Igår blev jag hastigt och lustigt inringd till fritids! Tre och en halv timmes jobb blev det. Eller jobb, det blev lite pyssel och lite spel. Och mellanmål och samtal med barnen. Samtal, inte tjat. Så himla skoj!
(Nu leker jag med tanken på att bli fritidspedagog eller fritidsledare, om jag någonsin ska utbilda mig.)
På måndag ska jag dit igen och på onsdag och torsdag ska jag testa det "nya" dagiset. Det som är nytt för mig.
Känner redan att jag nog kommer föredra fritids. Tror att större barn passar mig bättre än små. Men som tur är är det blandade avdelningar på förskolan och inte enbart småbarn, som inte passar mig särskilt bra alls. Även om det är hur mysigt som helst med små pluttar!
Det här nya stället är Kyrkans barnomsorg. Dit jag blev "headhuntad" för några veckor sedan. En tjej som jobbar som förskollärare där frågade om hon inte kunde få lämna mitt namn och nummer till sin chef. (Detta när jag var vikarie på hennes barns förskoleavdelning!)
Oj, tänkte jag, jag är ju inte särskilt kyrklig av mig, hur ska jag svara om jag får frågan om jag är troende?
Den enda frågan jag fick var hur jag ställer mig till att det är kristen inriktning, med en präst som kommer ibland, psalmer och bordsbön? Inga problem! Jag är medlem i Svenska kyrkan och har inga planer på att gå ur, jag älskar att sjunga psalmer och jag kan knäppa händerna om be en bön - som de tydligen gör innan varje måltid. (Älskar by the way att rabbla Fader Vår. Är lite rogivande på något sätt.) Igår sjöng barnen en bordsbön, så det var inga knäppta händer eller så. Mer knäppande med fingrarna faktiskt!
Jag har ett stort behov av andlighet, kanske för att jag är en bråttom-människa. Och måste jag inte tro på gud som en fadersgestalt i skägg och långsärk så ska det nog funka jättebra för mig att umgås med präster och kristna människor och kanske även besöka en gudstjänst lite då och då.
Jag har en känsla av att mina fördomar och förutfattade meningar om troende kristna kommer komma på skam. Jag hoppas det!
.
(Nu leker jag med tanken på att bli fritidspedagog eller fritidsledare, om jag någonsin ska utbilda mig.)
På måndag ska jag dit igen och på onsdag och torsdag ska jag testa det "nya" dagiset. Det som är nytt för mig.
Känner redan att jag nog kommer föredra fritids. Tror att större barn passar mig bättre än små. Men som tur är är det blandade avdelningar på förskolan och inte enbart småbarn, som inte passar mig särskilt bra alls. Även om det är hur mysigt som helst med små pluttar!
Det här nya stället är Kyrkans barnomsorg. Dit jag blev "headhuntad" för några veckor sedan. En tjej som jobbar som förskollärare där frågade om hon inte kunde få lämna mitt namn och nummer till sin chef. (Detta när jag var vikarie på hennes barns förskoleavdelning!)
Oj, tänkte jag, jag är ju inte särskilt kyrklig av mig, hur ska jag svara om jag får frågan om jag är troende?
Den enda frågan jag fick var hur jag ställer mig till att det är kristen inriktning, med en präst som kommer ibland, psalmer och bordsbön? Inga problem! Jag är medlem i Svenska kyrkan och har inga planer på att gå ur, jag älskar att sjunga psalmer och jag kan knäppa händerna om be en bön - som de tydligen gör innan varje måltid. (Älskar by the way att rabbla Fader Vår. Är lite rogivande på något sätt.) Igår sjöng barnen en bordsbön, så det var inga knäppta händer eller så. Mer knäppande med fingrarna faktiskt!
Jag har ett stort behov av andlighet, kanske för att jag är en bråttom-människa. Och måste jag inte tro på gud som en fadersgestalt i skägg och långsärk så ska det nog funka jättebra för mig att umgås med präster och kristna människor och kanske även besöka en gudstjänst lite då och då.
Jag har en känsla av att mina fördomar och förutfattade meningar om troende kristna kommer komma på skam. Jag hoppas det!
.
Vet ju inte vilka fördomar du har. Men tycker du har en juste inställning. Det kan bli spännande för dig att upptäcka kyrkans värld. Lycka till!
SvaraRadera