det kan passa mig perfekt. Och på halvtid/deltid. Vill hinna skriva också ju.
.

Ibland förstår jag mig inte på mig själv

Idag ska jag på ett möte, en intervju för ett eventuellt uppdrag. Mer om det senare.

I morse kom ett sms från förskolechefen. Kunde jag jobba mellan 9-17?
Jag svarade att jag tyvärr inte kunde det. Ett par ögonblick senare slår det mig att jag kan avboka dagens intervju, skjuta upp det till torsdag eller nästa vecka.

Ringer chefen, som är upptagen, naturligtvis. Hon hade hunnit ringa en annan. Så klart. Maken tittade på mig och skakade på huvudet och sa: "Ibland undrar jag hur du tänker."

Det gör jag med. Och ibland undrar jag om jag ens tänker över huvud taget.


Jag som gillar den här förskolan så mycket. Jag vill ju jobba där! Och jag behöver verkligen de hundralapparna jag hade tjänat på att vara där idag.

Fy vad trött jag blir på mig själv ibland. Så trött!


Försöker tänka att det som sker har en mening. Men jag undrar vad meningen med detta är? Ska bli väldigt spännande att se.
:

Skrivsöndag

Vaknade vid halv åtta och hade huvudet fullt av idéer för manus 2 (det som vilar just nu, det som jag tröttnade på och inte visste om jag skulle orka eller vilja redigera igen).

Under den gångna veckan har jag tänkt en del på manus 2. Känt att det liksom händer något undermedvetet, jag vet inte vad, bara att.

Av erfarenhet vet jag att alla idéer måste ner på pränt, annars försvinner de - spelar ingen roll hur bra de än tycks vara - de försvinner.

Därefter blev det ett nytt kapitel skrivet på manus 3, som nu mäter totalt 36 kapitel. Skulle tro att jag är ungefär halvvägs in i storyn. Sen kanske det behöver fyllas ut lite … och kanske raderas en del.  

Jag älskar det här manuset! Kanske blir det inte min debutroman, men detta manus känns betydligt bättre än mitt förra. Och jag vågar nog tro att det blir en bok så småningom. Någon egentryckt sak som ska säljas till släkt och vänner.
.

Det är precis i början av helgen

(Visst är jag rubrikernas mästare?!)

Först vaknade jag halv sju och tänkte att jag förmodligen hade sovit klart. Sen vaknade jag två timmar senare och insåg att jag sovit minst en timme för länge. Upp och göra kaffe och nu står jag här. Påklädd och med en liten gnutta parfym mellan brösten. I övrigt är jag otvättad, ofixad och ganska osnygg.

Nu ska jag skriva. Då får man se ut hur som helst. (Men att dofta lite gott, av en tills nu bortglömd parfym, skadar inte.)
.

Värsta bästa fredagen

Jag var jättetrött i morse när klockan ringde. Ville bara stanna hemma och sova …

Men det blev en riktigt bra dag. Nio barn! Nio barn och tre fröknar. Väldigt behagligt! Fler sådana dagar, tack!

Och jättegod lunch som både räckte och blev över.
Halv två slutade jag.

Och så har Malala fått Nobelpriset, precis som jag hoppades på.

Nu väntar jag bara på maken och middag. Sen blir det vin och ostbågar i soffan. I morgon ska jag skriva igen efter tre dagars uppehåll.
.

zzzZZZzzz

Igår var det gymnasiemässa för äldsta dottern. Det var … intressant. Mycket folk, massor av skolor och massor av information. Största behållningen för egen del var två Fuck Cancer-armband som jag äntligen fått tummen ur att köpa.

Nu borde jag skriva en stund, men jag måste - verkligen måste - lägga mig i sängen och vila en stund. Herregud vilken trötthet som slog ner i mig.
:

Sömnbrist

La mig vid 23-tiden igår, vaknade kvart i sex. Jobbat mellan halv åtta och halv två. Är dödstrött.

Trivs med lokalen, kollegorna och barnen. Ändå har jag svårt att acceptera den höga ljudnivån. Varför tillåts barn att skrika? Som om det är en del av leken och utvecklingen. Det är det inte - det är en del i ett farligt stressat och stressande samhälle.

