Nedräkning

Om knappt fyra veckor ska jag åka till Spanien!! Själv. I två veckor ska jag vara ensam. Bara jag. Helt själv.

Flugit själv har jag gjort en hel del. Sist jag flög till Spanien glömde jag min dator i taxfreen ... som tur var skulle mina föräldrar komma ner och hälsa på några dagar senare och kunde åka och hämta datorn och ta med den ner till mig. (Kände mig väldigt vuxen och ansvarstagande den gången. Inte!) Den här gången ska jag inte glömma något!! (OBS!)

 

Känns lite läskigt faktiskt att klara mig själv där nere, men samtidigt väldigt spännande! Och kul och härligt och förhoppningsvis väldigt avkopplande och skönt. Men lite läskigt eftersom jag inte kan språket särskilt bra, och inte känner grannarna. De är inte jätteimponerade över att vi inte pratar spanska, och de verkar livrädda för att behöva prata engelska. Men med lite tur är vår algeriske granne där samtidigt. Han är väldigt trevlig och pratar flytande engelska. 

Jag kommer klara mig. Google translate finns och jag har kompisar som bor lite drygt 1,5 timme bort.

Det ska bli mycket tid åt att redigera manus har jag tänkt. Och så ska jag promenera. Och stretcha. Och dricka morgonkaffe på takterrassen. Kanske våga prata lite spanska med livs levande spanjorer! (Utan att få kramper i munnen som gör att jag bara får fram läten, vilket tyvärr är vanligt förekommande. Och komma ihåg att säga Por favor istället för Si'l vous plaît ...)

 

Mycket att tänka på. Mest förbereder jag mig för att kanske behöva möta stora, kolsvarta spindlar inomhus. Men jag hoppas jag slipper det!! En annan lite jobbig sak är mörkrädslan (pinsamt när man är 53 år att vara rädd för mörker) men jag hoppas att jag kommer vänja mig ganska snabbt.

 

Redigeringsrunda femtioelva

Jag hann knappt börja strukturera upp idéerna till det nya manuset förrän jag tröttnade på det. Lusten att skriva bara dog och jag hann nästan bestämma mig för att lägga drömmen på hyllan helt, när lusten att börja jobba med mitt riktiga manus igen infann sig.

Jag läste igenom lektörsutlåtandet igen och tog till mig ännu fler saker som jag inte tänkt på tidigare. Gestaltning tex. Vissa scener har jag i nuläget bara återberättat, och det är mycket roligare för läsaren att få vara med om det som händer än att få det återberättat.

Det negativa, som nästan slog undan benen på mig i våras, har jag börjat strunta helt i. Dock är jag fortfarande nyfiken på vad personen menar - men eftersom jag aldrig kommer få svar på det struntar jag i att grubbla mer. Tänker att det är en smaksak helt enkelt och lektören och jag har nog olika smak. Helt ok. 

Så jag är igång och redigerar igen! (Det ligger lite för mycket tid och pengar för att jag ska ge upp riktigt än.) Och jag har börjat återgå till att hitta det som är MITT skriftspråk.

Och med det har jag kanske jinxat allt. 

 

Nyttan med att skriva (av sig)

Jag tänkte skriva ett inlägg med rubriken: Motigt på alla plan just nu, för det är en sådan dag idag. Det skaver i själen (och kroppen eftersom hormoner motarbetar mig) och samtidigt som jag skrev det slog det mig att känslan skulle vara annorlunda när jag var klar med inlägget. 

Ibland räcker det alltså att skriva fyra ord för att man ska inse saker. Andra gånger behövs ett helt inlägg. Men nästan varje gång jag skriver av mig får jag en annan, inte sällan mycket bättre känsla efteråt. 

Det är som att jag får ur mig det som skaver och nya känslor får plats istället. Skrivkramp kan ibland försvinna och ersättas av nya idéer. Gillar det. Så om det dyker upp gnälliga inlägg i den här bloggen beror det oftast på att jag behöver frigöra plats i hjärnan och hjärtat för bättre infallsvinklar! 

 

PS. Nytt manus är under uppsegling nu. Och den här gången SKA jag vara strukturerad. Bara ska! 

 

Förkyld

 

Jag hann jobba två och en halv veckor innan förkylningen bröt ut. Det var väntat att jag skulle drabbas eftersom barnen jag jobbat med sista veckan har hostat och snörvlat och nyst rakt ut.

Så nu är jag liggande större delen av tiden. Lite orkar jag fundera kring manuset och har faktisk gått igenom några gamla kapitel som jag kan använda i det nya. Än så länge är lusten rätt stor att fortsätta skriva! Det är bra. Ska bara vila mig frisk först. 

(För första gången på evigheter tycker jag att det är ganska skönt att inte göra så mycket annat än att ta det lugnt och vila. Tror att det blev lite väl jobbigt senaste veckan ...) 

Nytt grepp

Fortsätter att ropa hej trots att jag inte är över bäcken.😅

Nu har jag nästan hela storyn klar för mig, åtminstone skelettet, och jag vet hur jag vill att det ska sluta. Har även en del idéer kring vad som ska hända längst vägen. Jag ska testa att göra en storyboard (tror jag det heter): Skriva scener, händelser och kapitel på post-it-lappar som kan flyttas runt. (Redan här känns det som onödigt mycket jobb, men det kanske underlättar? Jag vet inte - får pröva och se.)

Den här gången SKA jag bli bättre på att tänka efter lite mer. Jag ska fråga mig själv om de nya idéerna, som säkerligen kommer ploppa upp, är bra eller inte; är jag på rätt väg eller tappar jag tråden; är detta rimligt/intressant/relevant osv. 

Jag ska också bli bättre på att ta pauser oftare: Resa mig, går bort från datorn och köra lite rörlighet och stretch. Kroppen tar lätt stryk av att sitta, eller stå, vid datorn för länge.

Skrivbubblor är härliga men tyvärr är det lätt att köra på för hårt och tappa bort tiden. Och göra fel. 

 

Ropar hej!

Jag säger som min syster sa häromdagen: "Nu ropar vi hej!"

I vanliga fall brukar jag gardera mig. Ropar inte hej förrän jag är över bäcken. Och så vidare. Tar inte ut glädje för tidigt - är hellre glad bara en gång än att vara glad i förväg och sedan bli besviken.

Men den här gången ropar jag hej. Väl medveten om att jag kanske jinxar, men det får vara så: Jag har börjat skriva igen. 

Inte redigera, för det manuset vilar. (Här skulle jag kunna skriva en massa ält om stukat självförtroende och om ett tråkigt manus, men jag ska bespara er.)

Så för att bryta skrivkrampen, som inte tillför något bra till min skrivprocess, har jag börjat ett helt nytt manus.

Får se om det landar i något eller om det bara blir ännu ett påbörjat manus ... Men jag tänker att allt skrivande är bra, ur träningssynpunkt. Jag behöver skriva för att öva mig i skrivandets konst.

 

Ge upp och börja om?

Eftersom det tar emot lite för mycket just nu och manuset känns både tråkigt och intetsägande så har jag bestämt mig för att låta det ligga åt sidan ett tag och påbörja något nytt. (Oj, vilken jättelång mening det blev!)

Förhoppningsvis kommer lusten tillbaka att färdigställa manuset, för jag gillar verkligen personerna och historien. 

Men i nuläget kommer jag inte framåt och jag är trött på att slita mitt hår, våndas och tvivla. Jag KAN skriva, jag behöver bara utveckla mig. Träning och övning, träning och övning. Repetera!

 

Hur gör man, rent konkret?

Skrivkramp.

Gud vad jag velar och har mig. Vill jag skriva eller vill jag inte? Vill jag fortsätta med detta manus eller ett annat? Påbörja något helt nytt? Vet inte! Önskar att jag visste.

(Blablabla, osv.)

Nu redigerar jag igen och ställer mig frågan: Hur går jag tillväga i detta nu? HUR, rent konkret?! 

Behöver jag ha en överblick? Kanske ska skriva ner en lista på alla kapitel för att få som en mind map eller mind board, eller vad det heter. Kanske. Jag tror att jag behöver SE hela storyn för att förstå hur jag kan förbättra den.

Eller så är det ännu ett knep för att slippa ta tag i eländet. Vet inte. Vet ingenting nu för tiden. Sömnbrist och knas med hormonnivåerna underlättar inte tillvaron heller. Skit.

Skrivkramp - tillfälligt löst

Ni vet en riktigt besvärlig knut, som man bara inte kan få loss, hur mycket man än försöker? Till slut klipper man av snöret eller slänger allt. Lite så kände jag inför kapitlet som jag bara inte kunde få rätsida på. Jag tog bort det. Sparade det inte ens, utan slängde det.

Efter det har jag kunnat skriva lite nytt istället. Det krampar fortfarande men inte lika mycket.

Jag måste komma på varför det känns så motigt. Är det för att det faktiskt inte håller, eller tar jag texten, storyn och mig själv på för stort allvar? Jag vet inte! Har faktiskt ingen aning.

Tänker inte ge upp riktigt än men jag tänker inte heller stånga huvudet blodigt. (Fast man kanske måste stånga sig lite blodig?)  

 

Det är trögt

Jag får liksom inte tummen ur. Jag nojar över mitt skrivande, självförtroendet åker bergochdalbana - typ fritt fall just nu.

"Men du kan det här", säger maken. 

Och så tänker jag på allt fint beröm som jag faktiskt fått och fortfarande får. Ja, jag kanske kan skriva. Och förmodligen har jag större potential om jag bara tränar och övar och skriver mer. 

Varför inbillar jag mig att jag skulle vara färdigutvecklad efter ett par manus?! Jösses. Har inte jag varit elitidrottare?! Borde jag inte veta att träning är A och O för att utvecklas?! Jo! Herregud, vad jag vet det!

Så sluta genast grina, Agneta. Dra av dig offerkoftan. Kavla upp ärmarna. Spotta i nävarna. Sätt igång bara!

 

Måndag 4 augusti

Undrar om det var hösten som kom igår eller om vi kommer få se lite mer sensommarvärme ...? Jag är inte redo för höst ännu. VERKLIGEN INTE!

Igår plockade jag bort två kapitel ur manuset. De tillförde ingenting till berättelsen insåg jag efter att ha försökt redigera dem. Bort, bort!

Får se hur jag går vidare idag. Ska strax ta itu med att förstärka två ganska viktiga bifigurer som i dagsläget är lite för lika varandra. Känns varken lätt eller roligt, men jag får försöka. Det är lite för tidigt att ge upp redan nu. Berättelsen har nog ändå något som jag vill förmedla och jag har lagt ganska mycket tid (och även pengar) på manuset.

 

Bättre dag idag (åtminstone för stunden)

Sovit hyfsat gott i natt och vaknade ganska pigg. Gav mig ut på promenad/löppass, som kändes bra tack vare lånat schlatterband (hoppas knät håller med!). Jag fick hålla igen för att inte dra på för hårt, för jag vill inget hellre än att få ta ut mig riktigt ordentligt.

Vad gäller manuset har jag kanske kommit på hur jag ska göra. (Karaktärer ska förstärkas först och främst.) Jag ska ge det en chans till. Igår var jag nära att lägga ner projektet och påbörja något nytt. (Suck.)

Redigera, röja och stretcha står på dagens program.

  

Some kind of baksmälla

Den Enorma Tröttheten har lamslagit mig. Vill bara vila och sova. Jag klarar inte av att ha det för spännande längre, tydligen. 

Återkommer med lite uppdatering när jag är lite piggare. OM jag blir piggare. Känns som trött är det nya normala ... kul. Verkligen.

Behöver också älta mitt skrivande, känner jag. The never ending story, typ. 

Men först sova. 

 

Försöker landa

Yngsta dottern befinner sig i Sao Paolo, där hon ska plugga till strax innan jul. Äldsta håller som bäst på att packa inför kommande flytt (till egen lägenhet). Maken har varit (men kommer hem senare idag) i Småland. Och jag, jag har varit hemma och försökt landa och hitta mig själv ... 

Det var en fröjd att komma hem från Spanien. Huset var välstädat, gräsmattan jättefint klippt och krukväxterna hur välmående som helst! Underbart. 

Men det var lite stressigt, eller nervöst snarare, innan dottern kom iväg och innan vi hörde att allt gått bra ... att bagaget var med, att hon hittade till boendet, att allt klaffade och kändes bra ... Jag är en hönsmamma, ja! Kan inte hjälpa det.

Och nu kommer nästa sak att ta itu med: Äldsta dottern flyttar in i sin egna lägenhet. Hon ska flytta hemifrån. Äntligen! Att vara 26 år och bo hemma är ... sådär. Men hon har ju pluggat och då får man bo kvar hemma. 

Det kommer bli en ensam höst för mig. Tur att jag gillar att vara ensam. Men kommer jag gilla att vara ensam så himla mycket? Hoppas det. 

Men nu kommer som sagt maken hem i eftermiddag och han har en del mötesfria dagar, vilket betyder att jag kommer längta efter egentid och ensamhet. Det blir nog bra när jag väl landat i det nya. Behöver bara hitta mitt nya jag. Vad gillar jag att göra? Vad har jag för intressen nu för tiden? Vad tycker jag är roligt? Ingen aning.

 

Mot Sydamerika!

Tidigt i morse vinkade vi av yngsta dottern, och kramade om henne lite extra ... Nu är hon på väg till Brasilien för att plugga en termin på universitetet i Sao Paolo. Det är oerhört häftigt! Och lite konstigt och lite tomt.

Vi får, om inget oförutsett inträffar, inte träffa henne förrän i december igen, strax innan jul. Till dess hoppas jag att hon får en riktigt häftig, trevlig och härlig upplevelse.

 

Ett minne från Facebook ...

Igår dök det upp ett nio år gammalt inlägg på Facebook. Det var en väldigt trevlig recension av min roman. Det har dykt upp flera som minnen genom åren men just den här tog jag en skärmdump på, eftersom den innehöll värdefulla tips.

Personen skrev bland annat att han önskar att boken var längre så att han hade fått lära känna personerna lite mer.

Jag tar till mig det, för jag tror att jag har lite bråttom även i nuvarande manus. Det mesta stannar i mitt huvud istället för att komma ut i skrift och det är kanske lite synd. Jag vill att läsaren ska lära känna och tycka om mina karaktärer. (Men jag hatar tanken på att bli långrandig, då tröttnar man ju ... Gäller att hitta en bra balans. Hur gör man det?) 

Hittills den här ledigheten har jag läst ut två böcker och påbörjat min tredje. Den heter lustigt nog Tre, inser jag nu.

Och, jag är igång med att redigera igen, men jag slår inte på stora trumman riktigt ännu. Den där latmasken och krampen flåsar mig nämligen i nacken ...

 

Long time, no see

Det blev en lite längre paus än jag hade tänkt mig. Det blev jobb och sedan blev det ännu mer jobb. Bra eftersom semesterkassan behövde det, och jag behövde det för att kunna njuta mer av ledigheten. Nu är jag ledig och snart ska jag börja redigera manuset. Det var evigheter sedan jag gjorde det senast. Men så blir det ibland.

Apropå redigering och inte skriva så fick jag en idé igår ... eller insikt kanske man kan kalla det, som kan förbättra mitt manus (och hela skrivandet faktiskt). Av någon anledning kom jag att tänka på en barnbok som jag uppskattar väldigt mycket och allt som händer i den ... saker som påverkar - kanske inte resultatet, men väl läsupplevelsen. 

Får klura vidare och se om det går att anamma i mitt skrivande. 

Jag har skrivit det förut: Att inte skriva är en viktig del av skrivandet. Alltså att det är viktigt med pauser för att det undermedvetna får jobba lite. Saker faller på plats. 

Men viktigast är såklart att man skriver, annars blir det inte mycket till text.

 

Snart kanske ...

Jag har börjat känna lite lust att fortsätta redigera. Inte just för stunden, men det beror på förkylning och enorm trötthet. Men kanske sätter jag igång lite grann redan i helgen. Annars stundar sommarsemestern inom några veckor, och då ska jag sätta igång. För jag vill ju bli klar. Tror jag. Jo, det vore kul att bli klar.

 

Refusering

Ett av två förlag har hört av sig - med en standardrefusering. Kändes helt ok. Det var väntat och jag vet att jag inte riktigt håller måttet. Än. Man måste tro på sig själv. Ska redigera och förbättra innan jag skickar in igen. Eller ger ut själv. Eller gömmer i en låda.

 

Välbehövlig var ordet

Det är bra att ta paus från manus och skrivande ibland, för det händer ibland att det kommer idéer eller - som nu - att lusten att skriva/redigera återvänder. 

Idag är en ledig torsdag och snart är det helg, men jag är osäker på om det blir något manusarbete gjort. Vill inte. Har ingen lust. Men lusten att redigera igen har börjat smyga sig på lite smått och det gör mig glad! Vore ju trist om jag la drömmen på hyllan efter all tid och möda. Det är trots allt ett nästan helt färdigt manus jag jobbat fram. Och ett antal tusenlappar investerade i en lektör.

 

En välbehövlig paus

Paus från skrivandet pågår eftersom ett heltidsjobb kom in i bilden. Det är lite skönt. Nu "slipper" jag skriva (finns inte vare sig tid eller ork på vardagarna) och får samtidigt lite välkomna pengar inför semestern.

När skola och fritids stänger hoppas jag att skrivlusten har kommit tillbaka. 

Idag är det lördag efter en heltidsvecka (som dessutom varit lite rörig eftersom jag hoppat mellan olika avdelningar) och det är UNDERBART. Ska handla lite, kanske träna något - eventuellt vågar jag springa lite - och gå ut och äta med pappa och syrran. Det är vår present till honom. Får se om jag kanske öppnar manuset också, helt kravlöst (HA!?!)

Bryter ihop

Och snart ska jag komma igen.

Det känns motigt och tungt och nästan hopplöst just nu. Har faktiskt tänkt tanken att ge upp … Men jag är nog inte den enda som känner så. Jag är inte den enda som slitit med redigering.

Det är bara att bestämma sig, köra ett par redigeringsvändor till och hoppas på tur lite längre fram. 💪🏼

Redigerat

Bara gör det, sa jag till mig själv i morse. Med eftertryck. Att gå som katt kring het gröt ger inte ett färdigredigerat manus. Och jag vet ju vad det är som ska göras ... att det känns motigt är bara att acceptera.

Men skön känsla ändå att se att de flesta punkterna på listan faktiskt är strukna nu. Jag har redan åtgärdat en del. Det som återstår är de lite större grejerna, att mejsla fram tydligare personligheter och fixa en relation ...

Varför känns det så svårt? Vad är det som säger att jag inte kan lyckas? Jag måste bara göra det. Åtminstone försöka. I värsta fall misslyckas jag, men nästa gång jag testar kanske det går bättre? Jag får försöka tänka så. Att jag blir bättre.

