Jag har alltid varit en kännande person. När jag blir tillfrågad om jag vill göra något måste jag känna efter innan jag svarar. Inte tänka efter, utan känna. Ibland känner jag direkt att jag vill eller inte vill, men ganska ofta behöver jag tänka efter - med magen.
Det händer att jag hittar små lappar med tankar som jag skrivit ner, saker som jag inte ens minns att jag har tänkt. Som när jag väntade mitt första barn och kände stor oro och vånda ... tankar som tack och lov gick över. Lite kul när man kan överraska sig själv!
Hm ... Jag har ingen som helst aning om vad jag ville med det här inlägget ... förmodligen hade jag en tanke som sedan försvann. Så blir det ibland. Eller ganska ofta. Närminnet suger och det stör mig! Och inte heller får jag någon ledtråd av rubriken, vilket jag borde få eftersom det är där första tanken med inlägget landar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar