Jag hjärta hemma

Det är inte det att jag inte tycker om att jobba, jag tycker bara så mycket om att vara hemma. Helst nu när jag bara vill bli klar med skrivandet.

Klar. Som om jag ens är i närheten av klar.

22 kapitel långt har manus 3 blivit. Och manus 2 börjar pocka på uppmärksamheten. Det är bra. Men innan jag ska tillåta mig att börja redigera manus 2 igen ska det få vila lite till. Och manus 3 ska få växa.

Annars då? Just nu saknar jag mitt eftermiddagskaffe. Två koppar om dagen får räcka, och de behövs på morgonen.

Idag älskade jag mitt jobb lite extra. Jag fick nämligen ligga och vila en timme på arbetstid. Helt okej!
(Att vikariera på förskola är ganska skönt. För det mesta. Ljudnivån är långt ifrån okej. Den är ett problem. Bortsett från det är det bra! Och ganska roligt.)

Bäst är att jag har nära hem.

Nu ska jag skriva.
.

Kör tisdag idag

Är motvillig idag. Väldigt. Men skärper till mig. Dricker två kaffe på raken och spacklar mig. Sen drar jag på mig leendet.

Bokmässan 2014

Vi kom iväg på Bokmässan, min dotter Amanda och jag! (Trots ett par dagars jobbig huvudvärk.)

Är så glad att jag gick. Kom hem med massor av ny energi, glädje och böcker.

Träffade Emmelie Hardenborg, Annelie Stålberg, Caroline Säfstrand för första gången IRL. Himla roligt! Sprang också på härliga Annika Mayer, som jag ju nästan känner vid det här laget!

Träffade även Åsa Hellberg och Simona Ahrnstedt och fick en väldigt trevlig pratstund. Vilka härliga tjejer de är! (Blev inte så lite smickrad när Simona mindes namnet på min blogg!) Och deras gemensamma framträdande var fantastiskt att lyssna till. Jag skrattade högt flera gånger!

Dottern och jag hamnade mitt i en flashmob också. Jag skulle precis peka ut Carin Hjulström som stod alldeles intill oss när ett par kvinnor började sjunga! Strax därefter var vi omringade av skönsjungande kvinnor och tjejer! Sååå häftigt! Om än lite pinsamt först. Kände mig väldigt bortkommen, samtidigt som jag blev väldigt sugen på att sjunga själv! Flashmoben var reklam för Carins senaste bok Irene Panik.

Vid Litet Förlag stannade vi till och pratade med ettt par personer som jag endast känner till via en facebookgrupp. Väldigt trevligt!

Vi såg kändisar också. Björn Ranelid var väl typ den enda som dottern också kände igen. De andra var nog lite för … erhm, gamla. Förutom Ken Ring, honom kände hon också igen. Jag råkade säga att jag inte var så förtjust i honom, när han stod precis bakom mig. Tror dock inte att han hörde.

Älskar hur kändisar och vanligt folk beblandar sig med varandra! Älskar att utgivna och kända författare är precis som vem som helst! Ödmjuka och trevliga. (Och inte glömt vilket helvete det är att skriva.) Åh, vad det inspirerar att gå på Bokmässan! Längtar redan till nästa år (och det gör Amanda också) och då ska jag vara bättre förberedd. Kanske hinna träffa fler bloggvänner?! Kanske kommer några att vara debutanter! Får börja spara ihop pengar redan nu till alla böcker jag ska köpa …

Jag är på Bokmässan

Värken lurar i huvudet och jag balanserar på en skör tråd. Men jag är glad att jag gick!

Återkommer ikväll eller i morgon med utförligare inlägg.

Stress och spänningshuvudvärk

I torsdags sket sig tillvaron lite grann. Jag visste att jag hade ett utvecklingssamtal med min äldsta dotter 14.50. Jag visste också att jag behövde duscha och ta på rena kläder innan, något alternativ fanns inte eftersom jag inte duschat på flera dagar och min deo varit slut längre än så ... och att jag behövde äta något.

Vid 14.19 tittar jag på klockan på datorn och får panik! Att inte duscha fanns inte på kartan - dels av sanitära skäl, dels för att håret såg förjävligt ut. Nu är mitt korta hår aningens för långt för att bara vara kort - det kräver en hel del arbete (ni som har lite självfall, tjockt tungt hår och dessutom virvlar lite här och var vet hur jobbigt det kan vara).

På tjugo minuter hann jag duscha, fixa till håret någorlunda, måla kajal och mascara, slänga i mig två knäckebröd med kaviar och ett glas Proviva, borsta tänderna (fulla med knäckebrödssmulor) och småspringa till skolan.

Jag hann.

Men huvudvärken som följde var inte nådig. Jag missade kören på kvällen, jag missade hela gårdagen när jag låg i soffan och hade ont (dessutom pajade magen, men det behöver inte ha med stressen att göra - den är kass och pajar lite då och då, men just igår var jag extra ynklig).