Äntligen, idag

Vaknade och bestämde mig för att idag skulle jag redigera igen. Jag har listat vilka saker som ska åtgärdas. Förslag till ändringar från lektören, och jag tycker att alla synpunkter var riktigt bra. Såklart, hon (jag tror att det är en hon) är etablerad författare med flera utgivna romaner. Jag vore dum om jag inte lyssnade på ett proffs. 

I morgon är jag ledig! Då tänker jag fortsätta beta av punkterna. En efter en. När de är gjorda återstår att förbättra resten, utifrån eget huvud. Det blir lite svårare ...

Just nu känns redigering tungt och jobbigt. Men jag lär mig säkert en del på det. Hoppas jag.

 

Lektörsutlåtande

 

Ledig onsdag, fint väder & ett lektörsutlåtande.

Det blev en andra frukost i uterummet medan jag läste utlåtandet en andra gång. Det innehåller massor av konkreta tips som jag suger åt mig. Dock infinner sig inte skrivlusten. Jag är mest trött, men det kommer gå över. (Det är nog vanlig hederlig prestationsångest bara.)

 

Nytt manus nya funderingar

Nu skriver jag på Manus 3 igen. Det jag påbörjade senvåren 2024 medan Manus 2 vilade.

Det kändes kul och bra att skriva, och det kändes kul och bra när jag läste igenom det för några veckor sedan. Jag var taggad att sätta igång.

Nu: motsatsen till taggad. Vet hur handlingen ska utveckla sig lite längre fram men kan inte ta mig dit. Fattar inte varför.

Behöver jag läsa igenom mina 20' ord för att få en känsla eller ska jag bara fortsätta skriva mina framtida scener? Allt kan ju ändå rättas till vid redigeringen. Risken med att läsa igenom är att jag börjar pilla och ändra, och det vill jag inte.

Önskar ibland att jag hade någon som kände mig och min skrivprocess så himla väl, som kunde säga precis hur jag ska göra i varje situation. Nu är jag ensam och får klara mig själv. 

Visst, jag kan pröva mig fram tills jag hittar mitt sätt ... men tiden går ju!!!

 

Lite stiltje i skrivandet

Vill inte kalla det skrivkramp, för det är inte helt låst, men det går på sparlåga just nu. Känns lite svårt. 

Men jag tror att det handlar om att hjärnan behöver lite ledigt. Den har varit inställd på att handla om X, Y och NN i flera månader nu, och plötsligt ska det vara en Frida, David och Kerstin istället (arbetsnamn).

Jag tycker nog att jag är värd lite ledighet. Ett par dagar, sedan ska jag sätta igång igen.

 

Lektörsläsning beställd

Bestämde mig i helgen för att köpa en lektörsläsning och i måndags skickade jag iväg manuset ... 

Igår fick jag fakturan och ett mail som talade om att manuset är skickat till en lektör. Hurra och hjälp!!!

Jag UTGÅR från att personen börjar läsa mitt manus redan idag. First thing efter morgonkaffet! 😃 

Hoppas hoppas hoppas att jag får massor av konkreta tips på förbättringar! Gärna en del beröm också, för det behöver jag. 

Nu återstår några veckor av väntan. Inte direkt min favoritsysselsättning ... så jag får fokusera på manus 3 istället.

 

Och nu då ...?

Att mitt manus skulle ta sig igenom nålsögat ser jag som en omöjlighet ... Det behöver bli proffsläst och omarbetat först. Jag känner att jag har mycket kvar att lära innan jag är utgivningsbar. 

Men jag har ändå skickat till två förlag. Bara för att. Man vet ju faktiskt inte. Någon kanske läser och tänker att det kanske kan finnas en tillstymmelse till potential ... Plötsligt händer det och så vidare.

Jag har också bestämt mig för att köpa en lektörsläsning. Det kostar några tusen men det får det vara värt. Det känns både spännande och läskigt. Någon ska läsa och ha synpunkter. På det JAG har skrivit. (Hjälp! Tänk om personen tycker att jag är värdelös ...)

 

Och DÄR satte jag punkt!

Nu är manuset klart! Jag är färdig!

Jag är faktiskt färdig ... så många månader som jag slitit med detta. Så många gånger jag har våndats och tvivlat på min förmåga. 

Nu är jag klar och jag hoppas innerligt att jag inte vaknar i natt och inser att jag glömt eller missat något väsentligt.

Nu återstår att välja ut några förlag att skicka manuset till. Därefter ska jag bestämma mig för hybrid- eller egenutgivning, för det är där jag tror att jag kommer landa. Att ett traditionellt förlag skulle vilja ge ut mig håller jag för osannolikt. Konkurrensen är för stor och jag är inte tillräckligt duktig ännu. (Men jag hoppas att jag kan bli.)

 

Där kom det, tvivlet

Efter att jag skrev förra inlägget (klistrar in det längst ner) blev jag nervös. Tänk om jag har missat något väsentligt ...? Läsarna kanske inte alls gör samma tolkning som jag, och får en konstig läsupplevelse istället för en trevlig. 

Tänk om jag har missuppfattat skrivkonsten helt? Allt jag skriver kanske är obegripligt. Eller ännu värre, långtråkigt. 

Jättejobbig känsla. Prestationsångest? Men vem är jag att tro att just jag skulle kunna lyckas som författare? Vem tror jag att jag är?! Vem är jag?

(Jag är hungrig, jag behöver äta. Jag börjar där så får vi se hur det känns.)

 

Förra inlägget:

 

Kanske jinxar jag genom att skriva det här inlägget men det måste skrivas:

Jag är snart klar!

I detta nu återstår ca 5500 ord (23 450 resp 28 500 tecken) att redigera, samt utöka och fylla på ... sedan är jag klar! KLAR!!?! (Slutet är ännu inte helt färdigt men jag hoppas - gaaaaah - att det löser sig av sig självt. Typ.

Om man nu kan bli klar? Det finns alltid ord att byta ut, ordföljd att kasta om, eller annat att ändra. Men jag får bestämma mig för att nu är det så färdigt som jag kan göra det.

Efter det ska jag bestämma mig för hur jag vill ge ut det. Vågar jag ens hoppas på traditionellt förlag? (Ja, det kostar inget att skicka till dem.) Annars står det mellan hybridförlag (dyrt) eller ge ut själv (svårt, krångligt - men kanske kul och spännande). 

Men ok, jag har som sagt drygt 5500 ord att gå igenom, några tusen att skriva till. Därefter kan jag börja fundera på nästa steg. 

Fast först av allt, en välbehövlig paus från datorn. Lunch och trädgårdsarbete! Blå himmel, sval (iskall) vind och ljusgröna små blad. Underbar fredag!

 

Snart ... snart ... snart!!

Kanske jinxar jag genom att skriva det här inlägget men det måste skrivas:

Jag är snart klar!

I detta nu återstår ca 5500 ord (23 450 resp 28 500 tecken) att redigera, samt utöka och fylla på ... sedan är jag klar! KLAR!!?! (Slutet är ännu inte helt färdigt men jag hoppas - gaaaaah - att det löser sig av sig självt. Typ.

Om man nu kan bli klar? Det finns alltid ord att byta ut, ordföljd att kasta om, eller annat att ändra. Men jag får bestämma mig för att nu är det så färdigt som jag kan göra det.

Efter det ska jag bestämma mig för hur jag vill ge ut det. Vågar jag ens hoppas på traditionellt förlag? (Ja, det kostar inget att skicka till dem.) Annars står det mellan hybridförlag (dyrt) eller ge ut själv (svårt, krångligt - men kanske kul och spännande). 

Men ok, jag har som sagt drygt 5500 ord att gå igenom, några tusen att skriva till. Därefter kan jag börja fundera på nästa steg. 

Fast först av allt, en välbehövlig paus från datorn. Lunch och trädgårdsarbete! Blå himmel, sval (iskall) vind och ljusgröna små blad. Underbar fredag!

 

Det går framåt

Idag fick jag en ledig dag och den ägnades åt att redigera manus, och sedan ligga på soffan och läsa innan det var dags att hämta brorson från dagis.

Flera gånger både igår och idag har det känts överraskande roligt att redigera (och manuset har känts förvånansvärt bra, om jag får lov att säga det själv). Kanske är det ett önsketänkande bara. Eller en affirmation för att peppa mig själv. Men hellre det än att det känns tråkigt och segt.

Behöver dock inte betyda att andra tycker om det. Men det hoppas jag! 

Behöver reservera mig för att jag kommer tappa skrivlusten och hoppet när jag närmar mig slutet. Där är det inte helt bra än, inte riktigt färdigt heller, så jag kommer att behöva tänka till ... Men jag hoppas att det löser sig. Ibland ser man slutet på en berättelse när man minst anar det.

En del arbete återstår alltså innan jag är klar, men jag närmar mig och det känns väldigt bra. Åtminstone just nu.

 

Redigeringsvända 5

Det är en högre siffra än fem egentligen, men de första omgångarna har jag inte skrivit upp. Hade varit kul om jag hade gjort åtminstone en notering om hur många gånger jag redigerat.

Hur som helst. Det gick sådär att hålla mig från att peta och ändra i manuset. Med sådär menar jag jättedåligt.

Jag började på sidan 50 men jag började direkt med att fylla på, ändra och radera i manuset. Inte i ett separat dokument eller på papper vid sidan om, som jag hade planerat att göra. Men det får vara så. Den här omgången gör jag så här. Så får vi se. Om jag någonsin blir klar.

Men nu ska det sovas.

 

Dags för nya tag nu!

Manuset har fått vila lite. Nästan 14 dagar. Jag har dels skrivit annat under tiden, dels njutit av lediga dagar i Spanien. (Och genomlevt en dunderförkylning, som ändå - sett i backspegeln - gick över ganska fort, tack och lov.)

