Ullared - Gekås

Den här veckan har jag varit i Ullared två gånger. Två! Jösses. Jag som inte gillar Ullared. I måndags var det nästan folktomt - jättejätteskönt. Idag var det inte jättetrångt, men lite för mycket folk för att jag ska trivas. Men helt okej ändå måste jag säga.

Det värsta är att jag har lite lust att åka dit igen ... finns ju massor att titta på, och fynda, samt passa på att köpa och fylla förråden med.

Dessutom var det trevligt att åka ensam med syrran. Vi kunde prata lite om vår kommande weekend-resa till London. (Vår stad!) Whohooo!

Hoppas att jag är ledig imorgon, då ska jag börja skriva på manus tre. (Wohoo på det också, hoppas jag ...)

Det får gärna bli vår snart

Mörkret går hårt åt mig. Och det faktum att växthuseffekten värmer upp jordklotet i alldeles för snabb takt. Jag mår nästan dåligt av oro vissa dagar. Vi förstör vår jord! Vad ska kommande generationer tänka om oss?! Att vi satte vår bekvämlighet framför ansvar. Att vi ansåg oss bara ha rättigheter och inga skyldigheter.

På vintern ska det vara minusgrader och snö. Så är det bara! (Även om jag avskyr att frysa föredrar jag en kall och vit vinter framför en råkall gråbrun dito med regn på tvären.)

Tack och lov är det ljusare på eftermiddagarna nu och kvällarna känns inte längre lika evighetslånga. Det går åt rätt håll, men långsamt.


Skrivandet går sådär. Upp, och ner. Som mitt humör. Dipp. Nere. Depp.

Manus två är lagt i malpåse på obestämd tid och jag har återupptagit nygamla manus tre. Den här gången tänkte jag satsa på struktur och kvalitet. Inga timslånga skrivbubblor där jag bara skriver och skriver utan hejd och eftertanke.

Den här gången ska jag ställa klockan var tjugonde minut och resa mig från stolen/soffan/sängen. Låta kroppen vila, stretcha lite, tänka på annat samtidigt som jag kan kolla att skrivandet går i rätt riktning och enligt plan.


Än har inte skrivglädjen kommit tillbaka helt och fullt, men så länge jag inte känner att jag inte vill skriva fortsätter jag. Jag tror nämligen att jag faktiskt vill skriva. Jag hoppas det.

Göra om och göra rätt?

Och vad är i så fall rätt? Fortsätta skriva på manus två? Eller skriva något helt annat?

Jag är lite sugen på att skriva något helt nytt, i en helt annan genre, eller kanske testa att skriva i presens och jag-form. Som ett experiment bara.

Något måste jag göra för att få in ny lust och nyfikenhet i mitt skrivande. För ja, jag vill fortsätta skriva ett tag till. Ni är alldeles för många som längtar efter att läsa nästa bok. Kan ju inte svika er. :)

Vad vill jag bli när jag blir stor?

Förra helgen fyllde jag 45. Det har jag alltid tyckt varit väldigt vuxet. När jag var yngre var 45-åringar väldigt vuxna. Och nästan gamla. Man förväntas vara stor vid den här åldern. (Så varför känner jag mig som 27? Eller ibland ännu yngre.)

Mitt inre förnuft säger åt mig att skaffa mig ett jobb igen. Ett riktigt jobb, inget vikariat.

Mitt hjärta säger också åt mig att jobba, tjäna pengar, göra nytta, träffa folk, komma hemifrån. Men det säger också: var fri att välja själv!

Fördelen med vikariat är att jag bestämmer själv över min tid. Jag. Bestämmer. (Nackdelarna är förstås ganska många, men jag orkar inte fokusera på dem just nu.)

Ibland tänker jag att folk kanske tittar på mig och tänker: Jaha, vikarierar hon fortfarande? Kan hon inte få ett riktigt jobb? Vad är det för  ... ja, typ fel på henne? (Men ganska snabbt slutar jag tänka på vad andra kanske tänker om mig. Orka.)

