Jag går i väntans tider. På respons. Feedback. På mitt manus.
För ett par veckor sen (minns inte när faktiskt) fick jag plötsligt djup skrivångest. Det var som om hela min skrivexistens höll på att dö. Men innan det allra sista andetaget skulle till att dras kippade jag efter ny luft. Jag tog mod till mig. Bad om hjälp. Hjälp med att läsa.
En gammal bekant hade redan för länge sedan skrivit till mig på Facebook att hon kunde hjälpa till att läsa om jag behövde. Nyfiken i en strut tänkte jag, då. Har i efterhand fått veta att hon läser mycket, är kräsen och själv skrivit en barnbok som ett förlag ratade - men ändå berömde! Frågade om hon ville. Det ville hon.
Sen har jag bett en ny bekantskap att läsa … Hon har erbjudit sig tidigare men jag har inte riktigt vågat släppa taget … (kontrollbehovet och rädslan, ni vet). Tänk om manuset blir dissat! Hjälp. Den här personen är dessutom väldigt duktig på att skriva.
Det tog emot att skicka. Men jag var tvungen. (Och jag ville också, förstås.) Jag kunde inte bara stå och stampa och vela - "ska jag börja på nytt eller ge denna ytterligare en chans". Jag vet att jag kan bättre, men det kanske behövs skrivas ett par manus till innan det blir tillräckligt bra. Snart får jag veta vad hon tycker. Det ska bli spännande. Det är skrämmande, men mest spännande. Är inte längre rädd för att bli dissad.
Att skriva är svårt. Men det ska det vara, har jag hört.
..
För ett par veckor sen (minns inte när faktiskt) fick jag plötsligt djup skrivångest. Det var som om hela min skrivexistens höll på att dö. Men innan det allra sista andetaget skulle till att dras kippade jag efter ny luft. Jag tog mod till mig. Bad om hjälp. Hjälp med att läsa.
En gammal bekant hade redan för länge sedan skrivit till mig på Facebook att hon kunde hjälpa till att läsa om jag behövde. Nyfiken i en strut tänkte jag, då. Har i efterhand fått veta att hon läser mycket, är kräsen och själv skrivit en barnbok som ett förlag ratade - men ändå berömde! Frågade om hon ville. Det ville hon.
Sen har jag bett en ny bekantskap att läsa … Hon har erbjudit sig tidigare men jag har inte riktigt vågat släppa taget … (kontrollbehovet och rädslan, ni vet). Tänk om manuset blir dissat! Hjälp. Den här personen är dessutom väldigt duktig på att skriva.
Det tog emot att skicka. Men jag var tvungen. (Och jag ville också, förstås.) Jag kunde inte bara stå och stampa och vela - "ska jag börja på nytt eller ge denna ytterligare en chans". Jag vet att jag kan bättre, men det kanske behövs skrivas ett par manus till innan det blir tillräckligt bra. Snart får jag veta vad hon tycker. Det ska bli spännande. Det är skrämmande, men mest spännande. Är inte längre rädd för att bli dissad.
Att skriva är svårt. Men det ska det vara, har jag hört.
..
Det är supertsvårt att ta dissar, ändå är det alldelels nödvändigt. Det blir värre när man är publicerad, och därför är det lysande träning att få kritik av redaktör, vän eller förläggare.
SvaraRaderaHar man tur kan man se att det är konstruktivt:)
Åsa: Jag tror att jag kan se det konstruktiva :)
SvaraRadera