Välkommen december!

Äntligen december och advent! Äntligen månaden då det vänder och går mot ljusare tider igen. Som jag har längtat. Den här hösten har varit ovanligt mörk och dyster. (Mycket pga att jag saknar min syster som flyttat till USA.)

Men jag har kommit igång med träningen, och promenader (vilka kunde bli både fler och oftare), och har för avsikt att fortsätta så. Tids nog kommer väl våren och sommaren och värmen igen.

Världshistoriens mörkaste månad äntligen till ända!

Igår, sista fredagen i november, tittade äntligen solen fram efter att ha varit borta i evigheter. Alla blev med ens mycket gladare och lyckligare, och fredagen blev en av de bästa på länge.

Idag är det sista november och i morgon är det första advent. Det ska alltså pyntas med ljusstakar och stjärnor i huset. Äntligen!

I år förstår jag alla som tjuvstartat med adventspyntet, och jag förlåter dem helhjärtat. De är dessutom  fler än någonsin tidigare.

Enda bra saken med november är att den har gått snabbt.

Måtte vintern gå lika fort.

Bara ett fåtal mörka dagar kvar

Har vi någonsin tidigare haft en lika mörk och dyster november? Jag fick se några minuter av sol när jag var i Vadstena för två veckor sedan, i övrigt har det varit regn och grått eller dimma och grått. Urtråkigt. Jag längtar efter solsken!

I år förstår jag alla som tjuvstartar med adventsljusstakar och stjärnor - och jag förlåter dem. Är nästan sugen själv på att lysa upp mitt hem ... Men jag ska vänta till på lördag. Istället frossar jag i levande ljus.

Tre dagar kvar.

Tjejhelg!

Jag är nyss hemkommen från årets tjejhelg. Denna gång i Vadstena.

Vi åkte först till Omberg där vi gick en promenad på ca 7 km (kanske mer) och fikade runt en eldstad, som inte var tänd, med utsikt över ett grådisigt Vättern. Väldigt mysigt och trevligt! Trots lite duggregn emellanåt. Men bra kläder och gott humör ...!

Därefter åkte vi till Vadstena klosterhotell, fick våra rum som var belägna i slottsflygeln en bit från själva hotellet. Vi hann ta det lite lugnt och fixa iordning oss inför middagen. (Hotellet hade redan ordnat med rumsfördelningen för oss.) Bubbel i rum 3 och sedan taxi, som hotellet ordnade och stod för, till middagen.

Oxfilé med potatiskaka till huvudrätt och blåbärspannacotta till efterrätt. Jättegott! Och väldigt lagom stora portioner. Och gott vin till.

Efter maten var det dags för spa. Så himla skönt att göra det på kvällen ... tassa omkring i mysbelysning i badrock och dricka champagne (!) och sjunka ner i de olika poolerna - en sval, en varm och en med bubblor utomhus under bar, svart himmel.

Rent och fräscht överallt och väldigt trevlig personal. Sköna sängar och nästan perfekta kuddar. Jag sov ovanligt gott för att vara borta!

Frukosten i Kungasalen var riktigt god.

Vadstena Klosterhotell kan jag varmt rekommendera. Och Vadstena vill jag gärna uppleva igen, på sommaren!

Idag, söndag, var allt stängt förutom klosterkyrkan där vi gjorde ett besök - imponerande byggnad från 1300-talet! Ett gulligt fik som var öppet hittade vi också efter att ha promenerat omkring och tittat i denna gulliga lilla stad. Efter en god och trevlig fika var det dags att bege oss hemåt igen.

Som vanligt blev det en väldigt mysig och trevlig helg med massor av prat och skratt (och som jag behövde det!) med mina äldsta vänner. Vi har känt varandra i mer än 30 år ... herregud! Och några
så länge som 40 år. Inte klokt ju.

Inte konstigt att vi har samlat på oss en massa roliga minnen genom åren.

Livet

Det rullar på, livet. Ibland känns det bra och ibland är det skit. (Hormoner.)

Om bara några dagar kommer sonen hem efter sin åtta veckor långa utlandspraktik. Jag längtar ihjäl mig. Jag var dessutom bortrest när han åkte så för mig har det blivit nio eller tio veckor utan honom.

Bara att vänja sig antar jag.

Skrivandet känns bra. Förvånansvärt bra, faktiskt. Undrar om jag lurar mig själv ...?

Jag satte igång att skriva på onsdagen, tror jag, efter att jag kom hem från syrran i USA och sedan har jag skrivit nästan varje dag.

Fortsätter jag så här i samma takt och med samma positiva känsla kommer jag kunna vara klar med utkastet vid nyår. Jag vet, ni har hört den förut ... men man måste ju hålla uppe hoppet. Säger de.


