Heeemmaaa!

Igår var det dimmigt när vi vaknade. Och nästan sex minusgrader. Brrrr. Vi har haft runt noll hela veckan och haft det väldigt skönt. Barnen frös i backen och jag behövde en vilodag från skidåkningen, så vi bestämde oss för att städa och åka hem.

Vilken härlig vecka vi har haft! Om man bortser från att svågern var väldigt allergisk. Det hade bott kattungar i hyttan bara en vecka tidigare … Sol, milsvida vidder, underbara skidspår, flera mil i kroppen, massor av frisk luft, jättegott vatten och galna mängder godis.

Någon dag kanske jag bloggar om mitt sockermissbruk, som ligger latent precis under ytan. Tillåter jag mig att äta godis öppnar jag en fördämning. På vid gavel. Det finns inget lagom, inget "sippra lite grann". Vi pratat ON eller OFF. Stängt eller vidöppet. Det enda jag inte tillåter mig själv är att dricka läsk. Men vin går bra. Väldigt bra.


Så. Idag och många dagar framåt är det avgiftning som gäller. Och det brukar gå bra. Bara jag bestämmer mig. Inställningen är allt. Bestämmer jag mig för att motstå godissuget så gör jag det. Men tvekar jag det minsta är det kört.

Och ärligt talat. Hur gott är det med godis, egentligen? Jo, den första påsen Seigmenn är gudomlig. Eller åtminstone halva. Sen blir det äckligt. Men jag fortsätter äta. Bara för att.

Och så känner jag mig bakis dagen efter också. Mår dåligt i kroppen. Känner mig trött, hängig och seg.