När det känns bra

Vis av erfarenhet försöker jag låta bli att sticka ut hakan för långt ... (det brukar ofta skita sig när jag slår mig för bröstet) ... men jag tror att jag vågar påstå att det manus jag skriver nu är det roligaste jag någonsin skrivit.

Det är en omskrivning av tidigare manus 2. Samma personer, med ungefär samma yrken, men några har fått nya namn. Insåg efter påpekande från testläsare att många i texten hade samma begynnelsebokstäver ... Jenny var tillsammans med Jens. Tove var tillsammans med Tom. Och så vidare. Och så hade jag en Anna som en av huvudkaraktärerna, men efter att jag petade in en Anna i Manus 1 (Tills något annat tar vid, som kommer ut om tre veckor) är jag tvungen att byta för att inte förvilla mina läsare.

Det är så himla roligt att skriva det här manuset att jag för länge sedan förkastat målet om 1200 ord per dag. Jag snittar på ca 2000. Och jag glömmer att ta pauser. Det är däremot inte bra. Armen tröttnar fortfara och fortare. Jag måste bli bättre på att ta fler pauser och ägna mig åt att stretcha.

Ska bara skriva lite till, sedan blir det frukost ...

Och kvar står jag och gapar förvånat

Mina tre barn är alla tonåringar nu. Den äldsta blir 17 i juni ("snart arton, mamma!") och de två små fyllde 15 för ett par veckor sedan. De blir stora! Och det går i rasande fart.

Och de blir självständiga. Tack och lov. Men också ... vad hände där? Jag är inte längre den viktigaste i deras liv. De frågar kompisar om råd. Jag har inte längre kontrollen över dem. Inte på samma sätt som förr.

Det är inte längre någon som ber mig ligga bredvid dem i sängen när de ska somna. Nu är det jag som lägger mig först i familjen. Och ingen vill heller ligga jämte mig när jag ska somna. Inte någon av barnen i alla fall.

De berättar inte längre allting för mig. Förr fick jag veta saker, nu är allt hemligt. På nåder kan jag få ta del av bilder och filmsnuttar, och höra vad de gör och vem/vilka de umgås med ...

Och ja, jag vet att det ska vara så, men det är jättesvårt att acceptera det. Jag menar, jag känner mig rätt down with the kids (eller vad det nu heter). Jag tycker att jag lyssnar på rätt modern musik (men barnen har ibland usel musiksmak!) och jag tycker att jag är betydligt coolare som mamma än vad min mamma någonsin varit. Oceaner av skillnad! Dock osäkert om mina barn håller med om att jag är cool. De tycker att jag är ganska pinsam. Men jag tror att de skojar med mig.

Och plötsligt är det kompisar som är viktigast i den äldstas liv. Och håret, och kläderna och utseendet. Och mina synpunkter och åsikter - men framförallt erfarenheter - väger ytterst tunt. Dock frågar hon ibland om råd, och det gläder mig! Och så blir jag väldigt smickrad när hon vill låna mina stövlar, min klänning eller någon av mina toppar! Man får vara glad för det lilla!

Idag, den 26:e ...

Idag om en månad ska jag hålla i ett författarmöte på kulturhuset. Jag ska prata inför folk, om mig själv, mitt skrivande och min då nyutkomna bok. Vet inte om jag hoppas att det inte ska komma någon som vill lyssna, eller om jag hoppas att det kommer några som faktiskt vill lyssna ...

När kvällen väl är över vill jag ju så klart att många ska ha kommit och lyssnat, och kanske köpt ett ex av boken.

Att prata inför folk är inte det bästa jag vet. Samtidigt kan det vara lite roligt att utmana sig själv ...


Idag om två månader åker maken och jag till Italien. Eller om vi är där då. Eller rent av kommer hem då ... jag har lite dålig koll just nu. Hur som helst, när vi väl åker dit och befinner oss där ska jag njuta. Och hjälp vad jag ska njuta! Av att boksläppet har varit, att releasepartyt har varit, liksom föreläsningen på kulturhuset ... Och jag hoppas att vi kan luta oss tillbaka i varsin stol, blicka ut över vackra Medelhavet och skåla för att allt har gått bra.

