Min nästa bebis, den som jag håller på att skriva just nu, har lämnat boet tillfälligt, och jag undrar i mitt stilla sinne om jag någonsin kommer att vänja mig vid att bli läst.
Min läsande testläsare har fått "nya manus 2" som arbetsnamnet är just nu. Arbets-beteckning snarare.
I vanlig ordning skriver jag ett långt försvarstal i vilket jag ursäktar mitt kanske röriga, ointressanta och rent av tråkiga och usla manus. Fast den här gången raderade jag talet innan jag skickade iväg det. Varför ska jag ursäkta mig själv? Min kompis vet att jag inte är fullfjädrad författare, och hon vet att alla författare måste redigera en text flera gånger innan den är klar, och att även en redaktör hjälper till att arbeta med texten. Alltså - massor med jobb innan ett manus blir en bok.
Varför skulle jag utgöra ett undantag och skriva perfekta manus redan vid första försöket? Det är dumt av mig att ens snudda vid den tanken.
Nu ska jag brygga morgonens första kopp kaffe. Och så ska jag återgå till att nervöst undra vad hon kommer tycka om manuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar