Och kvar står jag och gapar förvånat

Mina tre barn är alla tonåringar nu. Den äldsta blir 17 i juni ("snart arton, mamma!") och de två små fyllde 15 för ett par veckor sedan. De blir stora! Och det går i rasande fart.

Och de blir självständiga. Tack och lov. Men också ... vad hände där? Jag är inte längre den viktigaste i deras liv. De frågar kompisar om råd. Jag har inte längre kontrollen över dem. Inte på samma sätt som förr.

Det är inte längre någon som ber mig ligga bredvid dem i sängen när de ska somna. Nu är det jag som lägger mig först i familjen. Och ingen vill heller ligga jämte mig när jag ska somna. Inte någon av barnen i alla fall.

De berättar inte längre allting för mig. Förr fick jag veta saker, nu är allt hemligt. På nåder kan jag få ta del av bilder och filmsnuttar, och höra vad de gör och vem/vilka de umgås med ...

Och ja, jag vet att det ska vara så, men det är jättesvårt att acceptera det. Jag menar, jag känner mig rätt down with the kids (eller vad det nu heter). Jag tycker att jag lyssnar på rätt modern musik (men barnen har ibland usel musiksmak!) och jag tycker att jag är betydligt coolare som mamma än vad min mamma någonsin varit. Oceaner av skillnad! Dock osäkert om mina barn håller med om att jag är cool. De tycker att jag är ganska pinsam. Men jag tror att de skojar med mig.

Och plötsligt är det kompisar som är viktigast i den äldstas liv. Och håret, och kläderna och utseendet. Och mina synpunkter och åsikter - men framförallt erfarenheter - väger ytterst tunt. Dock frågar hon ibland om råd, och det gläder mig! Och så blir jag väldigt smickrad när hon vill låna mina stövlar, min klänning eller någon av mina toppar! Man får vara glad för det lilla!