Och har det inte gått bra har jag säkert lärt mig något på det.

Oavsett vilket ska jag njuta när allt är över. Att det efter det kanske kommer signeringar i bokaffärer försöker jag förtränga ett tag till.

På väg ...

Nu ska boken vara på väg till mig! Ordern är lagd och jag har fått bekräftelse. Nu är det bara att vänta och längta, och vänta och längta.

Ärligt talat känns det helt overkligt. Jag går omkring och tänker på att jag har skrivit en bok som jag debuterar med inom en månad och ikväll om precis en månad är det dags för releaseparty, och i morgon kväll, om en månad, ska jag ha författarmöte på kulturhuset, men allt känns helt surrealistiskt. Roligt, men surrealistiskt, som Hugh sa i Notting Hill.

Undrar om jag någonsin kommer att fatta att jag ska ge ut en bok? Jag hoppas att det kommer kännas verkligt och på riktigt när jag väl har boken i min hand. Inom en vecka bör jag veta.

Gulp

Min nästa bebis, den som jag håller på att skriva just nu, har lämnat boet tillfälligt, och jag undrar i mitt stilla sinne om jag någonsin kommer att vänja mig vid att bli läst.

Min läsande testläsare har fått "nya manus 2" som arbetsnamnet är just nu. Arbets-beteckning snarare.

I vanlig ordning skriver jag ett långt försvarstal i vilket jag ursäktar mitt kanske röriga, ointressanta och rent av tråkiga och usla manus. Fast den här gången raderade jag talet innan jag skickade iväg det. Varför ska jag ursäkta mig själv? Min kompis vet att jag inte är fullfjädrad författare, och hon vet att alla författare måste redigera en text flera gånger innan den är klar, och att även en redaktör hjälper till att arbeta med texten. Alltså - massor med jobb innan ett manus blir en bok.

Varför skulle jag utgöra ett undantag och skriva perfekta manus redan vid första försöket? Det är dumt av mig att ens snudda vid den tanken.

Nu ska jag brygga morgonens första kopp kaffe. Och så ska jag återgå till att nervöst undra vad hon kommer tycka om manuset.

Skrivlördag

Solen skiner men molnen hopar sig. Skulle behöva gräva ner en pion som jag köpte igår men inte orkade plantera pga frös nästan ihjäl. Idag får jag klä på mig ordentligt och se till att gräva ner plantan. Några lavendelplantor ska också planteras. Om jag kunde komma på var de ska växa ...

Det är sju grader och lite blåsigt (kall vind dessutom), oskönt. Det får bli en skrivardag idag. Träna orkar jag inte heller göra. Vill bara skriva.

10000 ord är skrivna. Hur snabbt hinner jag skriva 80' till? Skit att inte Rom byggdes på en dag.

Möte med folk från förlaget

Jag var lite nervös innan mötet. Mest förväntansfull förstås, men också lite pirrig i magen. Vad skulle förväntas av mig? Inte särskilt mycket visade det sig. Mötet gick förstås jättebra! Absolut noll och inget att vara nervös för! (Typiskt mig att tro att det skulle förväntas en massa konstiga och svåra saker av mig.)

Susanne har jag träffat förut, på Bokmässan, och vi har följt varandra i sociala medier ett tag. Det känns som att vi är gamla goda vänner. Lars har jag nog inte träffat förut, eller om vi möjligtvis har hejat lite snabbt på varandra.

Nu stämde vi av lite - de ville veta hur jag tänker kring bokutgivningen och hur jag ska marknadsföra mig själv och boken.

Vi pratade om böcker och skrivande, om författarskap och marknadsföring ... och naturligtvis blev det en del prat om Bokmässan. (Längtar!) Det blev också en god räksmörgås på Heaven 23.

Det var riktigt trevligt och givande och det känns skönt att veta att jag har bra människor omkring mig.

