Slutet är nära nu

Det blir inga 90' ord i detta första utkast. Det blir kanske inte ens 82'. Men det gör inget. Ord ska läggas till, tas bort och skrivas om.

Men det görs en annan gång.

Nu ska jag snart lägga mig. Får se om jag orkar titta något på matchen eller om jag struntar i det. Jag hade hoppats på att få till slutet i kväll, men jag orkar inte ... och jag har inte bråttom heller. En dag hit eller dit, liksom. *iiiiiiiiihh*

Jag är snart klar. Klar. Färdig!

I slutet av juni någon gång började jag på det här manuset. Och nu är jag klar. Jag är väldigt stolt över mig själv just nu.

När jag läst igenom det kommer jag säkert inte att vara lika stolt, så jag passar på nu att vara jätteglad och galet nöjd med mig själv!

Snart kommer jag behöva hjälp med hur jag ska lägga upp mitt fortsatta arbete ... Minns att jag fått tips förut, men dessa har jag dessvärre glömt.
.

But whyyyyy

När huvudvärken äntligen försvann började det killa lite smått i halsen. WTF då för? Otroligt onödigt. Jag kände mig jättedålig igår och var svullen i halsen och tung i hela kroppen. Varför räcker inte det? Måste jag bli liggande helt däckad innan någon är nöjd och låter mig bli frisk igen.

Vafalls?
.

Det här med minne alltså

Men vänta nu, tänkte jag när jag stod och skrev mitt senaste kapitel. Det är något som inte stämmer. I förra kapitlet upptäckte en av karaktärerna att killen hon är kär i fört henne bakom ljuset. Nu ska de ses och han ska få förklara sig ...  Då ska hon ju inte helt plötsligt vara pirrigt förväntansfull!

Gaaaah. Sudda sudda och ändra ändra.


Undrar hur många fler sådana misstag jag har gjort i den här boken?
 .

Worth waiting for

Att bli av med huvudvärken alltså. Tog en tablett tidigare i förmiddags, dröjde länge innan den verkade men nu har jag inte huvudvärk längre.

Ute är det jättevarmt och jag överväger att ta på shorts och linne och gå ut, men med förkylning i kroppen känns det inte alls lockande. Helst eftersom jag vill ha riktig höst och inte sommar.

Medan tabletten verkar lite skönt i min kropp ska jag passa på att skriva några hundra ord. Så att jag kan avsluta skiten snart.

Min nästa bok ska bli en novell.
.

Soffhängardag en solig fredag

Orkar inte annat. Halsen är bättre idag men huvudet värker fortfarande. Vill inte äta mer tabletter nu! Vill bli frisk.

HATAR att vara dålig. Usch.

Sjuk

Ligger under filt och tittat på romantiska komedier.

Men åååh

Jag har precis skrivit ett totalt intetsägande och tråkigt kapitel, helt i onödan. Slöseri med ord, tid och ork.

Varför gör jag så? Snöar in på helt ovidkommande saker som inte leder handlingen framåt över huvud taget.

Gör om, gör rätt. Men det får finnas kvar så länge. Här slängs inget i onödan. Inte heller petas det i redan skriven text. Heja mig som lärt mig. I förra manuset gjorde jag inte annat än petade. Nu ska jag komma på vad jag ska skriva istället. Eller om jag kanske rent av borde vila.
.

Om dagen och om gårdagen

Om dagens arbetspass var urjobbigt var gårdagkvällens pass jättekul!

Jag var lite orolig igår (och dagarna innan dess) för att stå i cafét och sälja toast (!), kaffe, läsk, bullar mm. Men det gick jättebra! Vi var två personer, jag tog betalt och fixade kaffe mm och den andra mamman gjorde toast för glatta livet.

Behövde inte ens ta upp miniräknaren ur väskan!

Alla var glada och trevliga och tacksamma över att det fanns fika att köpa över huvud taget. Det är nästan så att jag funderar på att ställa upp några timmar på lördag också, måste bara känna vart den här tröttheten tar vägen med mig.

Det är många sjuka och genomförkylda på jobbet ... många barn borde inte lämnas på dagis när näsa och ögon rinner och slem hostas upp ur halsen. (Usch vad det är äckligt!)

För, som sagt, på söndag måste jag orka fota - no matter what. Mitt först "proffessionella" fotouppdrag. Det får inte skita sig. Om jag så ska överdosera Treo hela dagen så ska jag ställa upp.
.

Vissa arbetsdagar alltså ...

Skulle precis sätta mig vid bordet för att äta lunch tillsammans med barnen när ett av dem hostar rätt ut över bordet. Precis framför honom stod tre skålar med mat och sallad. Plus min tallrik och bestick. Hejdå aptit, hej förkylning.

Killen är jätteförkyld så det var värsta sortens hosta, rakt ut över bordet. Jag höll på att få ett bryt och sa till honom med hög röst. För Guds Skull NN. HÅLL FÖR MUNNEN. Lite väl argt kanske, men efter den här rövdagen gick det inte att hejda ilskan.

Lite senare hostade han igen, utan att hålla för munnen. Jag dog lite grann.

Två ordinarie personal är sjuka och idag var vi fyra vikarier. Fast jag och den andra heltidsvikarien får väl räknas till "riktig" personal kanske.

Inte lätt, men vi fixade dagen. Min kollega har jätteont i halsen och känner sig slut ... Det är bara en tidsfråga tills även vi ligger med värsta förkylningarna.