Barn behöver matro är de äter, de behöver inte gap och skrik i öronen. Barn behöver stillsamma lekar ibland, för att få lugna ner kroppen. Ibland behöver de få springa av sig - men då ska det helst ske utomhus. Som tur är är de flesta av mina kollegor överens på den punkten, att inte springa inomhus.

Gapet och skriket däremot, det skulle vi behöva diskutera lite kring. Inte minst för barnens skull.
.

Ledig tisdag

Mina fönster behöver tvättas, men det kommer inte att ske idag. Idag ska jag skriva, tvätta och äta lunch. Det måste bli ett slut på matslarvandet.

Det var ungefär allt jag hade att berätta just nu.

Jo, det glömde jag: min klocka har kommit tillrätta. De bjöd på batteribytet eftersom det gått så lång tid. Skönt. Dessvärre har baksidan lossat så jag går med en tejpbit runt klockan. Snyggt.
.

Ge mig tillbaka lördagen

Dagen igår blev inte alls som jag hade tänkt mig med massor av skrivande och en långpromenad med maken.

Jag skrev ett kapitel före frukost, sen svimmade jag plötsligt och blev liggande i soffan resten av dagen. Men det gjorde inte så mycket för jag streckläste Simona Ahrnstedts En enda natt tills ögonen gick i kors och klockan var midnatt och jag fick lägga mig i sängen och sova.

Idag läste jag klart den det första jag gjorde! Läs den! Så himla bra. Vad duktig hon är, den där Simona! Åh. Och så himla trevlig också.

Idag har jag skrivit ett kapitel, ätit frukost, druckit ingefärste (ingefärate?) - färsk ingefära i hett vatten. Nu ska jag återgå till skrivandet. Som faktiskt - och det här borde jag inte skriva för det kommer säkert ha en hämmande och motsatt effekt - går jättebra!
.

Det går upp och det går ner

Nu är det oktober och naturen skiftar i gult, grönt, brunt och grått. Igår var det även lite klarblått mellan det gula och gröna. Ljuvligt.

På mitt nya ställe (där jag hoppas att jag kommer få jobba många dagar) finns en underbar gård, med stora ekar där solen silas genom. Det ligger på en liten kulle, inte högt, men ändå med lite lite utsikt. Väldigt trevligt ställe, på många sätt. Att det är kyrkan som är huvudman märks knappt. Bordsbönerna är oftast en liten sång och stunderna med prästen är lättsamma och mysiga.

Kollegorna och förskolechefen är väldigt trevliga och gulliga. Jag stortrivs verkligen när jag är där, tyvärr trivs jag mindre med tanken på att jag måste jobba … helst när jag kommit igång med skrivandet och befinner mig i en bubbla. Vill bara skriva! Ändå hoppas jag att jag får lite fler regelbundna dagar framöver, behöver verkligen pengar, och jag vill inte behöva gå tillbaka till kommunen igen …

Bara en sådan sak som maten. På nya stället är det en kokerska som sköter både inköp och planering av matsedel. Hon bestämmer helt själv tror jag. I kommunen sitter det en tant som styr över hela kommunens förskolor. All mat smakar nästan likadant. Och det är ingen smaksensation direkt. Tyvärr.

Hittills har jag bara blivit positivt överraskad. Som häromdagen, när vi fick lax (laxsida) i underbar sås (matlagningsgrädde, vitt vin, hummerfond, vitlök och div småbitar av grönsaker - en rätt jag testade att laga igår kväll, minus grönsaksbitarna för jag glömde fråga vad det var. Eller rättare sagt, jag kunde inte med att fråga eftersom jag kanske borde vetat …) Under mina nästan 2,5 år i kommunen har jag inte fått lax en enda gång. Däremot en massa konstiga grönsaker och rotfrukter som barnen vägrat äta. Väldigt pedagogiskt att ge dem knepiga saker som de ändå inte äter. Bättre kanske att köra med gurka och tomat, eller morotsstavar, så att de verkligen äter lite grönsaker.

Nu ska jag skriva!
.