Och så har vi det här hormonella eländet ... och lite annat elände som jag kanske får anledning att återkomma till. Kan behöva lite hållna tummar och så, men det kommer säkert att bli bra.


Till helgen är det dags för den årliga tjejhelgen - det ska bli jättekul. Det var länge sedan jag såg fram emot något så mycket. (Bortsett från resan till min syster tidigare i höstas då.)

Dagens skrivarplats

Äntligen är jag på gång igen!

Sommaren gick åt till annat än skrivande, hösten rivstartade med jobbjobbjobb och sedan var jag i USA i tre veckor. Ingenting blev skrivet på många månader.

Men, när jag kom hem återgick jag till att vara "bara" timvikarie. Efter en veckas återhämtning. Det här med jetlag är påfrestande ... 

Tack vare några lediga dagar i veckan har jag äntligen tid och ork att ägna mig åt mitt skrivande igen. Och det är ju det jag vill göra. (Tror jag.) Åtminstone känns det så nu.

Det har gått bra med skrivandet, tack och lov. Det känns både roligt och givande, och stundtals blir jag nästan ett med min karaktär, och jag älskar den känslan även om det är lite jobbigt att känna mig frånvarande i det verkliga livet.

T som i tungt

I morgon ska sonen på begravning. Det är en jämnårig kompis som ska begravas. En kille som blev rånmördad tidigare i somras.

Rånmördad. Jag är nog fortfarande lite i chock. Kan knappt förstå.

Jag kan nästan inte skriva det här utan att börja gråta. Jag kände inte killen och min son var inte jättenära vän med honom, men de gick på samma skola, hade gemensamma väldigt bra kompisar och hade umgåtts en del. Enligt sonen var det en jättebra och trevlig kille. Och nu är han död. Mördad.

Aldrig tidigare har ett dödsfall av en för mig okänd person berört mig så mycket. Jag har gråtit så många tårar över ett liv som inte fick fortsätta.

När skolstarten ägde rum för några veckor sedan saknades det en kompis. Till våren när de tar studenten är det en elev som saknas bland de andra.

18 år. Alldeles för tidigt att dö. Att bli dödad, rånad och mördad.


Alla mina tankar till pojkens föräldrar. Måtte de ha styrkan att klara av morgondagen och alla andra dagar, utan sin son.

Skrivarfunderingar

Hela sommaren gick utan att jag skrev ett enda ord på manuset. Jag öppnade dokumentet till slut och ändrade om lite i en mening, men det var allt.

Det känns sådär att ha misslyckats med att prestera som jag hade tänkt.

Själva innehållet känns också lite sådär ...

Jag tror att manuset behöver skrivas om ganska rejält. Kanske helt och hållet. Och det känns ... övermäktigt och ... tråkigt.

Jag funderar på att lägga det i malpåse ännu en gång och ägna mig åt något helt annat ett tag. Kanske ta tag i gamla idéer och utveckla dem, eller försöka komma på något helt nytt.

Men vad? Och hur?

Morgonpromenader with a view

I den bästa av världar, alltså om jag vore lite mer teknisk och/eller hade lite mer tålamod, då skulle bilder och text hamna i kronologisk ordning. Jag skulle ta mer er på promenaden och berätta vad vi ser och upplever under tiden ...

Men istället får ni hålla till godo med att bilderna är blandade och inslängda i det här inlägget.

Man börjar rundan med att gå upp för en backe ... efter ca hundra, tvåhundra meter kan man välja att fortsätta antingen rakt fram, upp på berget eller svänga av till höger och gå på en platt väg rakt österut. Mot soluppgången.

Medsols eller motsols alltså.

Jag föredrar att vika av till höger och avsluta med den långa backen sist på rundan - då får jag vacker utsikt över Benidorms skyskrapor. Och en anledning att sluta springa. Om jag avslutar med platten är jag nästan tvungen att lägga in en snabb spurt.

Här syns Benidorms charmiga höghus, ca en mil bort. Vyn gör sig - förstås - bäst i verkligheten.

De många och pampiga bergen finns runt omkring oss. 

De är vackra och skiftar i färg under dagen, allteftersom solen flyttar sig.

Nästan mitt på rundan står ett gammalt och charmigt johannesbröds-träd (carob-träd).

Om jag inte minns helt fel, och att det är ett annat slags träd?

Vet inte varför men jag får alltid en stark lust att krama den gamla stammen. (Har inte gjort det, dock. Än.)

Den här vyn ... mycket mer magisk i verkligheten, som ni förstår. Den måste upplevas på plats!

