I år blev det inget Norge på sportlovet. Förutom för sonen som åkte upp med kusinerna, moster, morbror, mormor och morfar. Tjejerna valde att stanna hemma.
Maken och jag åkte till Spanien för att köpa hus.
Nu äger vi ett litet gulligt radhus i La Nucia, strax utanför Benidorm, fem mil norr om Alicante. Med två uteplatser, en på var sida om huset och en takterass med utsikt över Medelhavet, Calpeklippan, Altea Hills och berg.
För bara några år sedan lockade inte Spanien mig över huvud taget. Italien däremot! Där har jag drömt om att ha ett litet hus på en bergssluttning, med utsikt över Medelhavet och egen citronodling, tomatplantor och mängder med pelargoner ...
Men för knappt tre år sedan fick vi erbjudande om att hyra ett hus i Spanien via en bekant till maken. Ett par tusen för en vecka, med tillgång till pool och inte jättelångt till havet. Varför inte, tänkte vi och tackade ja. Vi flög till Alicante, hyrde bil och körde norrut.
Spanien var fult, tyckte jag. Torrt och tråkigt. Men havet var underbart och alla blommande buskar var otroligt vackra. I övrigt var det fult.
La Nucia kändes som dels ett stort övergivet område, dels en stor byggarbetsplats. Svårt att få grepp om och jag tror att jag tänkte att hit behöver jag inte åka igen.
Men området vi bodde i var lite trevligt. Framför allt grannarna var väldigt trevliga! På ena sidan bodde våra bekanta och på andra sidan ett norskt par som vi så smått började lära känna.
Poolen var stor och fin och stranden och havet var fantastiskt!
Året efter (sommaren -17) blev vi återigen erbjudna att hyra ett hus och vi tackade ja. Vi hade trots allt gillat området och vi visste att människorna var trevliga.
Inför semestern 2018 blev vi återigen erbjudna att hyra huset vi hyrde första gången och vi tackade ja. Barnen var väl sådär glada. De ville hellre åka till Italien eller Kroatien ... Men maken och jag lockades av den billiga hyran och det faktum att vi faktiskt ville tillbaka till just La Nucia.
Den här gången såg jag Spanien på ett nytt sätt. Och La Nucia hade blivit lite finare. De många arbetena första och andra sommaren hade resulterat i färdiga byggnader. Vi gjorde fler och nya utflykter. Lärde känna fler restauranger och affärer, vi hittade i Benidorm och Altea. Kände oss hemma.
Promenadstigarna på berget intill började bli bekanta och jag behövde inte längre vår granne för att hitta hem. (Att hon var trevligt sällskap var förstås en bonus.)
Vi började så smått känna att vi ville ha ett eget hus där nere. Och eftersom vi visste att våra bekanta skulle sälja ett av sina två hus fanns faktiskt möjligheten på riktigt ...
Nu, lite drygt två och ett halvt år efter att vi var där första gången och tre semesterveckor senare, äger vi ett hus där nere!
Och skulle vi längta efter Italien, Kroatien eller något annat medelhavsland någon sommar hyr vi bara ut vårt hus och hyr ett annat istället. Men just nu längtar jag bara efter att fylla bilen med packning och familjen och åka ner till vårt La Nucia.
Maken och jag åkte till Spanien för att köpa hus.
Nu äger vi ett litet gulligt radhus i La Nucia, strax utanför Benidorm, fem mil norr om Alicante. Med två uteplatser, en på var sida om huset och en takterass med utsikt över Medelhavet, Calpeklippan, Altea Hills och berg.
För bara några år sedan lockade inte Spanien mig över huvud taget. Italien däremot! Där har jag drömt om att ha ett litet hus på en bergssluttning, med utsikt över Medelhavet och egen citronodling, tomatplantor och mängder med pelargoner ...
Men för knappt tre år sedan fick vi erbjudande om att hyra ett hus i Spanien via en bekant till maken. Ett par tusen för en vecka, med tillgång till pool och inte jättelångt till havet. Varför inte, tänkte vi och tackade ja. Vi flög till Alicante, hyrde bil och körde norrut.
Spanien var fult, tyckte jag. Torrt och tråkigt. Men havet var underbart och alla blommande buskar var otroligt vackra. I övrigt var det fult.
La Nucia kändes som dels ett stort övergivet område, dels en stor byggarbetsplats. Svårt att få grepp om och jag tror att jag tänkte att hit behöver jag inte åka igen.
Men området vi bodde i var lite trevligt. Framför allt grannarna var väldigt trevliga! På ena sidan bodde våra bekanta och på andra sidan ett norskt par som vi så smått började lära känna.
Poolen var stor och fin och stranden och havet var fantastiskt!
Året efter (sommaren -17) blev vi återigen erbjudna att hyra ett hus och vi tackade ja. Vi hade trots allt gillat området och vi visste att människorna var trevliga.
Inför semestern 2018 blev vi återigen erbjudna att hyra huset vi hyrde första gången och vi tackade ja. Barnen var väl sådär glada. De ville hellre åka till Italien eller Kroatien ... Men maken och jag lockades av den billiga hyran och det faktum att vi faktiskt ville tillbaka till just La Nucia.
Den här gången såg jag Spanien på ett nytt sätt. Och La Nucia hade blivit lite finare. De många arbetena första och andra sommaren hade resulterat i färdiga byggnader. Vi gjorde fler och nya utflykter. Lärde känna fler restauranger och affärer, vi hittade i Benidorm och Altea. Kände oss hemma.
Promenadstigarna på berget intill började bli bekanta och jag behövde inte längre vår granne för att hitta hem. (Att hon var trevligt sällskap var förstås en bonus.)
Vi började så smått känna att vi ville ha ett eget hus där nere. Och eftersom vi visste att våra bekanta skulle sälja ett av sina två hus fanns faktiskt möjligheten på riktigt ...
Nu, lite drygt två och ett halvt år efter att vi var där första gången och tre semesterveckor senare, äger vi ett hus där nere!
Och skulle vi längta efter Italien, Kroatien eller något annat medelhavsland någon sommar hyr vi bara ut vårt hus och hyr ett annat istället. Men just nu längtar jag bara efter att fylla bilen med packning och familjen och åka ner till vårt La Nucia.
Åh vad härligt att läsa! Grattis :)
SvaraRaderaJag vill också... vill och kan men är lite feg.