Kaffets dag

Tydligen är det kaffets dag idag, det måste firas. Och så ska jag fortsätta skriva.

Skriva och dricka kaffe - bättre blir det inte en solig ledig tisdag <3 p="">

Åh vilken helg

Tränat i grupp, haft intressant mailkonversation*, varit på bokmässan igen med allt vad det innebär, skrivit, joggat i finvädret, diskuterat böcker, druckit vin och ätit saltlakrits.

*om senast två veckor kan jag förvänta mig ett besked. Det är ett löfte.


Orkar inte ens bli nervös längre.

Inget besked - ännu.

Mitt ambivalenta inre bråkade ett tag. Till slut vann det otåliga jaget över det stolta och jag mailade den nya kontaktpersonen på förlaget.

Ville veta om jag kunde förvänta mig ett besked ganska snart, eller om ett långt tag.

Inom två veckor skulle personen ha läst, och därefter återkomma.


Och kunde jag tänka mig att skicka den senaste versionen igen, så att h*n var säker på att få den allra senaste?

Personen skrev: "Jag har ju läst din bok, tidigare, i en första version."

Bara sådär, inget utlåtande?! Inte ens en hint?! Urjobbigt. Spännande! Skrämmande. Läskigt.

Bokmässan igår

I onsdags kväll fick jag ett meddelande från en Facebook-kompis. "Intresserad av att följa med på bokmässan i morgon, en kompis kan fixa in oss."

OM jag var!

Himla roligt att vara där och faktiskt kunna röra sig obehindrat. Jag var och träffade "mitt" förlag, och pratade med några stycken författare och även "min" kontaktperson, som tyvärr ska sluta. Personen som tar över efter henne var inte på plats. Nähä.

(Tycker att hon kunde varit lite mer entusiastisk över mitt manus, men jag får väl vara glad att hon kom ihåg mitt namn och vad mitt manus handlade om …)

Kändisar var det gott om, både tv-profiler och författare.

Jag har faktiskt möjlighet att gå även idag, men jag tror att jag behöver en vilodag. I morgon blir det till att andas djupt och långsamt, tänka goda tankar och ha massor av tålamod. Då ska yngsta dottern och jag gå dit. Min lilla bokslukerska. (Kolla gärna in hennes blogg Bokslukerskan.)

Njae, jag vet inte.

Vaknade ganska tidigt idag och frågade mig själv vad det är jag håller på med. Är det någon mening med att hålla på och skriva? Till vilken nytta, kan man undra.

Men jag kommer fram till samma sak hela tiden: Det finns inget annat jag hellre vill göra.

Svacka, go away!

Det går bra nu. Inte.

Yngsta dottern väckte mig i morse med orden: "Jag har försovit mig jättemycket".

Tjugo i nio var klockan, hon började för 30 eller 40 minuter sedan. Bara att börja stressa, för henne alltså. Själv fick jag brottas med en känsla av att allt är fel.

Mitt nya manus. Min insats som mamma, fru, husmor mm mm. Orka.

Jobbigast är just nu att få ordning på manus 3. Det helt nya färska manuset. Började skriva igår. Kändes bra. Lät tre personer läsa. En älskade det! En andra tyckte att början var lite tråkig (inget hände!). En tredje tyckte att jag berättade och förklarade alldeles för mycket.

Jag var nog lite väl taggad inför den här skrivstarten. (Och jag är dum nu som väljer att tolka bra konstruktiv kritik som något negativt.) (Men jag bryter ihop och kommer igen. Behöver bara lite mer kaffe först.)

Igår blev jag klar med manus 2

Slutet blev inte helt bra, men det kan jag fila lite på när jag redigerar. Liksom många andra saker som ska filas på …

Texten är ivägskickad till en testläsare/lektör, som ska titta på vissa saker och återkomma med synpunkter.

Idag känner jag mig trött, tom och förväntansfull. Min bebis är ute och flyger och ska snart bli bedömd. Det är jobbigt. Men mest av allt känner jag mig nöjd och stolt.

Dilemma

Slutet närmar sig. Manuset mäter 79200 ord och jag kan när som helst sätta punkt. Jag känner att jag kan sluta nästan när som helst och den känslan gör mig helt exalterad!

Dilemmat så … En av mina karaktärer står inför en stor förändring. Och frågan är hur mycket av den som ska ske i den här boken? 

Ska det sluta med ett sockersött naaaaw, eller ska det sluta med ett OCH HUR GICK DET MED DEN DÄR GREJEN?!

Det lutar åt varianten med stora bokstäver. Men jag måste nog förtydliga lite lite, ifall att det inte blir en fortsättning. 

 

Ack dessa ljuva bekymmer!

Jag är kontaktperson

Tre gånger har vi träffats, min kontaktkompis och jag. Hon är lite blyg (och det är nog jag med) men väldigt gullig!

Igår var vi och fikade. Satt och pratade lite grann, tog en liten promenad då hon ville visa en butik som hon ska jobba i på onsdag, sedan ville hon hem.

Nästa gång vi ses ska vi antingen gå på bio eller äta på restaurang. Någon annan gång blir det säkert Frölunda Torg och MacDonalds (något av en favorit har jag förstått). Hon vill även att vi ska åka och bada vid något tillfälle. Hon älskar att bada!

Det känns väldigt bra att vara en viktig person i någons liv. Och det är väldigt lärorikt och intressant att umgås med människor med funktionsnedsättning.

När jag får mer ork, och familjen får mer tid, ska vi bli stödfamilj. Men i nuläget funkar det tyvärr inte.

Skriver jobbar skriver

Igår jobbade jag på reklambyrån igen, efter nästan tre månaders ledighet. Vilket återseende! Deras uppenbara glädje över att ha mig tillbaka, om så bara för en dryg vecka. Fantastiskt. Jag blir lycklig ända in i märgen när jag umgås med dem.

Idag har jag skrivit drygt 1500 ord och manuset mäter nu 69 000 ord! För ca ett år sen nådde mitt förra manus 65 000 och då började jag runda av det hela. Nu känner jag att slutet börjar närma sig, men jag har många ord kvar som måste skrivas. Det känns fantastiskt.

Jag har en väldigt god vän som läser, och hon älskar det! (Jag misstänker att hon är väldigt väldigt snäll, men hoppas såklart att hon är ärlig.) Idag fick en annan kompis läsa de tio första kapitlen. En som jag inte känner jätteväl, men som jag vet läser mycket. Även hon överöste mig med beröm. Jag blir helt vimmelkantig av alla fina ord!

En tredje kompis ska också läsa hela manuset, om ett par veckor när hon är klar med annat som hon måste prioritera. Hon är en skrivande person och kan förhoppningsvis komma med konstruktiv kritik. Eller (helst) bara beröm.

Åh vad jag tycker att det är roligt att skriva! Helst när det känns som att det går bra.

Mailade förlaget igår

Det satt långt inne. Det är lite över min värdighet att visa mig sårbar. Åtminstone i vissa avseenden. Men nyfikenheten tar ibland över!
Frågade lite försiktigt hur det går, om de har fullt upp fortfarande och så …

Svaret kom ganska fort. "Du behöver inte oroa dig, vi har inte glömt bort dig."

Jag nöjer mig med det ett tag.