Nu är det alltså dags att läsa igenom det.

Och då är frågorna många ...

Börja vid sidan femtio eller vid ca hälften? Jag tror att det är andra halvan av boken som behöver mest arbete, det är ganska tunna kapitel där. De första femtio sidorna är hyfsat välskrivna. Åtminstone är de redigerade flest gånger.

Ska jag läsa igenom en gång, utan att notera saker eller ska jag skriva ner saker direkt när jag hittar dem? Jag tänker inte tillåta mig att ändra direkt i manuset, utan i ett block eller ett annat dokument. Annars kommer jag fastna i detaljer i all evighet.

Kanske läsa igenom först för att se om vissa saker får svar i ett senare kapitel? Annars finns risk för dubbelarbete ... been there, done that. Slösat massa tid.

Just nu känns det som att jag aldrig kommer att bli klar. Tung känsla. Men en sak är väldigt säker: Jag kommer ALDRIG bli färdig om jag inte sätter igång.

 

Fortfarande stiltje på alla plan

Återhämtning pågår. Jag har semester. Vilar både kropp och själ.

Men snart ska jag köra igång igen. Träna, yoga och skriva.

Tänker börja med en lite raskare promenad idag än tidigare dagar. Men återhållsam sådan. Jag har trots allt varit dödligt förkyld (mild överdrift). 

Ska också stretcha väl valda kroppsdelar: Har fått tips om att fokusera på framsida lår, höftböjare och insida lår, samt aktivera baksida lår.

Därefter ska det städas, stängas igen, sägas hejdå och resas hem.

Men först lite mer kaffe och Den stora älgvandringen.

Lite skrivarfunderingar

Lyckan att må bra igen! 

Nu gäller det bara att fortsätta ta det lite lugnt, trots att jag är taggad att köra igång, järnet, för att hinna ikapp allt jag missat!!! Såå lätt att jag tar ut mig i onödan, tyvärr.

Jag låter det gå någon dag till innan jag ägnar mig åt manuset. Vilket av dem det nu blir. Har ju Manuset (som vilar) och det nya (som började skrivas i somras och som jag återupptog häromveckan).

Behöver komma på om det behöver ytterligare vila och jag ska skriva vidare på det nya, eller om jag ska ge mig i kast med att redigera. Jag vet inte!

Får fundera på det ett tag till. Under tiden hänger jag lite tvätt och njuter av finvädret.

 

Äntligen ljusning i förkylningsmörkret!

Idag vaknade jag efter en lång natts sömn (nästan tio timmar, minus några kortare vakenstunder) och mådde bra! Visst, snuvig och lite hostig fortfarande, och skulle inte orka med något som helst pulshöjande - men ändå! Vilken fröjd att känna sig levande igen. Tack livet!

Och precis i detta nu tittade solen fram mellan mörka regnmoln. Det kan bli en bra dag idag.

Gnäll och kanske lite annat

Det var ett j***a tjat om förkylning, tänker ni. Det är ju inte som att jag är dödssjuk. Det bara känns så.

Hur som helst. Det går upp och ner, fram och tillbaka - ibland mår jag ganska bra, nästa stund känner jag mig febrig och jättesjuk. Ja, jag är OTÅLIG. Jo, jag försöker ta det lugnt (orkar inte annat).

I natt sov jag sådär igen. Tror att det beror på att jag inte kunde motstå två goda (oemotståndliga) bakverk. Fulla av vetemjöl förstås. Måste avhålla mig, för då sover jag bättre.

Det går åt rätt håll, även om det går väldigt långsamt.

När jag är fullt frisk ska jag ta tag i mig själv igen. Äta bra, röra på mig, träna styrka.

Och komma igång med skrivandet igen. Det ligger i vila just nu. Hjärnan orkar inte formulera något, men jag tror att det är bra. Att stundtals låta bli att skriva är också viktigt. Det är då idéerna kan jobba i det undermedvetna. Under tiden som jag tillfrisknar passar jag på att läsa. Det sägs vara superviktigt för en aspirerande författare.

I skrivande stund känns tillvaron ganska hoppfull. Kanske kommer även denna förkylning att gå över?! Hoppas det.

 

Jag kan ha jinxat

Ett tag kändes förkylningen som att den var på bättringsvägen. Men ack vad jag bedrog mig!

Finns inte en chans att jag kommer orka utanför dörren, inte ens några meter. Duscha ska vi bara inte prata om. Bara tanken på vattendroppar mot huden gör mig gråtfärdig.

Tur jag har en peppande tröstande make. "Det är många som är riktigt förkylda nu, några har varit dåliga i två veckor." Klenaste trösten i världshistorien.

Inte en chans att jag står ut många timmar till.

 

(Hoppfull) rapport från sjukstugan

Inatt sov jag i eget rum, för att maken skulle slippa sova intill en äcklig bakteriehärd och för att bakteriehärden själv skulle få sova i tystnad. Sömnen blev betydligt bättre än natten innan. Tack och lov.

Idag känner jag mig pyttelite piggare än igår, men är fortfarande dödstrött, genomförkyld och jätteirriterad över att ha blivit dålig.

Jag hatar att inte ha ork till saker jag vill och behöver göra. Hatar! Har noll tålamod när det gäller förkylningar och allehanda värk. Noll. Och det bästa man kan göra när man är förkyld är att vila. Jag har varken lust eller tid att vila mer. Jag har ett manus att skriva och ett annat att redigera. Låt mig bli frisk! Nu!

 

Ännu mer förkylningsgnäll

Det var INTE så här jag skulle vakna upp på min semester / mitt påsklov. Inte. 

Jag ville vara frisk, hyfsat pigg (så gott det går i det här jäkla hormonkaoset) och ha ork att fixa med växter, ta promenader, komma igång med styrketräng efter mina "skador" ... och inte minst skriva!!

Jag vet att det kunde varit oändligt mycket värre. En förkylning går över (även om det inte känns så just nu) och snart är den glömd. Men innan den går över är det nästan outhärdligt. Huvudvärk, rinnande näsa, kliande svalg, svidande hals och en enorm trötthetskänsla som genomsyrar hela kroppen, själen och nästan hela universum.

 

Förkylningen är ett faktum

Jag hoppades att det var högst tillfälligt, men det var det inte. Halsontet är lite värre idag och jag snyter mig och snyter mig och snyter mig. Dessutom har jag rejält lock för ena örat.

Tur i oturen otur i oturen, snarare så har jag påsklov ... Kanske lika bra att det drabbar mig när jag ändå inte skulle tjänat några pengar. 

Kunde varit betydligt mycket värre också, man får vara glad så länge det inte är det. Kan ju vakna med feber i morgon och ännu ondare hals - hoppas inte.

Väldigt onödigt

Inatt vaknade jag och låg vaken länge ... Ena dottern hostade och jag fick gå upp och säga till henne att ta hostmedicin. Kände att det gjorde ont i ena sidan av halsen, men hoppades att det skulle vara borta när jag väl somnade om och sedan vaknade.

Det var inte borta. Tvärtom. Nu i sällskap av huvudvärk och frysningar.

Inte alls vad jag vill ha eller behöver just nu. Inte alls.

Nygammalt manus

Började läsa manus jag skrev i fjol, medan nuvarande manus vilade. Blev överraskad över hur bra jag tyckte att det var. 

Fortsättning följer.

 

Vila

Jag ska låta manuset vila någon vecka innan jag läser igenom det igen för att se vad som behöver utökas, förklaras eller strykas/ändras.

Motvilligt.

Vill bara vara klar, men vill också känna att jag gjort precis allt jag kunnat, och det känner jag inte just nu. Jag kan göra lite till.

Medan manuset vilar ska jag ta mig an nästa manus. Det blir ett som jag påbörjade när nuvarande manus vilade förra gången.

Kanske passar jag på att läsa lite också. Och skolar om tomater och paprikor. Och börjar härda mina änglatrumpeter ...

Älskar årstiden vi har nu!

 

Två surdegar kvar

Det återstår en eller kanske två saker att åtgärda innan jag sätter punkt och bestämmer att manuset är färdigt. Så färdigt som jag kan göra det utan hjälp. 

Det ena är en scen som ska berättas istället för att gestaltas. Det andra är ett kapitel som kanske behöver förlängas. Det kan hända att jag inte förlänger ... eller avvaktar. En redaktör ska väl ha lite saker att tycka till om också? Eller? Såklart.

 

Uppdaterat: 

Blev inte helt nöjd ... kände starkt att det fanns saker som behövde läggas till ... och jag hittade dessutom ett dokument med saker som jag klippt ur, som var fullt användbara.

Så, en vända till alltså. Men den blir inte ikväll. Kanske (förhoppningsvis) imorgon. Men först sova. 

 

Sista rycket, igen

Det är frustrerande att känna att manuset borde bli bättre, men inte veta hur jag ska bära mig åt. 

Om jag skriver ett par manus till kommer min förmåga att vara betydligt bättre än den är idag. Men det hjälper ju inte nuvarande manus.

Hur vet jag om jag berättar för lite eller för mycket? Om jag går för fort fram eller för långsamt? Det vet jag inte och det är jättejobbigt!

Jag får kanske se det här manuset som läromanus. Får kanske nöja mig snart, för ur frustration kommer inte särskilt mycket bra saker.

 

Sista fredagen i mars

Idag ska de äntligen ta stygnen. Inte för att jag gått särskilt länge med dem, men den här veckan har känts lååång. Längtar efter att bli av med förbandet och slippa den kliande plasten. Vill även veta att det ser bra ut. Bra som i fint läkt, inte hur det ser ut, för det spelar ingen roll. Det kommer endast att synas när jag har bikini. (Jag tycker dessutom att det är lite coolt med ärr.)