På söndag måste (MÅSTE) jag vara frisk. Jag ska fota ett gäng människor då för ett kul projekt. De har ingen annan som kan hjälpa dem och de är upptagna människor som äntligen hittat ett datum då alla kan. Jag Får Inte Bli Sjuk.

Jag ska inte bli sjuk.
.

Jobbat klart för idag, ikväll ska jag gratisjobba

Dagen idag var en hektisk dag.

Nog om den. Men jag är glad att jag bara jobbade fyra timmar.


I kväll ska jag stå och sälja kaffe och fika i nya klubbhusets café. Det ska bli ... eh, spännande. Jag suger hästballe på huvudräkning och när jag dessutom ska behöva räkna inför publik blir det än värre. Hej nervösmage!

Det kommer gå bra. Bara jag kommer dit och ser att det är öppet och avlarmat och börjar komma igång med kaffekokning och vad det nu är som ska göras. Det är ju det också, har noll koll. Men de har lovat att det kommer lösa sig så jag får lita på det.

Önskar bara att jag var en coolare och lugnare människa. Mitt inre hade mått bättre då.
:

Inte konstigt att det nästan värker

Det har gått bättre att skriva idag än jag trodde. När jag räknade kom jag fram till inte mindre än 4659 ord! Inte konstigt att både hand och arm och armbåge skriker åt mig nu.

Totalt är det 74000 ord nu. Och jag börjar se slutet! Den känslan ... den är både underbar och lite skrämmande.

Min story är snart färdig, herrejösses. Nu känns antalet ord inte lika viktigt längre. Det spelar ingen roll om den är färdig ("färdig") vid 78 eller 93. Nu får den vara färdig när den är färdig.

Sen kommer det verkliga jobbet. Läsa igenom texten. (Hjääälp!)
.

Kan det kanske vara skrivstress också?

Med nyss passerade 70'-ordsgränsen så börjar jag onekligen se slutet ... och då kommer det lite frågor kring det.

Dels är jag inte helt hundra klar över själva slutet? Feel good eller feel bad? Och i så fall hur pass good eller bad?

Och sen då ...? Kommer jag gilla det jag läser? Jag vet redan nu att förstakapitlet är bajsadåligt och måste skrivas om. Flera andra saker måste skrivas till och in. (Bra sak att jag inte redan nu är och pillar i texten måste jag säga!)

Vem eller vilka ska få läsa och i vilket skede bör det ske?

Någon gång i hela processen ska en lektör kanske anlitas, men ska jag först testa att fixa manuset på egen hand och skicka till förlag, eller är det bara dumsnålt?

Vem/vilken lektör ska jag välja och hur väljer jag? Gå på rekommendationer eller magkänslan?


Ja ja ja! Jag hör min mans ord i detta nu: SKRIV KLART FÖRST, AGNETA! SÅ TAR VI DET ANDRA SEN.

Okej. Jag vet, jag måste bli färdig med första utkastet först. Men frågorna börjar hopa sig så smått. Helst frågan: HÅLLER TEXTEN?

Gaaaaaah.
.

Nähä, en Treo till kanske?

Vaknade med världens huvudvärk i morse och hela kroppen helt spänd. Axlarna dolde nästan öronen och jag kunde inte slappna av, hur mycket jag än försökte! Jag fattar inte varför. Men jag anar att det kan ha att göra med att jag ska stå i café i morgon kväll och har inte en aning om hur något funkar än. Det är inga problem, skrev caféansvarige, allt framgår när du är på plats.
Ja, men om jag är lite korkad då och inte förstår skrivna instruktioner? Jag kanske måste få saker förklarade på ett som gör att _jag_ förstår dem.

Äh. Det får gå. Det som kanske går fel kan man skratta åt i efterhand. Önskar bara att jag kunde rycka lite på axlarna åt det även på förhand. Att jag kunde vara lite cool. Men nejdå.

Dessutom har jag ett fotouppdrag på söndag. Ett nästan lite halv-riktigt uppdrag. Det kan hända att jag stressar upp mig inför det också.

Så jävla jobbigt att vara jag.

Eller så är det en elak förkylning som börjat inta min kropp och själ.
.

Utan vare sig lust, ork eller motivation

... åkte jag iväg med min matta och min vattenflaska, körde ett ben- och överkroppspass i skurar och blåst, sen cyklade jag hem igen.

Nu är jag trött, men tröttast är mina lår. Herrejättejösses. De är näst intill döda.
.

Sockerbakis

Måste sluta med godis igen för jag mår inte bra av det! Igår åt jag en stor påse tuttifrutti och en påse mjuk turkisk peppar. Maken tog ett par bitar, resten vräkte jag i mig. Eller nej, jag lämnade några stycken, när jag verkligen inte klarade mer. Då tryckte jag ner påsen och godiset långt ner i soppåsen.

Äckligt ju. Maken köpte en liten påse med några salta hårda, och går och tar en karamell lite då och då. Han har fortfarande de flesta kvar. Tråkigt men sunt.

Jag vet när jag står där i affären och undrar om jag ska köpa godis eller inte. För jag är sällan sugen! Istället ser jag till att bli sugen ... lockar belöningshjärnan att trigga igång ett begär. Dumt.

Och idag känner jag mig seg och långsam. Skyller det på sockret och färgämnena och allt det andra som inte är bra. För att inte tala om hur kass jag blir i magen.

Nu ska jag försöka trigga igång skrivlusten. Skulle vilja komma upp i 70' ord innan helgen är slut. Lite väl högt räknat inser jag nu, när klockan tickar snabbt och jag bara stirrar på dokumentet.
.