Om precis en månad har min bok kommit ut på marknaden. (Och igår mailade min förläggare och berättade att hon hade sett boken! Iiiiiii!)

Att lära mig sälja mig själv

Idag ska jag träffa två personer från förlaget och prata bokutgivning, marknadsföring och förhoppningsvis få massor med information, tips och idéer från två erfarna författare. Hoppas att de kan ingjuta lite (mycket) mod i mig. Jag behöver det.

Allt är nytt för mig. Jag har sällan känt mig mer vilsen och bortkommen som nu. Att dela positiva saker kring min bok och mig själv på Facebook känns väldigt konstigt. Som om jag skryter något hejdlöst. Gud förbjude. Som om jag är gjord för att enbart dela med mig av saker som gått fel.

Samtidigt vet jag att det är många som vill veta hur det går med boken och mitt författarskap. Min dröm är på väg att bli sann! Min dröm om att ge ut en bok har gått i uppfyllelse. Nu är det bara resten kvar - att skriva minst en bok till och få den utgiven. Och därefter gärna fler.

Drömmen om en bok har blivit drömmen om ett författarskap, och då ingår det att vänja sig vid att sälja sig själv. Och att bli bedömd.

The press is still on

Idag fortsätter jag att skriva mina 1200 ord. Det får lov att bli fler, om det känns bra, men tanken är att jag ska stanna vid 1200, för att inte överanstränga armen.

Varvat med skrivande tänker jag tvätta och greja i trädgården. Kanske också snabbstäda lite. Stort kanske på det, dock.

Det är sol och blå himmel och än så länge vindstilla. Magiskt! Jag åkte gamla riksväg 40 i morse, längs med Landvettersjön, och vattnet var spegelblankt. Jag var tvungen att stanna vid två tillfällen och gå ur bilen för att fotografera. Hade jag inte behövt åka hem med bilen hade jag satt mig i morgonsolen och bara njutit av utsikten.

Det är studiedag och min ena 15-åring är hemma (den andre sover med kompisar hos kompis) och vi har precis ätit frukost tillsammans. Nu ska jag återgå till att skriva en stund och sedan är det dags för elvakaffe. Förmodligen i solen.

Jag har satt press på mig själv

Nu har jag bestämt mig. Den 7/7 ska mitt råmanus (manus 2) vara färdigt. Jag ska skriva 1200 ord per dag, varje dag (förutom några dagar i samband med boksläppet).

Så är det bara. Och jag har basunerat ut det till min man, skriftligen. Jag ska inte komma undan nu. Jag SKA skriva en andra bok. Parallellt med min novell. Men det ska nog inte vara några problem. (Och blir det problem med att hinna och/eller orka skriva två manus flyttar jag fram deadline för manus 2. Svårare än så är det inte.)

Men nu vet ni. Jag har satt press på mig själv.

Jag behöver press ibland.

Nu så!

Idéerna har bubblat ett tag, några har skrivits ner, andra har fått stanna inne i hjärnan (eftersom ännu bara är diffusa känslor). Nu är det egentligen bara att börja skriva!

Bara.

Gud så lätt det verkar. Att bara börja skriva. I verkligheten är det stört omöjligt tydligen.

Eller är det jag som gör det till ett större problem än det är? Kan vara så. Just do it, typ. Det som blir fel får jag väl ändra i redigeringen. Så. Sätt igång nu. Skriv. Bara skriv!

Idéerna bubblar

Efter veckor av total stiltje är det nu full fart på hjärnan och skrivlusten. Härligt!
Men börjar med ryggläge i soffan, bra bok och en skål jordnötsringar. Det får man efter en joggingtur.

Min morgon

Ibland behöver man bara få vara lite. Samla tankarna. Tanka positiv energi.

Alltså, vilken dag!

Helt underbart! Och det slår ut nu, träd och buskar slår ut - i detta nu. Jag älskar det!

Gårdagen är nästan bara ett minne blott

Nästan.