Idag ser det ut som att jag kommer missa Bokmässan också. Hoppas att mina båda döttrar vill gå, så att min yngsta får sällskap. Men jag ville ju också gå … med dem! Min lilla är en bokslukare av stora mått! Och så ville jag ju träffa bloggvänner, skrivarvänner och smygtitta på kända författare. Kanske köpa en bok eller flera och få dem signerade.

Börjar med en kopp kaffe till, så får vi se. Kanske kan stretcha nacken också.
.

Synd om mig

Huvudvärk och kass mage gör mig till en slapp skugga av mitt verkliga jag.

Tyck synd om mig!

En rätt som bäst serveras kall

Jag har läst min allra första e-bok: En rätt som bäst serveras kall. Skriven av Katarina Persson.

Precis som hennes roman Nittio minuter var detta en skön berättelse som inte gick att lägga ifrån sig. Den var spännande, lättläst, rolig och mysig! Det gjorde inget att jag fick läsa från skärm och inte hade sidor att bläddra i. Jag försvann snabbt in i läsbubblan och ville - nej måste - läsa vidare.

Jag gillade karaktärerna mycket och fullkomligt älskade storyn! Den kändes aldrig riktigt förutsägbar, även om jag inte är förvånad. En riktigt härlig mysläsning!
.

Elva kapitel

Det går framåt, även om jag inte alltid kommer upp i tusen ord per dag. Långsamt är inte min grej, men att köra slut på hand och arm är inget alternativ. Så, hej långsamt.
.

När man inte längre tycker att man är patetisk

Igår kväll var vi nio tjejer som träffades på en after work - på hemmaplan, en lokal lokal. Någon skulle kanske säga att vi var nio tanter i typ medelåldern, men vi var definitivt inga tanter igår! De fyra tanterna vid det andra bordet var det däremot. De var säkert fyra år äldre än oss!

Till en början var det låg musik och vi kunde prata med varandra - allihop - utan att skrika, eller ens höja rösten. Hur skönt som helst. Detta påtalade vi glatt för varandra också. Tantvarning. Trevliga låtar dessutom. När Dolly Partons Working Nine to Five tickade igång hände något - tant jag ställde mig upp och fuldansade en stund med händerna i luften. Hade aldrig hänt för tio år sen. För tjugo år sen hade jag dött om någon berättat om den här kvällen. I min ungdom lovade jag mig själv att aldrig bli en patetisk vuxen. Egentligen skulle jag aldrig passera 28 eftersom där gick gränsen. Allt efter den åldern var starkt förknippat med skämskudde. Även om just det begreppet inte var uppfunnet då.

Sen kom ABBA, och lite andra goa låtar som vi kunde sitta och digga med till. Fuldansa och sittdansa that is. Glad att stället ligger lite off …

Sen, helt plötsligt, satte en DJ igång och spelade Magnus Carlsson, Arvingarna och diverse 70-talslåtar och då blev det fart på tanterna vid det andra bordet! Som de dansade. Och ett tu tre hamnade även vi (tjejer) på det spontana dansgolvet. När min syster önskade Avicii svarade DJ:n "GÄRNA!" - och så spelade han lite sådan, modern musik. Då ville jag sätta mig vid bordet igen och vänta på Erasure eller Sean Paul. Men se det fick jag inte. Ungdomen i gänget (37 år) drog genast upp mig på fötter igen. Och jag fick ju offra mig så gärna!

Sen blev klockan mycket och vi tog cyklarna och trampade hemåt i natten. Eh, kvällen.
.

Still no klocka

Idag är det två veckor sen jag lämnade in klockan för förmodat batteribyte. I förra veckan, på tisdagen skulle klockan vara åter i butiken igen och nej, jag behövde inget kvitto - jag behövde bara uppge mitt telefonnummer när jag hämtade den. Kände mig dum och lite lurad när jag gick därifrån, och nu känner jag ännu mer att jag borde KRÄVT ett kvitto.

Ringde nyss butiken och efterlyste klockan och - naturligtvis - de hittade den inte.
"Vad har du för reparationsnummer?"
Eh. Grrrr. Arrrgghh. Förklarade.
"Jaha … då var det kanske något annat då … vänta ska jag leta igen …"

Klockan finns inte hos butiken och de har ingen aning om var den finns. Hon fick lite uppgifter och skulle göra lite eftersökningar och återkomma. Jag är rätt irriterad just nu.
.

Ledig tisdag

Idag ska jag skriva, tvätta och gå på föräldramöte. I den ordningen. Kaffe och lunch ska klämmas in i schemat också.

Viktigast är skrivandet och jag känner mig taggad!