I em ska jag jobba. Tre veckor kvar i butiken, därefter blir det strödagar - hoppas jag - vill inte släppa den helt. Blandade känslor. Älskar butiken och min arbetsgivare. På vilka andra jobb har jag fått så mycket tacksamhet för min insats?! Igår fick jag SMS där hon tackade för att jag hade rengjort montern så fint. Måste komma ihåg att säga hur mycket jag uppskattar det.

 

Efter påsklovet hoppas jag bli bokad fler dagar i skolan. Fler timmar och bättre timlön kommer göra skillnad i plånboken (och i nervsystemet). 

 

Men innan dess ska det firas pappa som fyller 80, det ska jobbas en heldag i butiken (lång dag, men det är en fredag så det går an) och provpackas inför kommande Spanien-resa. Fullt upp alltså!

 

Balans och avsaknad av balans

Jag skulle kunna skriva en kortare novell om tillvaron och behovet av, liksom avsaknaden av, balans. Men låter bli. Sammanfattar det med att jag behöver bli bättre på att få bra balans. Jobb, träning, avkoppling.

Ikväll fick jag ÄNTLIGEN tummen ur och körde ett yinyoga-pass. Visserligen kör jag ganska ofta lite stretch och rörlighet. Ibland blir det flera morgnar i veckan. Ett tag gjorde jag det varje morgon. Men riktigt så duktig är jag inte längre. 

Borde bli bättre. Borde bli bättre på rätt mycket. Är det något jag är riktigt bra på? Eller ens ganska bra på? Eller ens lite bra på? Skulle väl vara att slarva med mig själv, att klaga på mig själv och att vakna alldeles för tidigt då.

Men ibland får det vara så. Det lite halvkassa får vara tillräckligt. Killräckligt. 80/20. Jag duger.

Ha! Nä ...

Igår behövde jag ha en lugn dag. Att bli skuren i tog mer på mina mentala krafter än jag kunde föreställa mig. Blev helt förvirrad och glömde bort att jag beställt ett paket som jag vägrade ta emot, men som jag sedan kom på att jag visst skulle ha ... men då var det för sent. Stresspåslaget var inte nådigt. Jag som redan var lite i 'chock' och väldigt skör.

Dumt och klantigt, men så blev det. Därför lät jag mig själv läsa i flera timmar. Behövde även lite inspiration av en duktig författare. En enda natt, av Simona Ahrnstedt. Men jag uppslukades helt och sträckläste, trots att jag läst boken förut och visste hur den slutade.

Hoppas att jag lärde mig lite av hennes sätt att hantera skrivandet. 

I morse vaknade jag med lite lätt stukat självförtroende. Kände att jag aldrig kommer bli lika duktig. 

Insåg också att mitt manus har inte ens fått ett någorlunda vettigt slut. Motigt nu.

Ett ryck igen då

Det har blivit en del tidiga morgnar den här veckan. Vaknat redan vid 04:15 ... men vanligast att jag sover en timme längre. Då har jag hunnit med att redigera lite. Känns bra att ta tillvara tiden.

I morse sov jag ända till 06:30 vilket är sovmorgon i min värld! Passar bra en ledig lördag.

Igår morse tog jag bort ett födelsemärke (basalcellscancer). Var på VC förra fredagen och visade upp, fick tid igår, och på fredag nästa vecka ska stygnen tas bort. Snabba ryck. Sedan ska jag vänta en månad innan jag får veta vad analysen säger. Jag hoppas att den säger att allt är borta! 🙏🏼 

Nu blir det redigering igen. Sista rycket! (Inte det allra sista men något av de sista ... hoppas jag.)

Kanske provpacka inför Spanienresan också, det kan aldrig göras för tidigt.

 

Det fortsätter att ta sig

Andra halvan, som jag fastnade i, och fick skrivkamp av, har nu gåtts igenom ännu en gång, och förhoppningsvis är den snart tillräckligt bra för att duga. 

Jag hörde i en podd att ett manus inte behöver vara helt perfekt. Jag vet ärligt talat inte om jag har förmågan att göra det så mycket bättre än vad det är nu. Behöver skriva och redigera fler manus för att kunna behärska skrivkonsten. 

Det som återstår nu är att utöka vissa kapitel med mer information, skriva några helt nya kapitel och kolla upp några lösa trådar. Och lite annat fix. Men inget stort. Kanske att de helt nya kapitlen är lite kniviga, men de behöver inte vara långa. De är mest med för att läsaren ska få lära känna personerna lite bättre.

Trodde att jag skulle känna mig mer nöjd än jag gör. För någon vecka sedan, eller två, gick jag omkring och njöt av att snart vara klar med mitt manus! Wow, liksom. Men nu, när jag är ännu närmre, är jag nästan blasé. Kanske är jag trött (jag är dödstrött), kanske har jag prestationsångest (ja, det har jag).

Snart blir det sova, för att vakna med piggare sinne i morgon. Kanske blir jag bokad på jobb (hoppas!), kanske blir jag ledig (hoppas!) ... Om jag är hemma ska jag jobba som fan med manuset. Vill bli klar!

Jag är ganska snart klar! Herregud! Snart klar.

Det tar sig ...

... men väldigt långsamt.

Igår kom jag äntligen igenom hela manuset, åtminstone vad gäller att skriva ner alla kapitel i ett block. Något jag började med för  ... evigheter sedan. Fick tvinga mig själv Att Bara Skriva Ner Kapitlen, och inte hålla på att pilla och ändra i texten.

Till slut fick jag ner alla, men f*n vet om jag har särskilt stor nytta av det i nuläget. Måste skriva ner dem igen och notera lite mer detaljerat vad kapitlen handlar om - för att få koll. 

Men det får göras en annan dag. Jag har en hel del saker som måste åtgärdas först. För att de känns roliga!

Just nu känns manusarbetet både bra och dåligt, roligt och tråkigt, inspirerande och mördande. En aning frustrerande. Trött är jag också. Så in i märgen trött. Och då har jag ändå sovit middag idag. Jag behöver vår. Och bli klar med manuset. Så trött på eländet nu.

 

Ska bara ...

Redigering pågår och det går framåt. Vissa stunder känns det roligt och bra, andra stunder känns det motigt och värdelöst.

Jobbigast just nu är att jag har en massa 'ska bara' att göra. Jag hoppar lite fram och tillbaka för att skriva in saker som ska förklaras eller få sin upplösning, och då glömmer bort vad det var jag höll på med!

Det är såå många gånger som jag kommer på mig själv med att inte ha en aning om vad det är jag åtgärdar. (?!) Måste bli bättre på att skriva ner vad tanken är innan jag förflyttar mig i manuset. Men oftast glömmer jag det. Ska ju bara, lite snabbt ...

Och om någon orkar läsa om tankarna

Ena stunden tänker jag: Nu färdigställer jag eländet och skickar in.

Nästa stund: Klart att jag kommer göra vad som krävs för att det ska bli så bra som möjligt. Alltså läsa igenom och förbättra, om och om igen.

Som om jag vet vad som krävs av mig? Hur vet jag hur jag ska göra för att det ska bli rätt och bra? Har ingen aning. Bortsett från att läsa igenom och göra vad jag tror ska göras. Jag behöver en redaktör. Jag behöver mer tålamod och jag behöver lite bättre självförtroende. 

Men ibland tror jag på mig själv. Vissa dagar är jag övertygad om att jag kan lyckas. Jag menar kan NN, X och Y lyckas bli utgivna, då kan jag det också!

Men jag behöver bli klar.

Vill bara bli klar

Det enda jag vill just nu är att bli klar. Är så trött på att redigera och våndas och undra om jag valt rätt bana i livet samt tvivla på mig själv och min förmåga. 

Jag har haft roligare dagar.

Samtidigt är det en skön känsla att vara nästan klar. Har ingen aning hur nära det där "nästan" är men det får visa sig. Orkar inte annat än tro att jag nästan är färdig. Hurra för det!

 

Tappar fokus ibland

Hälsa och träning är grunden till allt - får inte slarvas med. Åtminstone inte för mycket. 

• Skrivandet:    

Redigera klart manuset.

• Fatta beslut om det ska ges ut själv eller via hybridförlag. Är det lönt att ens försöka hoppas på ett riktigt förlag? Chansen är nog mindre än minimal. Men om vissa andra kan, kan väl jag?! 

  • Skriv de andra projekten. 
  • Fortsätt med manus "Västkusten".  
  • Ge ev manus "Grannarna" en ny chans - överväg åtminstone.

   

  Det blev jättekonstigt med punkterna här, och jag har lagt orimligt lång tid på att få till just det här inlägget. Något som är väldigt talande för mig, tyvärr - och anledningen till varför jag sällan blir klar med något. Jag lägger ju fokus på fel saker!! Är det något fel på mig eller är jag undermedvetet livrädd för att ro något i land? Därom tvista de lärde inte.

   

Och nu kommer tvivlen

Har jag lyckats göra personerna intressanta? Är storyn läsvärd och underhållande, eller är den tråkig? 

Finns det för många oklarheter? Spretar det för mycket? Är det för tunt? Förstår man den röda tråden? Finns det ens någon röd tråd? Finns det för många lösa trådar? Går jag för fort fram? Går jag för långsamt fram? 

Kan jag skriva? Vill jag skriva? Borde jag ta tag i mitt liv och skaffa mig ett riktigt jobb? Vad vill jag? 

Vågar kanske börja ana ljuset i tunneln

Igår blev jag klar med den hittills motigaste redigeringsvändan. Eller "klar" är kanske mer rättvisande. 

