T som i tungt

I morgon ska sonen på begravning. Det är en jämnårig kompis som ska begravas. En kille som blev rånmördad tidigare i somras.

Rånmördad. Jag är nog fortfarande lite i chock. Kan knappt förstå.

Jag kan nästan inte skriva det här utan att börja gråta. Jag kände inte killen och min son var inte jättenära vän med honom, men de gick på samma skola, hade gemensamma väldigt bra kompisar och hade umgåtts en del. Enligt sonen var det en jättebra och trevlig kille. Och nu är han död. Mördad.

Aldrig tidigare har ett dödsfall av en för mig okänd person berört mig så mycket. Jag har gråtit så många tårar över ett liv som inte fick fortsätta.

När skolstarten ägde rum för några veckor sedan saknades det en kompis. Till våren när de tar studenten är det en elev som saknas bland de andra.

18 år. Alldeles för tidigt att dö. Att bli dödad, rånad och mördad.


Alla mina tankar till pojkens föräldrar. Måtte de ha styrkan att klara av morgondagen och alla andra dagar, utan sin son.