Håll en tumme för att jag får tillbaka min inlämnade klocka idag. Den skulle varit klar förra tisdagen, men då hittade de den inte?!?! Magnussons ur, ni ligger just nu inte på min favoritlista.
.

Jobbat

Heregud vad jag inte klarar att sova endast fem timmar. Är och har varit som en levande död hela dagen. Jobbigt att jobba då, helst med barn. Som tur är var det fritidsbarn och inte några småbarn.

Ikväll blir det tidigt i säng, kanske med en bok. I morgon är jag troligtvis ledig, i alla fall som det ser ut nu. Men som vikarie vet man aldrig.

På onsdag och torsdag är det jobb igen. Sen är det äntligen helg!
.

Nu är det över

Valet gick inte som jag hoppats, inte alls. Nu vill jag att rasistiska partier förbjuds att demonstrera och om det inte blir så önskar jag att ingen skriver eller pratar om dessa partiers demonstrationer. Tysta ner dem. Ge dem ingen som helst uppmärksamhet. Kanske kan de självdö.

Så.

Solen skiner, jag är trött efter alldeles för lite sömn, i eftermiddag ska jag jobba på fritids - det ser jag fram emot! I kväll blir det en lugn kväll och tidig sänggång. Förhoppningsvis är även maken hemma, i så fall ska jag kramas mycket med honom. I morgon är jag ledig och då ska jag fortsätta skriva.
.

Röstat!

Jag hoppas att alla som har möjlighet verkligen går och röstar idag!

:

Skrivandet går också bra!

Idag har det blivit drygt 1100 ord. Igår gick det segt som attan, tills jag tog bort ett helt stycke - då lossnade det plötsligt!

Idag har orden runnit ut ur fingrarna, så jag undrar egentligen hur mycket som kommer få vara kvar i slutändan. Men det funderar jag inte så mycket på nu.

Nu ska handen och armen få vila och jag ska ut på en liten promenad.
.

Hej lördag, jag älskar dig

Igår blev jag hastigt och lustigt inringd till fritids! Tre och en halv timmes jobb blev det. Eller jobb, det blev lite pyssel och lite spel. Och mellanmål och samtal med barnen. Samtal, inte tjat. Så himla skoj!

(Nu leker jag med tanken på att bli fritidspedagog eller fritidsledare, om jag någonsin ska utbilda mig.)

På måndag ska jag dit igen och på onsdag och torsdag ska jag testa det "nya" dagiset. Det som är nytt för mig.

Känner redan att jag nog kommer föredra fritids. Tror att större barn passar mig bättre än små. Men som tur är är det blandade avdelningar på förskolan och inte enbart småbarn, som inte passar mig särskilt bra alls. Även om det är hur mysigt som helst med små pluttar!

Det här nya stället är Kyrkans barnomsorg. Dit jag blev "headhuntad" för några veckor sedan. En tjej som jobbar som förskollärare där frågade om hon inte kunde få lämna mitt namn och nummer till sin chef. (Detta när jag var vikarie på hennes barns förskoleavdelning!)

Oj, tänkte jag, jag är ju inte särskilt kyrklig av mig, hur ska jag svara om jag får frågan om jag är troende?

Den enda frågan jag fick var hur jag ställer mig till att det är kristen inriktning, med en präst som kommer ibland, psalmer och bordsbön? Inga problem! Jag är medlem i Svenska kyrkan och har inga planer på att gå ur, jag älskar att sjunga psalmer och jag kan knäppa händerna om be en bön - som de tydligen gör innan varje måltid. (Älskar by the way att rabbla Fader Vår. Är lite rogivande på något sätt.) Igår sjöng barnen en bordsbön, så det var inga knäppta händer eller så. Mer knäppande med fingrarna faktiskt!

Jag har ett stort behov av andlighet, kanske för att jag är en bråttom-människa. Och måste jag inte tro på gud som en fadersgestalt i skägg och långsärk så ska det nog funka jättebra för mig att umgås med präster och kristna människor och kanske även besöka en gudstjänst lite då och då.

Jag har en känsla av att mina fördomar och förutfattade meningar om troende kristna kommer komma på skam. Jag hoppas det!
.

Längtar tills på måndag

Eller kanske söndag kväll. När Valet Är Över.

Min man är fritidspolitiker sedan flera år och den här valrörelsen är den värsta i mannaminne. Han är i princip aldrig hemma. Det är möten, det är kampanjer, det är dela ut information i brevlådor, det är skriva annonser som ska in i lokalpressen, det är presskonferenser, debatter och intervjuer. Och så är det prata med vanliga människor (vilket är det som han gillar allra bäst tror jag).

Själv hamnar jag i skymundan. Han har nämligen ett litet jobb att sköta emellanåt också. Dock ej på heltid, tackgodegud. Och så ska det spelas fotboll. Vilket i och för sig är bra, motion är aldrig fel!