 

Det återstår fortfarande massor av frågetecken att räta ut, nya scener som behöver skrivas och kapitel som måste ändras. Dessutom har berättelsen inget riktigt slut ännu.

Men att jag lyckades ta mig igenom den där knuten som vid varje genomläsning gett mig rejäl skrivkramp känns bra. (Tills det dyker upp en ny knut.) 

 

Och jag vågar kanske, kanske tro - eller snarare hoppas - att jag är helt klar innan sommaren.

Kämpar på för fullt

Den här veckan har det inte blivit något jobb på skolan (är alla friska och utvilade efter lovet?!) så jag har lagt många timmar på att redigera (!!) istället. Och tagit promenad varje dag, min nya vana trogen.

Jag har, hör och häpna, lyckats lösa en av de jobbiga "knutar" som tidigare orsakade svår skrivkramp ... SKÖNT! Så obeskrivligt skönt.

Det kan dock finnas några kvar att ta itu med, men det känns så himla bra att ha tagit mig förbi just den här rotvältan, utan att vilja ge upp. Nu är siktet inställt på att faktiskt lyckas (orka) bli klar.

Ropar såklart inte hej än, för allt kan hända. Precis allt. Men för stunden känns det bra och roligt.

 

Redigeringsfunderingar

Det går framåt, det gör det, men ibland känns det också som att det går väldigt mycket åt fel håll. Dokumentet med allt jag ska kolla är snart längre än själva manuset överdrift och jag vet inte i vilken ände jag ska börja bortförklaring. 

Det värsta är att jag nästan glömt bort vad det är jag fokuserar på i den här redigeringsvändan sanning, tyvärr.

Det är svårt. Jättesvårt. Vad är rätt och vad är fel? Tur att det åtminstone är kul. Men jag undrar fortfarande om jag någonsin kommer att bli klar (läs: nöjd).

LIte vardagsreflektion

I onsdags eftermiddag försvann äntligen huvudvärken och jag sov gott hela natten mot torsdag. Vaknade 05:02 och hade sovit klart men det får man ta.

Igår var en ledig dag eftersom jag tog bort tillgängligheten ... kunde slappna av och veta att jag inte behövde gå upp och vara beredd. Dock lekte jag med tanken att göra mig tillgänglig när jag ändå vaknade tidigt.

Det blev en hel del redigerat igår. Det blev även 22 minuter styrketräning och en halvtimmes snabb promenad. Skönt! Så tacksam att slippa huvudvärken.

I eftermiddag ska jag jobba i butiken igen men innan dess ska jag nog hinna redigera lite, kanske städa lite inför helgen och hinna med någon form av träning (PW/löpning eller ben blir det idag). 

Men först mer kaffe och njuta av att starta den här soliga fredagen i  l å n g s a m t  tempo.

 

Varning för tråkigt inlägg

I måndags vaknade jag utan huvudvärk och var så lycklig och glad! Redigerade, tvättade, städade. Redigerade lite till och ännu lite mer. En bra dag. Tills kvällen kom, då kom värken tillbaka. Eller om det var ny värk. Ont hade jag och den höll i sig under tisdagen också. Inte mycket, inte jättebesvärande, men ganska irriterande - och jag vågade inte träna, som jag hade tänkt och behövt.

Hela natten mot idag sov jag dåligt. Vaknade vid 00.30 och trodde att klockan var ca 05 ... Vaknade flera gånger efter det ... orolig sömn. Jobbigt. Och med huvudvärk.

Vid 05 tog jag en Alvedon (1'mg). Släppte inte. Vid ca 10 tog jag en Treo. Släppte inte. Vid 13:45 gick jag till jobbet. Kände mig bättre men var fruktansvärt trött och kände mig tung, som alltid när jag haft ont ett tag och tagit medicin. Inte på humör. Inte alls.

Som tur var var det lugnt i butiken och efter någon timme kändes huvudet bättre. Så himla skönt! Snart ska jag lägga mig och jag HOPPAS INNERLIGT att huvudvärken är över för den här gången. Det får vara måtta på eländet. Jag har ett manus att redigera. Och ett liv att försöka leva.

 

Helgen kom till slut - med huvudvärk

Inte jättesmart att gå från halvtid till heltid på bara en vecka. Inte heller att slarva med vad jag stoppar i mig (gluten framför allt). Kanske även druckit lite för lite vatten. 

Nu blir det till att skärpa mig igen. Ska bli spännande att se hur framför allt handlederna känns, den högra ömmar som bara den just nu. Tillfällighet?  

Får se hur mycket redigering jag orkar göra ... eller om det blir en bortslösad dag på soffan. Men i så fall ska jag kalla det vilodag, och sådana behövs ibland. I morgon kommer en ny vecka.

 

Bara ... massor av jobb

Jag har jobbat varje dag den här veckan. Och det är inte slut än!

Ska väl inte klaga, finns de som har det värre, men lite trött måste jag få säga att jag är. Ovan vid att jobba långa dagar och dessutom varje dag den här veckan. Igår blev det visserligen bara fyra timmar men veckans tre första dagar var intensiva (långa och rätt stressiga).

I morgon blir det att hålla igång butiken och när jag stänger får jag äntligen efterlängtad helg. Då ska jag förhoppningsvis orka redigera. Kanske sova lite middag först ... 

Är helt slut nu. Lite ny på jobbet-trötthet fortfarande. Men kul att ha att göra. Men det är skriva jag vill göra.

 

Dubbla scener och kapitel (GAAAH!)

Har nu hittat minst två kapitel/scener som förekommer två gånger. Såå tröttsamt! 

Hur är det möjligt? 

Antagligen har jag mellan redigeringsvändorna glömt bort att jag redan har skrivit en liknande scen, och skrivit den på nytt. (Men hur kan man glömma? Känner mig rätt korkad faktiskt.)

Fast det är nog så att jag går in i skrivandet och missar den större bilden. Annars vet jag inte vad det beror på.

Kanske dags att lägga den här fåniga författardrömmen på hyllan. Den var nog inget för mig.

 

Tips inför nästa manus

En sak som jag har insett inför nästa manus är att jag kan skriva betydligt slarvigare. Inte alls detaljerat, samt strunta i förklaringar – det kommer helt naturligt i ett senare skede. (Jag är inte lika korkad som jag tror att jag är. Jag förstår oftast mer än jag tror att jag gör. Jag behöver alltså inte förklara självklarheter för mig själv.)

Tankar och idéer som jag hade vid första utkastet kan komma att ändras helt. Och då har jag lagt en massa tid i onödan på att fixa något som inte ens ska vara med.

Jag har också märkt att jag är bättre än jag trodde på att hålla lösa trådar i huvudet. Men ibland glömmer jag halvvägs in i ett kapitel vad jag skrev ett tjugotal rader högre upp. Kan bli väldigt konstigt och fel.

 

2.4 är igång

Jag kollade med min butiksarbetsgivare om jag kan få byta måndagar mot onsdagar och det ska nog gå bra. För henne funkar det bättre med hjälp på måndagar, men jag förlorar för mycket på att säga nej ... 

Sedan vet jag inte om chansen att bli bokad är större på måndagar än på onsdagar, men jag tror det. Det känns som att det är större chans till fler dagar om jag säger ja en måndag. Den som fick uppdraget idag blir säkert bokad även för morgondagen om vikarie behövs då, (vilket det ofta gör).

Förutom att ha jobbat i butiken har jag kommit igång med redigering 2.4! Och än så länge känns det helt okej. Rent av rätt bra. Men de första kapitlen har känts rätt bra ganska länge, den större utmaningen kommer i mittenpartiet ...

Blir jag inte bokad i morgon fortsätter jag med redigeringen.

Måndag morgon vardagsreflektion

Ligger inte tillgänglig för jobb idag men fick ändå ett SMS där de undrade om jag kan jobba idag. Svarade nej eftersom jag hade bestämt mig för att vara ledig på förmiddagen för att skriva. Jobbar dessutom i butiken i eftermiddag.

Men nu sitter jag här med både dåligt samvete och en oro att inte bli bokad i morgon. Tänk om personen som säger ja idag blir tillfrågad även om morgondagen (högst troligt och mest rimligt såklart).

Borde jag vara tillgänglig varje dag för att inte riskera att stå utan uppdrag? Men vad händer den dagen jag inte behövs i skolan alls? Då kommer jag vara glad att jag har ett par em i butiken.

Oavsett vilket hade jag inte kunnat hjälpa dem hela dagen eftersom jag behöver gå senast 13:30 ... men viss hjälp hade jag förstås varit. Och jag behöver vara rädd om den lilla ork jag har. När ska jag annars hinna skriva?!

Nej, jag måste lägga undan det dåliga samvetet nu. Det är en av fördelarna med att vara vikarie, att säga nej när man inte kan eller vill.

Skriv, Agneta. Skriv!

Tänker högt

Läste inledningen till 'Redigering 2.2' och blev lite förtjust i den. Tror att den får funka tills vidare. Väl medveten om att jag kanske tycker annorlunda i morgon.

Nästa steg, innan jag påbörjar 2.4, är att gå igenom M-kapitlen. För att se om det finns luckor som måste täppas till eller om text ska ändras eller tas bort. Några helt nya kapitel ska skrivas så att vi får lära känna henne lite bättre, samt få mer koll på S genom M.

Icke att förväxla med politiska partibeteckningar!

Största frågan just nu är om jag ska ta en promenad nu direkt eller om en stund?