Drömjobbet har länge varit att jobba som receptionist på reklambyrå. Helst deltid. Och det blev ännu större efter att ha fått möjligheten att pröva på just detta jobb! (Dyker möjligheten upp igen vet ni var jag finns!)

För tillfället hoppar jag in som vikarie i en förskoleklass. Helt fantastiskt. Jag kan gå eller cykla till jobbet. Jag får vara ute mycket. Jag får föra intressanta samtal med nyfikna små människor. Jag får vara en del i andra barns liv och uppväxt. (En väldigt liten del förvisso, men ändå!)

Och så skriver jag på nästa feelgood-roman. Det går lite hackigt just nu. Prestationsångest. Faktiskt så hackigt att jag stundom känner att jag lägger ner det projektet helt och hållet. (Jag skrev en bok, den blev läst, jag får vara nöjd.) Men något litet inom mig är inte helt nöjd, inte riktigt än. Och jag hoppas orka hålla kvar den känslan, för jag vill ju skriva - jag vill underhålla. Framför allt vill jag bestämma själv, och det får jag när jag skriver.

Ljudbok!

Den 5 februari kommer min debutroman som ljudbok! Det känns både jättekul och spännande! Kerstin Andersson ska läsa in den.

Rubriktorka

Jag har tydligen tappat förmågan att skriva så bilden får tala för sig själv. (Men jag kan berätta vad den föreställer för den är lite mörk: Soffan, datorn i knät, ett par tända ljus och en kopp kaffe.)

Dags för vardag igen, som vi smyger igång med studiedag.

Gömda idéer och Tour de ski

Sent igår, precis innan jag skulle somna kom jag på en idé. Och jag var lite för trött för att tända lampan och plocka fram skrivblocket ur nattduksbordslådan. Dumt, för idag är den borta. Jag vet visserligen vilka personer det rör sig om, och i vilket sammanhang, men sedan tar det stopp.

Något säger mig att idén kommer krypa fram igen. Så småningom.

Idag är det sista etappen i Tour de ski, och det är vansinnigt spännande med Stina Nilsson som går ut som ledare. Heja Stina! Och Kalla (som jag i skrivande stund inte minns vilken placering hon har). Trea? Eller blandar jag ihop det med gårdagens etapp-placering? Jaja, om två timmar får jag veta för då går starten. (Kalla går ut som nia, drygt 3 minuter efter.)

Senare i eftermiddag går herrarnas etapp, som inte är lika spännande för svensk del, men som ändå blir roligt att titta på.

Efter det var tanken att vi skulle fått långväga släktbesök, men omständigheter gör att det högst troligt inte blir så. Väldigt tråkigt.

Nu ska jag försöka leta fram den gömda idén och sedan ska jag skriva. Manuset mäter 55000 ord nu.

På skrivfronten lite nytt

Jag har återupptagit skrivandet, och det känns bra. Igår skrev jag till och med lite på kvällen, något jag aldrig annars gör. Jag är morgon- och förmiddagsskrivare. (Och det var kanske därför jag sovit så uselt inatt?)

Om någon undrar kan jag berätta att det mäter 48600 ord.

I skrivande stund sitter jag i sängen och ska skriva. Bredvid mig har jag en kopp kaffe. Utanför fönstret singlar små, små snöflingor mot marken. De torra eklöven på träden prasslar i vinden. Barnen sover och huset är tyst.  En perfekt start på dagen. Och bra förutsättningar för skrivandet. Jag behöver inte så mycket mer just nu.

Nyårsafton 2016

Väldigt trevligt sällskap, god mat och goda viner.

Ett regnigt tolvslag. (Men god prosecco i glaset.)

Fördel med att fira nyår på en kulle - bra utsikt över andras fyrverkerier.

God fortsättning på 2017!