Förra helgen fyllde jag 45. Det har jag alltid tyckt varit väldigt vuxet. När jag var yngre var 45-åringar väldigt vuxna. Och nästan gamla. Man förväntas vara stor vid den här åldern. (Så varför känner jag mig som 27? Eller ibland ännu yngre.)
Mitt inre förnuft säger åt mig att skaffa mig ett jobb igen. Ett riktigt jobb, inget vikariat.
Mitt hjärta säger också åt mig att jobba, tjäna pengar, göra nytta, träffa folk, komma hemifrån. Men det säger också: var fri att välja själv!
Fördelen med vikariat är att jag bestämmer själv över min tid. Jag. Bestämmer. (Nackdelarna är förstås ganska många, men jag orkar inte fokusera på dem just nu.)
Ibland tänker jag att folk kanske tittar på mig och tänker: Jaha, vikarierar hon fortfarande? Kan hon inte få ett riktigt jobb? Vad är det för ... ja, typ fel på henne? (Men ganska snabbt slutar jag tänka på vad andra kanske tänker om mig. Orka.)
Drömjobbet har länge varit att jobba som receptionist på reklambyrå. Helst deltid. Och det blev ännu större efter att ha fått möjligheten att pröva på just detta jobb! (Dyker möjligheten upp igen vet ni var jag finns!)
För tillfället hoppar jag in som vikarie i en förskoleklass. Helt fantastiskt. Jag kan gå eller cykla till jobbet. Jag får vara ute mycket. Jag får föra intressanta samtal med nyfikna små människor. Jag får vara en del i andra barns liv och uppväxt. (En väldigt liten del förvisso, men ändå!)
Och så skriver jag på nästa feelgood-roman. Det går lite hackigt just nu.Prestationsångest. Faktiskt så hackigt att jag stundom känner att jag lägger ner det projektet helt och hållet. (Jag skrev en bok, den blev läst, jag får vara nöjd.) Men något litet inom mig är inte helt nöjd, inte riktigt än. Och jag hoppas orka hålla kvar den känslan, för jag vill ju skriva - jag vill underhålla. Framför allt vill jag bestämma själv, och det får jag när jag skriver.
Mitt inre förnuft säger åt mig att skaffa mig ett jobb igen. Ett riktigt jobb, inget vikariat.
Mitt hjärta säger också åt mig att jobba, tjäna pengar, göra nytta, träffa folk, komma hemifrån. Men det säger också: var fri att välja själv!
Fördelen med vikariat är att jag bestämmer själv över min tid. Jag. Bestämmer. (Nackdelarna är förstås ganska många, men jag orkar inte fokusera på dem just nu.)
Ibland tänker jag att folk kanske tittar på mig och tänker: Jaha, vikarierar hon fortfarande? Kan hon inte få ett riktigt jobb? Vad är det för ... ja, typ fel på henne? (Men ganska snabbt slutar jag tänka på vad andra kanske tänker om mig. Orka.)
Drömjobbet har länge varit att jobba som receptionist på reklambyrå. Helst deltid. Och det blev ännu större efter att ha fått möjligheten att pröva på just detta jobb! (Dyker möjligheten upp igen vet ni var jag finns!)
För tillfället hoppar jag in som vikarie i en förskoleklass. Helt fantastiskt. Jag kan gå eller cykla till jobbet. Jag får vara ute mycket. Jag får föra intressanta samtal med nyfikna små människor. Jag får vara en del i andra barns liv och uppväxt. (En väldigt liten del förvisso, men ändå!)
Och så skriver jag på nästa feelgood-roman. Det går lite hackigt just nu.
Om jag var i din situation skulle jag nog studera! Inte för att få jobb, utan av intresse, för min personliga utvecklings skull. Jag kan komma på flera saker jag skulle vilja fördjupa mig i, om jag inte behövde ta studielån. :) En vacker dag kommer jag förmodligen göra det med.
SvaraRaderaProblemet är att jag inte vet vad jag vill studera. Inget lockar mig tillräckligt mycket, just nu. Tyvärr.
RaderaAh, Agneta, fortsätt göra din grej! Att våga, är att vara modig, varför pressa fram ett "fast"jobb, när du trivs med det du har? Och du, andra bryr sig nog inte, och gör de det, å tänker de "Gud va skönt hon har det, som kan välja själv!" med lite avundsjuka i tanken :) Skriv, vikariera, så en tomat, och framförallt, gör det du mår bra av :) Och du, 45 är ingen ålder, jag blir 50 i år jag, då snackar vi gammal....
SvaraRadera