Skrivkrampen släppte även denna gång

Testade att skriva om scenen, som jag berättade i förra inlägget, och det blev betydligt bättre. Allt lossnade och texten flöt på. Ibland är det inte mycket som behövs ... att man byter miljö där det utspelar sig, att man byter plats på personer - i det här fallet var det X som sökte upp Y istället för tvärtom. Det blev en helt annan energi. Både i texten och i mig.

Nu grubblar jag på om jag ska försöka komma på ett slutkapitel eller om det ska få vänta lite. Tror jag väntar ... annars kan jag bli sittande ... Ibland händer det att slutet kommer av sig självt, när man minst anar det.

Men, en ännu större fråga, hur gör jag med M-kapitlen? Skriva nu eller i nästa vända? Vet inte! Får kanske ta en promenad för att fundera.

Promenad is da shit

Igår tänkte jag redigera ett befintligt kapitel som lyfts ut ur manuset tillfälligt. Drabbades direkt av skrivkramp! Allt blev dåligt eller uselt. Det lilla som jag lyckades klämma fram, när jag inte satt och bara stirrade på bokstäverna.

Slängde på mig klädet och gick ut. Ibland behövs miljöombytet. Och ta-daa! En bit bort kom jag på hur jag skulle göra. Istället för att XY närmar sig XX ska XX söka upp XY.  

Jag behövde inte ens grubbla, idén kom ändå. Som de ofta gör när jag är ute och går. Eller står i duschen.

Eftersom jag har promenerat varje dag sedan juldagen (med ett par undantag pga migrän) vill jag hålla liv i den vanan. Dagsljus, frisk luft och några tusen steg gör ganska mycket för humöret.

Nu återstår att se om idén är tillräcklig för att lyfta kapitlet. Hoppas det. Skulle behöva lite flyt nu.

Massa jobb, ingen redigering

Det har blivit lite vila den här veckan. Från manuset. Inte från jobb ... Har jobbat mer än jag gjort på länge. Tre nästan fulla dagar och en halvdag, och vecka är inte slut än. I morgon blir det ett trevligt återseende på högstadiet och på em/kvällen blir det butiken igen. Sedan blir det helg. Äntligen!

Det har varit jobbiga dagar, men roligt att ha fått återse elever och kollegor som jag inte träffat sedan slutet av vårterminen.

På lördag tar jag nya tag med redigeringen. Då börjar jag på [arbetsnamn] 2.4. Egentligen har jag gjort fler redigeringar än så, men har tappat räkningen. Och det spelar egentligen ingen roll i slutändan.

Tänk om jag kunde bli klar snart?! 

Börjar med det oskrivna

Givetvis ska jag börja med att skriva det kapitel som bara måste vara med. Som jag i skrivande stund har glömt vilket det var. Tur jag har det nerskrivet i min bok.

Därefter ska jag redigera ett annat, som är skrivet men som ska senareläggas för att stämma tidsmässigt. Ska bara redigeras lite lätt, typ putsas. Det mesta är redan gjort.

Sedan var det något mer ... (Herregud? Nej, orkar inte resa mig för att hämta boken. Kollar i morgon.)

I morgon ja. Är tillgänglig för skolan att boka mig, hoppas att de gör det. Vore trevligt att få lite lön och öka på sparkontot istället för att hela tiden nalla av det ...! Men att vara ledig är väldigt skönt.

Vad gör jag nu?

Jag ska påbörja ny redigeringsomgång nu. Men var börjar jag? I vilken ände?

• Skriva de kapitel som saknas?
• Skriva om befintligt (men senarelagt) kapitel?
• Förbättra tråden om bikaraktären?
• Annat? (Vad??!) Vad kan jag ha glömt eller missat ...?
  

 

Egentligen spelar det nog ingen roll vad jag börjar med eller i vilken ordning det görs, för alla punkter ska genomföras. Men jag försöker nog lista ut vad som är viktigast, så att jag inte gör en massa småändringar som ändå kanske tas bort. Varken orkar eller hinner slösa mer tid på onödiga saker. Småpillet får komma sist. Som bären på tårtan.

Denna redigeringsvända klar!

Det känns så skönt! Jag är klar med den här vändan, som varit den jobbigaste och svåraste hittills. Nu hoppas jag att nästkommande vändor blir både lättare och roligare.

Det som återstår nu är att skriva slutet - jag har lite idéer även om inget är klart, men plötsligt händer det. 

Dessutom ska jag hitta alla lösa trådar och få ihop dem, leta upp frågetecken och antingen ta bort eller räta ut dem. 

Och ett gäng grejer till men inget som inte känns överkomligt. Hurra!

Min redigeringsprocess - så här långt

Flödesskriv och tänk inte på detaljer - dessa hinns med i redigeringen, och förmodligen kommer de ändå att ändras. Skulle jag komma på något som måste in tidigare, skriv ner i ett block eller annat dokument.

Det som är dåligt går att rätta till men "det går inte att redigera ett tomt papper"!

1. Se över det stora i manuset, dramaturgin, personer, saker - stryk! Om utskrivet: Gör noteringar inför nästa vända. Om dator: Undvik att pilla! Gör noteringar inför nästa vända. Vad är bra, vad är dåligt, vad kan ändras, utökas, flyttas? Gå inte tillbaka för att ändra eller kolla.
   
2. Se över det lite mindre; vad ska förstärkas, flyttas, strykas, ändras?
3. Kolla intrigen (och kanske något mer - jag återkommer!)
   
4. Kolla dialog, miljö- och personbeskrivningar ...

Ska lyssna på poddar om redigering, läsa och kanske googla efter fler tips. Och givetvis - viktigast av allt - arbeta med manuset. Det är faktiskt då jag lär mig som mest. (Klyschigt, men sant.)

Inlägget kommer nog att uppdateras.

 

Långhelg!

Eftersom jag jobbade torsdag istället för fredag (i butiken) och inte blev bokad till skolan fick jag en ledig fredag igår. Såå skönt och lyxigt. Kändes som lördag. 

Passade på att redigera och det kändes faktiskt ganska bra. Dock har jag hela tiden en känsla av att jag förstör mer än jag tillför. Hoppas att det bara är en känsla ...

Jag insåg igår att när jag inte riktigt vet vad jag ska skriva eller har koll på vad som ska hända i manuset, då går det trögt. Väldigt, väldigt trögt. Och det här är ju så självklart, inser jag nu när jag skriver det. Suck! Varför har jag inte fattat det förrän nu? 

Behöver jag planera bättre eller kan det bli bra ändå, trots att jag liksom värker fram det? Ingen aning. Återstår att se. 

Ledig men jobbat

Jag har varit skrivledig några dagar men har istället jobbat. (På skolan och i butiken.) Igår var jag tillbaka på nygamla skolan. Trevligt att återse folk! Dessutom fyllde jag år och hade lite middag på kvällen. Mamma och pappa kom och uppvaktade, förutom familjen.

Idag trodde jag att jag skulle bli bokad igen men blev ledig. Till klockan 14 när jag börjar i butiken. Bytte morgondagen mot idag och får långhelg! (Såvida jag inte blir bokad på Anpassad skola imorgon. Fast oavsett blir helgen längre om jag inte jobbar till klockan 18.)

Idag har jag kollat på de dubbla kapitlen. Det var mindre jobb än jag befarade. Dock har det dykt upp andra saker att fundera på och ta ställning till. Angenäma bekymmer. Och andra bekymmer. Men de löser sig. Behöver bli av med huvudvärken först bara.

Gav mig själv ledigt

Blev så trött när jag upptäckte att jag felnumrerat ett gäng kapitel (se förra inlägget) att jag gav mig själv ledigt resten av kvällen. Risken var annars överhängande att det skulle bli ännu rörigare.

Satte mig i soffan och läste en bok istället. Ingen jättebra men kan vara givande i 'studie-syfte'.

I morgon blir det jobb, både förmiddag och eftermiddag, så nästa skrivtillfälle blir på tisdag em.  

Är nog bra att ägna mig åt annat ett litet tag, än att redigera manus. (Men jag vill ju blir klar ju!)

Blir så trött ...

 Ingen skrivkramp och inga jättenegativa känslor, MEN jag har lyckats numrera fel. Nu har jag plötsligt dubbelt av kapitel 35, 36, 37, 38.

Dessa finns på två ställen i manuset och med olika innehåll.

Ska bli spännande att se vilket som är vilket. "Spännande", snarare. 

Finns nog en enkel och logisk förklaring, hoppas jag. Men jag behöver nog ha en pigg hjärna när jag sätter igång att reda ut var de olika kapitlen ska befinna sig. Annars finns det risk att det blir ÄNNU rörigare.

Jösses. Ibland tvivlar jag på att jag kommer bli klar. 

 

Det går lite framåt ändå

Vet att det finns stor risk att jag jinxar nu men i tre dagar har det känts riktigt bra. Redigeringen har flutit på. Jag löste den där krampen vid #31 ("lägg till"). Men har nu kommit fram till andra krampande områden. Dessa känns dock inte lika krampaktigt jobbiga som den för några dagar sedan. Bara annorlunda. 

Nu har jag olika alternativ. En del text ska tas bort för att texten ska tajtas till, eller snabbas upp kanske man kan säga, och annan ska läggas till. Det måste in en typ av vändpunkt. Och plötsligt har jag flera. Kanske blir rörigt istället. Jag vet inte. Huvudet känns helt mosigt. Kroppen protesterar mot allt stillasittande.

Jag ska sova nu och förhoppningsvis se på manuset med pigga ögon i morgon. (Men så förbannat kul att det äntligen känns bra! Peppar, peppar!)

