Viss klagan lönar sig

Ibland är det att få gnälla över skrivkramp och vånda som behövs för att det ska släppa.

76400 ord mäter mitt manus nu. Och om ca 12000 ska jag börja redigera. Kanske tidigare. Beror på när jag känner att det är "färdigt". Så färdigt det nu kan bli som ett första utkast.

Det kan hända att jag inte kommer upp i 90' i den här vändan och då får det vara så. Jag kommer ändå att behöva skriva till en del vid redigeringen. (Och ta bort en massa ...) Men det viktigaste är att det känns bra när jag är klar. Inte att jag nått ett visst antal ord. 

Orkar knappt tänka på vilket hästjobb jag har framför mig, med att få ihop alla trådar, och ändra om i handlingen så att det blir en bra dramaturgi ... som det är nu är det en lång och långsam inledning. Och lite för mycket som händer lite för sent i handlingen. 

Japp, jag har att göra. Men det tänker jag inte på nu, nu gäller det att få ihop ett råmanus.

Fast först av allt ska jag sova.

Galet ju

Igår var jag med ett av barnen på lägenhetsvisning. Helt galet att jag har så stora barn som snart är på väg att flytta hemifrån. 

Det betyder att huset snart är för stort för oss att bo kvar i, och hur i hela friden ska jag överleva utan min trädgård och mitt växthus?!

Att barnen flyttar är lite av en sorg men mest är det stor glädje - för deras skull. Vårt jobb med uppfostran mm är gjort och just den biten är väldigt skön. Visst, jag kan sakna tiden när de var små och ville gosa i soffan eller att man skulle ligga intill dem när de skulle somna (jag borde gjort det mycket, mycket mer!!!)

Det är så himla skönt att de är självständiga och självgående individer. Jag måste inte hinna hem för att laga middag, eller tvätta ... de fixar det mesta (om de bara vill). 

Men ändå. Mina barn, mina pluttar ... ska de flytta ifrån mig verkligen? Galet.

Det är ju tanken som räknas

Jag hade tänkt gå till gymmet idag och träna. Men jag har inte kommit mig iväg än och lär inte göra det heller.

Det får kanske bli lite hemmaträning istället. Har ju inte kommit i mål med 50 days-utmaningen än. 

Men häromdagen kom jag igång med skrivandet i alla fall. Alltid något, även om det kunde och borde gå i snabbare takt. 

Här finns alltså stor förbättringspotential i vanlig ordning!

 

Kanske inte misslyckad ... men

Maken och jag i samtal nyss, denna deppigt regniga söndag när jag ger uttryck för min spontana och högst påtagliga känsla:

"Jag är verkligen en misslyckad person."

"Det är du VERKLIGEN inte. Du får inte säga så om dig själv. Misslyckad är man inte förrän man har gett upp. Har du gett upp?"

"Nej, jag har inte gett upp."

Han spricker upp i ett leende. "Men då så!"

"Jag är bara helt värdelös."

Var jag full?

Läser mitt senaste inlägg och undrar om jag hade druckit när jag skrev det. Konstig meningsuppbyggnad och allmänt virrigt skrivet.

Ok, det kan inte bli Nobelpris-klass varje gång jag skriver inlägg. 😅

Apropå skriva så skriver jag igen! 71350 ord är det uppe i nu. Nästan tusen mer än när Tills något annat tar vid var korrläst och klart för tryck. DET borde firas snart! Men inte ikväll för jag börjar klockan nollsjunollnoll i morgon. Stackars mig. Men förhoppningsvis blir den dagen betydligt bättre än i måndags för då hade jag en på-gränsen-till-sammanbrott-dag. 

Jaha nähä

Det händer inte så mycket och samtidigt händer det en hel del.

Jag lämnar det så, för nu.

Snart har jag varit på mitt jobb i fyra månader. Och jag känner att jag har hittat hem. Hotellbranschen, eller åtminstone servicesektorn är my place to be. Åtminstone just nu. Jag vill driva mitt eget. Ett bed and breakfast eller pensionat eller hotell. Gärna i norra Italien, med egen citronodling.

Eller ha ett air b n b (hur i hela friden det nu stavas?!) i Spanien. Eller sköta om folks hus och trädgårdar. Kanske en blomsterbutik? Handelsträdgård? Bondgård?

Typ forts på förra inlägget

Fler tankar kring att skriva eller inte skriva:

Ibland undrar jag om jag använde skrivandet som en ursäkt för att få kliva av ekorrhjulet. Jag hade tröttnat på kontorsjobb, måndag till fredag åtta till halvfem. Tröttnat något fruktansvärt mycket. 

Jag ville bli författare, sa jag. Men ville jag det? Eller var det den perfekta anledningen för att få vara hemma något år?

Det här har jag frågat mig själv flera gånger sista åren. Men jo, klart att jag ville skriva! Och jag vill fortfarande skriva. Bara tanken på att kunna ta med mig "jobbet" till exempelvis Spanien ... kunna dryga ut min kommande väldigt knappa pension med att sälja böcker! Vilken dröm det vore! 

Men varför ägnar jag inte all min lediga tid åt att skriva? Varför hittar jag anledningar och ursäkter för att slippa?

Och varför i helvete hela friden går jag med nästan ständigt dåligt samvete över att jag borde skriva klart?!

Att skriva eller inte skriva

- det är frågan. Den eviga frågan tydligen.

Det är som att jag måste  b e s t ä m m a  mig. Varför inte bara skriva för att det är roligt (för ibland är det roligt) och se hur det utvecklar sig? Varför tvekar jag? Det är inte blodigt allvar. Även om jag verkar tro det. 

Jag tycker om att skriva, det är fantastiskt roligt att få gå in i skrivbubblan och skapa personer, intriger och händelseförlopp. Men varför gör jag det inte oftare? Varför ser jag inte till att bli klar med eländet, så att jag kan börja redigera och arbeta om det? Först då kan jag börja avgöra om det är värt att lägga ner mer arbete på.

Det är inte viktigt att bli utgiven, huvudsaken är att det blir en bok i några få exemplar (till mamma och de få som ingår i min 'fanclub' - för vars skull jag vill bli klar).

Vissa dagar stupar skrivandet på att jag inte vet var jag ska hålla releasepartyt. Jag måste inte en ha ett sådant!! Och vill jag, kommer det att ordna sig - det är mitt minsta bekymmer just nu. Jag börjar i fel ände säger min man och jag tror att han har rätt. Börja med att skriva klart boken så löser vi det andra sen, säger han också. Han är ganska klok ibland för det mesta.

Idag kommer hon hem!

Yngsta dottern, mitt mellanbarn, har varit på Malta i fem månader och studerat. Men idag kommer hon äntligen hem! Vi blir en hel familj igen.

Längtar efter att få krama henne, se henne och höra henne berätta om tiden utomlands ... slippa skicka godnatt-sms varje kväll och istället kunna ge henne en godnatt-kram. Längtar!

Har hon vuxit? Har hon förändrats? Kommer hon längta efter att få flytta hemifrån?

Fortsättning på förra inlägget

Glömde bort att jag hade fler saker att berätta. Vatten och ingen huvudvärk.

Jag har nog klagat på min huvudvärk några gånger ... och förra veckan bestämde jag mig för att få i mig tillräckligt med vatten, så att jag kunde utesluta att värken berodde på för lite. Jag satte alarm på mobilen och det kändes som att den ringde hela tiden. Och jag drack, och drack, och drack. Inte jättemycket varje gång men kanske 1,5 dl. 

Och jag har inte haft huvudvärk en enda gång! Kanske har det hjälpt till att jag inte har stressat fullt lika mycket på sistone men vattnet har nog haft betydelse. Så jag fortsätter att försöka få i mig. Hur mycket det blir vet jag inte, har inte orkat hålla koll, men det kanske jag försöker räkna ut framöver. Kan vara intressant att veta.

Och om någon anser att det är en myt att vi måste dricka mycket vatten kan jag säga att det är min läkare som sagt åt mig att göra det. :)

Upplärning, vatten och ingen huvudvärk

Förra helgen var det upplärning båda kvällarna. På måndagen fick jag hoppa in med kort varsel och även då var det upplärning. Liksom tisdagen och onsdagen.

Det är kul och trevligt att ha sällskap, men det är lite jobbigt att både utföra sitt jobb och samtidigt prata jobb och instruera. 

Igår var jag helt utmattad och idag är jag fortfarande lite trött. Men så himla skönt att vara ledig. I morgon och på söndag jobbar jag kväll igen. Och då tror jag att jag är ensam. Kommer vara skönt men också lite ... ensamt. 

På tisdag och onsdag är det tidiga pass igen, men nästa helg är jag ledig, så om inga sjukdomar dyker upp kommer jag vara typ långledig.

Idag ska jag städa lite (tror jag) inför helgen, och kanske skriva på manuset, vilket var länge sedan nu. 

Om det blir uppehåll ska jag orka mig ut en sväng, och så ska det tränas - 50 days challenge ... och nu försöker jag febrilt komma på vilken dag jag är på, men det minns jag inte. Men jag blir långsamt starkare och det är bra!