Sedan förra inlägget skrevs har det hänt lite på träningsfronten. Ja, man kan läsa den meningen på två sätt, beroende på hur man väljer att betona eller inte betona ordet lite.
I mitt fall har det inte hänt särskilt mycket. Jag har på dessa tre veckor som gått sedan förra besöket hos sjukgymnasten varit ute och promenerat två gånger och tränat BootyMove (rumpa & lår) en gång.
Men jag har kört rehab-övningarna varje dag, nästan. Har medvetet missat fyra dagar - varav en gång var då jag körde BM - och tre andra dagar då jag kände att kroppen faktiskt behövde vila. Fick lite beröm faktiskt, för att jag lyssnade på kroppen :)
Sista veckan har varit lite si och så eftersom jag varit väldigt förkyld med feber och huvudvärk, men jag har försökt köra dem lite grann.
"Det ser bra ut", sa han efter att ha bänt och böjt och bett mig pressa hälen mitt hårdaste mot hans axel.
"Har du sprungit något?" frågade han.
"Nej! Jag fick ju inte."
"Bra."
Just där och då kände jag mig som Monica i Vänner: Duktig flicka som ivrigt sög i mig av berömmet.
"Är du sugen på att börja springa igen?" frågade han slutligen.
Om jag är?!
Jag får lov att börja springa igen, om jag tar det väldigt lugnt och inte springer mer än 2 km de första gångerna; lyssnar på kroppen ordentligt och inte ökar träningsmängden för snabbt.
Så mitt mål att klara milen igen (10 km den 10/10 lät ju så bra i våras!) ligger således på is tills vidare, men det känns okej. Bara jag blir hel igen och får en fungerande kropp.
Det är bara att gilla läget och fortsätta med rehab-övningarna. Om fem veckor ska jag på återbesök och då förväntar jag mig att jag får beröm igen! Och att jag inte behöver komma på fler besök.
I mitt fall har det inte hänt särskilt mycket. Jag har på dessa tre veckor som gått sedan förra besöket hos sjukgymnasten varit ute och promenerat två gånger och tränat BootyMove (rumpa & lår) en gång.
Men jag har kört rehab-övningarna varje dag, nästan. Har medvetet missat fyra dagar - varav en gång var då jag körde BM - och tre andra dagar då jag kände att kroppen faktiskt behövde vila. Fick lite beröm faktiskt, för att jag lyssnade på kroppen :)
Sista veckan har varit lite si och så eftersom jag varit väldigt förkyld med feber och huvudvärk, men jag har försökt köra dem lite grann.
"Det ser bra ut", sa han efter att ha bänt och böjt och bett mig pressa hälen mitt hårdaste mot hans axel.
"Har du sprungit något?" frågade han.
"Nej! Jag fick ju inte."
"Bra."
Just där och då kände jag mig som Monica i Vänner: Duktig flicka som ivrigt sög i mig av berömmet.
"Är du sugen på att börja springa igen?" frågade han slutligen.
Om jag är?!
Jag får lov att börja springa igen, om jag tar det väldigt lugnt och inte springer mer än 2 km de första gångerna; lyssnar på kroppen ordentligt och inte ökar träningsmängden för snabbt.
Så mitt mål att klara milen igen (10 km den 10/10 lät ju så bra i våras!) ligger således på is tills vidare, men det känns okej. Bara jag blir hel igen och får en fungerande kropp.
Det är bara att gilla läget och fortsätta med rehab-övningarna. Om fem veckor ska jag på återbesök och då förväntar jag mig att jag får beröm igen! Och att jag inte behöver komma på fler besök.