Inte titta tillbaka för mycket

Tänkte jag skulle ha ETT blogginlägg som handlade om hela redigeringsprocessen, som jag uppdaterar allt eftersom. Men jag har ändrat mig. Orkar inte börja reda i det röriga inlägget. Det är dessutom för tidigt att veta hur jag verkligen går tillväga - jag ändrar mitt arbetssätt hela tiden.

Men en sak som verkligen funkar är att inte gå tillbaka och peta i detaljer. Behöver jag få in något viktigt skriver jag ner det i mitt block för att inte glömma. När jag håller mig till det här arbetssättet kommer jag hela tiden framåt.

Tidigare idag kom jag fram till det där stället i manuset där det körde ihop sig senast. Det som hette "Lägg till". Idag insåg jag att jag inte behövde lägga till något särskilt stort där, utan kan klistra in ett befintligt kapitel. Kanske lägger in en kapitel med min huvud-bikaraktär också, vilket jag ändå har tänkt göra.

Vågar inte ropa hej än, för allt kan hända, verkligen allt, men ett litet hurra vågar jag mig nog på.

Grå och blåsig tisdag

Det har blåst i natt och jag har vaknat flera gånger. Tröttsamt. Utmattande. Blir kanske att sova lite middag mitt på dagen?

Jag har grubblat vidare på redigeringsprocessen ... och grubblar fortfarande över vad nästa steg är, och jag undrar verkligen hur i hela friden jag gick tillväga när jag skrev min debut?! Har tittat tillbaka i bloggen, men hittar inget av värde. Inte letat jättenoga, dock. Får se om jag orkar leta mer noggrant eller om jag struntar i det. Bättre att fokusera på att göra det här manuset så bra det bara går. 

Klart jag ska fokusera framåt. Allt annat är ju fokusförflyttning och slöseri med tid.

Jag tror att jag har en plan åtminstone: Att fylla ut alla kapitel som jag märkt med "fyll på". Framför allt när det handlar om min inte helt oviktiga bikaraktär.

Röd måndag! (Skrivfunderingar)

Jag älskar röda måndagar! Vaknade dessutom utan huvudvärk, vilket var länge sedan nu, och då känns det extra bra. Tog en migränspray det sista jag gjorde i går kväll och har sovit hyfsat. Vaknat några gånger och vänt på mig.

Det första jag upptäckte när jag satte mig för att fortsätta redigera var att jag INTE har läst igenom hela utskriften ännu. Den lilla detaljen glömde jag när jag bloggade om processen igår. Jag ska nog ligga lite lågt ett tag till. Folk kan få för sig att jag vet vad jag skriver om, och det gör jag uppenbarligen inte. Blogginlägget var visserligen inte tänkt som instruktion, utan mer som en dagboksnotering och en kom ihåg-lista. Men ändå.

Nu är jag lite vilse igen, känner jag. Ska jag titta på kronologin (vet inte ens om det är rätt ord, jag bara slänger mig med det) eller läsa klart utskriften och fortsätta fylla på ändringar? Det kanske inte spelar så stor roll i nuläget. (Det är pedanten i mig som vill veta.)

Det får nog bli det utskrivna. Vill ju inte ha skrivit ut en hel skogsdunge i onödan.

Fy vad det här är svårt! Jag önskar att jag hade någon att hålla i handen, som kunde vägleda mig och ge mig tips. Men eftersom jag valt bort allt vad kompisar, vänner och bekanta heter (eftersom ensam är stark, och 'kan själv') får jag fint stå här och försöka klara mig själv. 

 

Note to self: Eftersom jag strukturerade upp kapitlen igår stämmer det inte längre med utskriften. Vilket betyder att de noteringar jag gjort inte heller blir rätt ... Alltså, gud vad trött jag är på mig själv just nu.

Redigeringsprocessen, så här långt (rörigt och ofärdigt)

Jag har lite smått börjat inse varför man bara ska flödesskriva i första utkastet, (och här skulle själva insikten förklaras - men den har jag glömt ... fast jag har den i huvudet, men kan inte få ner den i skrift. Det är som när man har ett ord på tungan, man vet vad man vill säga men man kan inte formulera sig.) 

Never mind, huvudsaken är att jag flödesskriver bättre och mer nästa gång, för i redigeringen kommer det att åtgärdas (vad det nu är jag tänker på ...) Något med övergripande helhetssyn, tror jag. 

 

1) Skriv berättelsen, med alla personer och händelser. Strunta i detaljer och FÖR GUDS SKULL, gå inte tillbaka! Ha ett block eller dokument för framtida redigeringsrundor, där idéer mm skrivs ner. Detta insåg jag i redigeringsvända tre, tror jag. Allt petande och pillande i manuset är förödande!

2) Läs igenom väldigt snabbt för att strukturera upp kapitlen. Skriv med några få ord vad de handlar om. 

För att i nästa steg:

• Hitta felaktiga och/eller orimliga saker. Ska jag i detta skede få in ändringarna jag har i blocket, eller ska det vänta lite? (Sov på saken.)
• Kronologin? 
• Luckor? 
• Upprepningar? (Ska dessa tre punkter göras innan eller efter ändringarna från blocket? Sov även på den saken!)
  
• Fila på personligheter och dialoger
• ÄNDRA INTE för mycket i själva texten, skriv noteringar i block/dokument. (Här får jag nog återkomma med vad tanken är mer exakt. Om det går att vara exakt? Jag behöver pröva mig fram mer!) Fem minuter senare fattar jag inte vad det är jag menar. Jag är nog lite för trött för det här just nu. Sov, Agneta!
• Läs igenom igen och kanske gör några av ändringarna som står i blocket. Och tänk över dramaturgin och tidslinjen. Håller den? Är den rimlig?
  
• När behöver jag fila på personligheter och dialoger?
  

 

(Är i skrivande stund väldigt trött. Vilket säkert märks ...)

Men något jag tror att jag har lärt mig: Nästa gång jag påbörjar manus ska jag ha ett lite tydligare synopsis att utgå ifrån, än vad jag hade den här gången.

IRRITERANDE, men ... (övning i positivt tänkande)

Det retar halvt ihjäl mig att jag förstörde manuset igår. (Ok, kanske inte förstörde det direkt, men känslan är sådan just nu.)

Försöker se det positiva i det här: Jag får en anledning att skärpa till mig. (Är jag kapabel att göra det, tro? Man kan tvivla på den saken.)

Nu MÅSTE jag stenhårt hålla mig till att strukturera upp kapitlen/scenerna. Innan jag har gjort det FÅR jag inte börja peta och ändra. Kommer jag på att något ska ändras får jag anteckna det i min att göra-lista så länge.

Jag lär mig något av varje misstag jag gör. (Någon inom mig skrattar rått just nu.) Jag får möjlighet att se hur tidslinjen går och kanske ser saker jag inte tänkt på tidigare.

Det kan bli bra ändå. En bortslösad dag hit eller dit. (Och kanske är den inte ens bortslösad, när allt kommer omkring - i slutändan har jag kanske tillfört manuset något bra.)

 

Mycket snack och ingen verkstad. Sätt igång och jobba nu, Agneta!

 

Petar i detaljar

Gaaaaah! Jag borde fattat att jag inte skulle tillåta mig själv att börja redigera från början i detta skede. Jag skulle tvingat mig själv att fortsätta där jag var. Och bara hoppat över den där "kratern" som stör och ger mig skrivkramp. Nu petar jag i detaljer istället, vilket jag inte ska, och jag petar och petar och petar, och förstör förmodligen mycket mer än jag rättar till. Blir så himla arg på mig själv!

GAAAAAAH!

Lösningen kanske kommer

På väg till jobbet idag, promenad i januarisol och snö (!), slog det mig att jag får helt enkelt skriva om i manuset, där som den där stora kratern ligger och stör. Den som orsakar skrivkramp och dåligt humör.

I nuläget vet jag inte vad som krävs ... men jag tänker att det kommer lösa sig när jag kommer dit. Snart har jag väl redigerat tillräckligt mycket för att kunna se vad som ska bort / vara kvar / ändras. Eller?

Seg fortsättning - redigering

Efter ett par lediga dagar tog jag tag i eländet manuset igår. Körde fast direkt. Satt bara och stirrade på orden och styckena, både länge och väl. 

Till slut började jag om från början. Med redigeringen alltså. Ändrade lite i inledningen och tajtade till den. Funderar på att ta bort de första styckena och låta storyn börja en bit in i storyn istället.

Förhoppningsvis vet jag hur jag ska lösa den krampande punkten när jag kommer till den nästa gång. Den som jag kört fast vid ett par gånger sista månaden. Nu skriver jag ner vad varje kapitel handlar om, med några få ord, och försöker samtidigt se vad det är jag behöver hålla koll på, som jag skrivit ner i min att göra-lista. Så får vi se om det är rätt sätt för mig. Om inte annat kanske jag lär mig något på vägen.

Funderar nästan på att lägga ner drömmen om ett författarliv.

God fortsättning!

 

Igår på nyårsafton fick vi snö på förmiddagen som la sig och gjorde världen vit, ljus och väldigt vacker. Tyvärr övergick det i regn på kvällen och ökade i styrka tillsammans med kraftig vind. Tolvslaget var sådär att fira utomhus ...

I natt fortsatte det att regna och blåsa en hel del men vid lunchtid idag var det uppehåll och jag fick en välbehövlig promenad. Det började droppa precis innan jag kom tillbaka hem. 

Idag blir det en lugn dag med soffa, slösurf och kanske film. Jag kör en maskin med tvätt just nu, och det är enda nyttan jag gör, och kommer göra. (Att vara vaken till kl 02 tar på krafterna.)

Med hopp om ett riktigt bra och givande 2025!