Själv är jag ganska road av debatter, helst partiledardebatter. Kanske för att jag tycker om retorik. Inte så mycket för att jag lyssnar på vad de har att säga. (Helt ärligt, det är samma tugg hela tiden. Är dock väldigt imponerad av Annie Lööf - jädrar vad hon har hottat till sig!)

Ikväll ska jag se debatten på SVT. Maken ska spela match med oldboysen och därefter äta middag med dem. (Jag då?) (Jomen du förstår, jag gör mer nytta på en middag med trettio personer än att sitta hemma i soffan. Jag kanske kan prata politik med några av dem.) Jo så att …

Det är förvånansvärt hur många människor som älskar att prata politik! Helst efter en öl eller två. Och nu syftar jag inte på min man - han är sällan den som startar ett politiskt samtal - det är det alltid någon annan som gör.

Två dagar kvar, sen ska jag kanske få umgås med min man igen.
.

Sista dagen, typ

Sista dagen på nuvarande jobb. Känns lite konstigt … jag kommer sakna barnen och kollegorna! Alla, även de jag inte jobbar tillsammans med, har varit väldigt trevliga och gulliga.

Själv känner jag mig mest förvirrad. Ska jag verkligen avsäga mig ett perfekt schema i mysig barngrupp för att gå tillbaka och vara timvikarie? Ja, eftersom jag tror att blandade avdelningar passar mig bättre än en renodlad småbarnsavdelning. Dessutom kommer jag få jobba en del på fritids och det känns väldigt spännande! .

Jomenvisst

Det blev drygt 1000 ord idag. Är nu på kapitel tre. Och skrivandet känns jättekul just nu! Riktigt längtar till i morgon när jag får fortsätta skriva.

Hoppas hoppas hoppas att den känslan ska hålla i sig under hela skrivprocessen!
.

Nu kör vi - in i kaklet!

Att jag ehum, inte kommit längre än till kapitel ett är väl inte något negativt? Eller? För visst ger väl motstånd ett visst … vad säger man? … motstånd ger mer träning, eller? Och jag ska ju snart, alldeles strax börja på kapitel två.

Säger som Åsa: Kämpa Agneta, kämpa!
.

Jag är igång

Med skrivandet av manus 3.

Jag trodde faktiskt att det skulle gå mycket snabbare att skriva. Jag har ju försjutton ett synopsis nu och en massa "färdiga" scener. Whatstheproblem?

Varför rasar inte bara orden ut ur fingrarna? För att jag är så himla kräsen.

Tänker på det jag läste i Simona Ahrnstedts blogg: Det ska vara svårt att skriva, känns det lätt gör du förmodligen fel.

Som de orden tröstar mig!
.

Some kind of annat beslut

Plågades lite igår av mitt beslut att inte färdigställa boken nu i höst. (Dock plågas jag mer av tanken på att slutföra en inte helt perfekt, eller ens i närheten av perfekt, bok, vilket jag varit inne på de sista veckorna.)

När jag kröp ner under renbäddade täcket slog tanken mig - insikten. Den ska ju bara vila!

Under tiden den vilar ska jag påbörja manus 3. Och när det är dags för manus 3 att vila återupptar jag arbetet med manus 2. Gud vad skönt det är när saker faller på plats!

Nu ska jag återgå till att ömka över min förkylning. Skrivandet får jag börja med när jag blir frisk.
.

Some kind of beslut, tror jag

Igår bestämde jag mig för att lägga manus 2 åt sidan och börja skissa på manus 3 (som är en omskrivning av manus 1).

I morse ångrade jag mig och tyckte att jag var en svikare. Men nu känns det som ett bra beslut igen.


Inget är ju beständigt. Beslut går att ändra. (Här är min man och jag inte överens alltid, men i just det här fallet är han överens med mig - om att påbörja nytt manus. Kan visserligen ha att göra med att han är trött på mitt ältande. Jag vet inte.) Om jag upptäcker att jag lite längre fram vill fortsätta att skriva på manus 2 så gör jag bara det.

Så igår började jag fundera på lite idéer och skissade på ett synopsis. Synd bara att jag är förkyld och inte orkar skriva.
.

Jätte jätte jättesynd om mig

För jag är jätte jätte jätteförkyld.

Visste det. Blir man hostad i ansiktet och nyst på. Ja, då kommer äckelförkylningen som ett brev på posten.

Så mötet jag skulle haft idag, och fikan med en kompis, gick om intet. Men det är som de säger, den som spar han har.

Nu ska jag få i mig lite middag. Mjölk och cornflakes. (Kommentarer överflödiga). Snart ska jag se partiledardebatten. Jag vet, jag är lite störd, men jag älskar partiledardebatter, trots att jag avskyr när folk inte svarar på frågor, eller pratar i mun på varandra. Synd bara att vi inte har popcorn hemma.
.