Samma vy men vid annan tidpunkt. Inte fullt lika magisk, men fortfarande vacker. Till höger breder Medelhavet ut sig, men jag har ingen bild på det i detta inlägg. (En miss, jag vet.)

Här är den långa nerförsbacken när man går högervarv.

Till vänster, utanför bild, ligger Benidorm, men M-huset skymtas här.

Jag borde valt lite bättre bilder inser jag nu. (Jag skyller på att trötthjärnan inte är van att arbeta.)

Så här ser det ut när vi kliver ut i terrängen bakom vårt hus. Vi får gå ca tvåhundra meter på en mysig stig täckt med tallbar tills vi kommer fram till vägen och backen.

Det är en ynnest att ha så vackra promenadstråk alldeles inpå huset.

Det kommer inte dröja länge innan jag längtar efter mina vackra och lagom varma och sköna morgonpromenader igen.

Hej huset!

Efter tre dagar i bil var vi äntligen framme.

Det var lite stökigt de första dagarna.

Men det blir så med fyra personer på ganska liten yta ...

Godmorgon från takterrassen. 

Hej Medelhavet! Hej Calpe-klippan!

Äntligen!

Sur le Pont d'Avignon on y danse ...

Vår resa startade 05:47 när bilen rullade iväg från vår uppfart. Hemma låg sonen och sov ... eller om han var vaken och sa hejdå? Jag minns faktiskt inte nu. Hur som helst. Vi lämnade honom hemma. Liksom epoken med min syster och hennes familj som vår närmsta granne. Mer om det i annat inlägg.

Vi körde söderut, såklart, över Malmö och bron till Danmark. Kom med en tidigare färja än vi hade räknat med och vips befann vi oss i Tyskland. Stundtals gick det fort på Autobahn, stundtals stod vi still. Köer till förbannelse. Vi förlorade åtminstone två timmar på att bara stå still. Däremellan rullade vi sakta, sakta.

Till slut kom vi i alla fall fram till vårt första stopp. Heidelberg. Fint hotell och bra frukost.

Dag två tog vi oss ännu längre söderut och in i Frankrike. Provence - där doften av lavendel letade sig in i bilen - ljuvligt! Vi fick även vara med om häftiga skyfall.

Andra natten bodde vi i Avignon och jag fick äntligen se bron! Men tyvärr inte dansa på den.

Här borde det stå något intressant historiskt om denna gamla stad. Ni får googla.

En vacker stad som jag gärna besöker igen.

Det var för övrigt även här "gränsen" för cikadorna gick. Norr härom hördes de inte, men härifrån följde ljudet hela vägen till La Nucia.

... on y danse, tous on round.

Två dagars jobb ...

... och jag är helt slut! Och då har det ännu inte kommit några elever! Jösses.

Är väl ovan att aktivera mig bland folk, och vara skärpt, antar jag? Ovan vid att ha "riktiga" kläder och ta mig till en arbetsplats.

Vänjer mig väl snart. Om inte annat så lagom tills jag går på semester igen ... fyra veckor och en dag kvar.

Snart ska jag även försöka knåpa ihop min reseberättelse. Det kan vara kul att ha om några år. Och med lite tur vill någon annan läsa den också.

Semestern i korthet

Sommaren 2019 blev vår längsta utlandssemester någonsin.
Det var också året då vi bodde in oss i vårt nya (fast gamla) hus och bekantade oss med omgivningar na på Costa Blanca.

Vi bilade ner, maken, döttrarna och jag.

Efter en vecka flög äldsta dottern hem och några dagar senare kom sonen ner.

Efter två och en halv vecka av solande och badande flög han hem igen medan vi övriga tre var kvar och höll ställningarna i drygt en vecka till.

Förutom bad och sol har veckorna präglats av diverse husfix - möbelinköp mm; morgonpromenader och några eftermiddags-dito; restaurangbesök och utflykter. 

Fler och utförligare inlägg kommer inom kort.

Ett kort litet inlägg i sommarslutet

Tänkte försöka skaka liv i den här slumrande bloggen, och hade tänkt göra det genom att visa bilder från semestern men Blogger och Bilder samarbetar inte just nu, och jag behöver mer kaffe innan jag ens orkar tänka tanken på att lösa problemet.

Juni 2019

Har vi någonsin haft en lika skön juni som i år? Kanske förra året då, men i år har vi inte haft fullt lika varmt och det har dessutom kommit lite regn.

Det har blivit en hel del kaffe (och bubbel!) i min fina dagbädd, både i sol och i skugga. Morgonkaffet i skuggan av eken är svårslagbar.

Nu har vi gått in i en betydligt svalare månad och de har lovat en del regn - men hittills har de inte riktigt hållit sina löften. Dåligt ... jag vill ju ha massor av vatten i tunnorna igen.